Vilka segrade vid Kosovo polje?

Dagens blogg ägnas åt en av de största och mest mytomspunna drabbningarna i europeisk historia, slaget vid Kosovo polje den 28 juni 1389. Enligt vad man kan läsa sig till i mängder av böcker och artiklar var detta serbernas historiska ödesstund, då deras armé krossades av de osmanska turkarna, vilka därefter lade under sig Balkan. Kosovo polje – ”Trastfältet” i nuvarande Kosovo – har blivit en symbol för den serbiska nationen och dess kampvilja.

Men stämmer detta? I andra böcker kan man läsa att turkarna inte erövrade Serbien förrän i mitten av 1400-talet. Årtalet 1459 anges i vissa texter. Vilket är korrekt?

Det stora problemet i forskningen om slaget vid Kosovo polje är att drabbningen redan under senmedeltiden användes inom den politiska propagandan och blev föremål för episk gestaltning. På 1400-talet och 1500-talet besjöngs slaget i muntlig tradition och i hjältedikter, och slagets förlopp anpassades retroaktivt efter politiska behov. Detta gällde i synnerhet i själva Serbien, där olika härskarfamiljer sökte framställa sina fiender som skurkar. När traditionerna väl fästes på pränt hade det gått så lång tid att det var svårt att skilja historiska fakta från propagandalögner.

Det står emellertid klart att slaget vid Kosovo polje var ovanligt stort och att båda fältherrarna dog till följd av drabbningen, såväl den serbiske fursten Lazar Hrebeljanović som den osmanske sultanen Murad I. Den förre skall ha tillfångatagits av turkarna och avrättats. Den senare mördades av en serb som utgav sig för att vara desertör men som egentligen bara ville komma nära sin huvudfiende och döda honom. Själva slaget var, såvitt vi kan bedöma, en kaotisk människoslakt som slutade när båda sidorna var utmattade. På den serbiska sidan kämpade inte bara furst Lazars egen här utan även en annan serbisk furste, Vuk Branković, och hans trupper, samt den bosniske kungen Tvrtko I:s styrkor, som leddes av Vlatko Vuković. Ingenting av vad vi verkligen vet tyder på att någon av dessa kämpade dåligt eller begick förräderi. Lazars, Vuks och Vlatkos styrkor tycks efter omständigheterna ha gjort bra ifrån sig. De tillfogade osmanerna så omfattande förluster att den nye sultanen Beyazit I var ur stånd att fortsätta fälttåget. Visserligen tycks serberna och bosnierna ha retirerat från själva slagfältet före turkarna, men inom kort drog sig även de senare tillbaka och återvände hem.

Eftersom det konkreta resultatet av slaget var att turkarna evakuerade Serbien tolkade i synnerhet Vlatko Vuković drabbningen som en kristen triumf, vilket han även rapporterade till kung Tvrtko (som i sin tur skröt om segern för italienarna). I Italien och Frankrike hyllades därför Tvrtko som kristenhetens hjälte för de insatser hans bosnier hade gjort mot turkarna.

Den trovärdigaste tolkningen är att slaget slutade oavgjort. Ingen part var i stånd att förfölja motståndarna. Kortsiktigt var det en serbisk framgång, eftersom turkarna drog sig tillbaka. Men strategiskt sett var det utan tvekan en – låt vara mycket dyrköpt – turkisk framgång. Problemet för serberna var att de var betydligt färre än turkarna. Sultanen hade råd att förlora åtskilliga soldater på slagfältet i Kosovo. De serbiska furstarna hade färre män och kunde inte mobilisera en ny koalition av samma styrka som 1389. När turkarna återkom några år senare mötte de följaktligen betydligt sämre motstånd. Dessutom passade ungrarna på att utnyttja den serbiska svagheten till att tränga fram norrifrån (de anföll Lazars minderårige efterträdare Stefan redan i november 1389), vilket tvingade de serbiska furstendömena att antingen alliera sig med Osmanska riket eller med Ungern för att skydda sina gränser och bevara så mycket autonomi som möjligt. År 1392 hade hela det serbiska området (utom de områden kontrollerades av Bosnien) erkänt osmansk överhöghet. Men detta ändrades snart, och striderna fortsatte att bölja fram och tillbaka. Först 1459 hade osmanerna slutgiltigt erövrat hela Serbien.

Det konstant oroliga läget och osmanernas successiva framträngande medverkade till att behov av förrädiska syndabockar växte fram i Serbien. En av de som främst utpekades som förrädare var den ovannämnde Vuk Branković. Möjligen var det Lazars änka Milica, förmyndare för Stefan, eller hennes anhängare, som tog initiativ till att sprida ryktena. Gissningen kan inte beläggas, men det är ingen hemlighet att Milica ofta låg i bitter fejd med Vuk, och att deras ättlingar förblev fiender. Eftersom Lazar snart började dyrkas som helgon och fungera som en serbisk Jesusgestalt behövde man dessutom en lämplig Judasfigur, och då blev Vuk ett lämpligt val. Allt vi verkligen vet ger dock vid handen att detta är en orättvis beskyllning.

För en utförligare redogörelse om allt detta, och om det politiska läget i senmedeltidens Balkan, kan jag varmt rekommendera John V. A. Fines innehållsrika The Late Medieval Balkans (1994).