Machiavelli och engelsk historia

Det händer att jag får intressanta detaljfrågor i min mailbox. En sådant anlände för några dagar sedan, och jag besvarar den gärna. Frågeställaren har läst Niccolò Machiavellis Florentinsk historia och finner följande yttrande, apropå romerska rikets fall och folkvandringstiden:

”Inte heller förskonades ön Britannien, som vi i dag kallar England, från denna förstörelse.  Britterna fruktade nämligen de folk som erövrat Frankrike, och då de inte kunde se hur kejsaren skulle kunna försvara dem, kallade de till sin hjälp anglerna, som var ett germanskt folk. Anglerna engagerade sig i företaget under sin kung Voltigern och försvarade först invånarna men fördrev dem sedan från ön.  De bosatte sig där och efter sitt namn kallade de ön England.” Britterna skall då ha lämnat ön och bosatt sig på andra sidan kanalen, där de gav upphov till regionnamnet Bretagne.

Är det verkligen troligt att Britanniens invånare bjöd in anglerna att värna ön? Det ser misstänkt ut som en efterhandskonstruktion av invaderande angler som söker rättfärdiggöra sitt maktövertagande.

Vid ett första betraktande ser det förvisso besynnerligt ut, men vi måste sätta in historien i dess sammanhang. Hur var försvaret av de romerska provinserna organiserat? Vilka hotbilder fanns i början av 400-talet? Hur löste provinsinvånare dilemman som uppstod ur brist på trupper?

Rekryteringsproblemet till armén var ett urgammalt romerskt bekymmer. Det började redan efter andra puniska kriget, då de fria romerska bönderna blev allt färre efter Hannibals härjningar och i takt med lantgodsens expansion, vilket urholkade det traditionella underlaget för armérekrytering. Först löstes dilemmat genom skapandet av legohärar under allt mäktigare fältherrar. Snart måste man dock leta allt längre bort i fjärran för att hitta potentiella rekryter till legionerna, varvid områden utanför romerska rikets direkta kontroll blev av intresse. Unga män i Germanien sökte sig mer än gärna till romarna för att ta värvning och bli rika. Redan vid tiden för Kristi födelse fanns det gott om germanska soldater vid Medelhavet; kung Herodes den store i Palestina lär ha förfogat över ett sådant garde. Denna praxis fortsatte i över ett millennium – Konstantinopels väringar under vikingatiden kunde alltså vila sig mot en mycket lång tradition.

På 300- och 400-talen e.Kr. utvecklade romarna försvarspolitiken ytterligare ett steg. Man lät utifrån kommande krigsherrar och småkungar ta över ansvaret för hela provinser, där de regerade både i egenskap av romerska ämbetsmän och i egenskap av kungar över sina respektive krigare. Ett praktexempel är visigotkungarna i Akvitanien från och med 410-talet: de var lojala romerska undersåtar som präglade romerska mynt och lät utge romerska lagar, men de var samtidigt kungar över sina visigotiska undersåtar. På sikt var detta ett farligt system som bar fröet till västromerska rikets sönderfall, men det kunde kejsarna knappast ana sig till från början. För administrationen i Ravenna och Konstantinopel framstod utleasandet av försvaret snarare som en rationell vidareutveckling av ett etablerat sätt att lösa ett till synes evigt dilemma.

År 407 drog romarna tillbaka sina trupper från Britannien. Legionerna behövdes bättre på annat håll, menade romarna. Britanniens invånare stod nu utan skydd. Deras städer och lantgods var fria byten för saxiska, iriska och piktiska sjörövare och plundringshärar. Redan 408 angreps landet av saxiska plundrare. Britannierna bad kejsar Honorius att han skulle återsända trupper till ön, men 410 replikerade Honorius att Britanniens folk, som var indelat i ett trettiotal civitates (distrikt), från och med nu måste ta ansvar för sitt eget försvar.

Vad som hände under påföljande decennier är oklart. Vi vet att ett antal civitates under 400-talet blev självständiga kungariken. Vi vet också att angler, saxare och jutar, idag sammanfattande kallade anglosaxare, anlände från kontinenten och grundade egna riken, vilka efter flera sekler enades till det kungarike som idag bär namnet England.

Enligt en hypotes som saknar stöd i källorna, och som idag har få anhängare, invaderade anglosaxarna Britannien och underkuvade landet. Enligt en annan hypotes anlände anglosaxarna fredligt till ön med början redan på 200-talet och övertog den successivt utan att behöva kriga särskilt mycket. De väpnade konflikter som nämns i källorna för 400- och 500-talens räkning var snarare, menar dessa arkeologer och historiker, resultatet av spänningar mellan grupper som samtliga var hemmastadda på ön sedan länge.

Mest sannolik är dock en tredje hypotes, som ligger i linje med vad vi vet om dåtida romersk försvarstaktik och -teori. I brist på hjälp från kejsaren valde Britanniens ledare att göra som romarna brukade göra: de rekryterade hjälptrupper från kontinenten, det vill säga från saxare, angler och jutar, vilka fick ta över ansvaret för försvaret av delar av Britannien. Nykomlingarna erhöll mark för bosättning mot att de stoppade sjörövare och plundrare. I ett senare skede utbröt strider mellan nykomlingarna och Britanniens herremän. Anglosaxarna skapade nu egna expanderande välden i östra Britannien (Kent, Sussex, Essex, Wessex, East Anglia, med flera riken).

Den sistnämnda hypotesen stärks inte bara av våra kunskaper om romersk försvarspolitik. Den har även stöd i de fåtaliga källorna. I mitten av 500-talet beskrev den britanniske kyrkomannen Gildas i skriften De Excidio et Conquestu Britanniae (”Om Britanniens undergång och erövring”) hur en ”stolt tyrann” kallade in saxarna för att få hjälp mot de vilda pikterna i norr. När saxarna blev missnöjda med lönen gjorde de uppror. Efter inledande saxiska framgångar räddades britannierna av Ambrosius Aurelianus, som besegrade nykomlingarna och återställde freden. Omkring 500 tycks det ha blivit lugnt – tills vidare. Gildas, som var djupt besviken på britanniernas slöa och passiva lyxliv, spådde att Guds straffdom snart var att vänta. Beda Venerabilis, som skrev på 700-talet (och vars verk är lätt att attackera källkritiskt, med tanke på tidsavståndet till händelserna), sätter namn på några av de inblandade. Den ”stolte tyrannen” kallas Vortigern, de saxiska ledarna Hengist och Horsa.

Machiavelli var alltså inte helt fel ute. Men historien om hur alla britter skulle ha emigrerat till Bretagne är osann. Vissa emigrerade, av olika skäl, men majoriteten bodde kvar och assimilerades med anglosaxarna eller behöll sina gamla regimer i hundratals år och behåller i vissa fall ännu sitt språk – som vi idag kallar walesiska.