Ärekränkande invektiv har också en historia

I svallvågorna efter internettrollets attack mot denna blogg häromdagen fick jag en fråga om invektivens historia. Finns det en sådan? Går det att forska om folks förolämpningar genom tiderna?

O ja, är svaret. Det faktiskt ganska lätt, eftersom folk har varit noga med att fästa sina (och sina fienders) allra värsta verbala arsenal på pränt. Ju ädlare och finare man har uppfattat sig själv, desto lägre tolerans har man i regel haft för invektiv riktade mot den egna personen, och det har man låtit omvärlden och eftervärlden veta.

Ytterst handlade det om ära. I det gamla samhället, innan staten och de sociala skyddsnäten utvecklades, var äran inget man skämtade om. Den medlem av frälset och borgerskapet, såväl man som kvinna, som lät någon annan trampa på den egna äran riskerade att mista omgivningens respekt, vilket kunde få förödande konsekvenser för hela livssituationen. Därför blev invektiv föremål för noggrann lagstiftning och för oräkneliga rättsprocesser. Redan för medeltidens räkning har vi tillräckligt med källmaterial för att i detalj kunna rekonstruera svenska ärekränkningar och svordomar.

Här är några exempel ur högen. Västgötalagarna från 1200-talet skiljer mellan okvädinsord (oqvæthins orth) och styggelseord (firnær orth). Om man kallade någon ”tikvalp”, ”fegis”, ”trollkona” eller ”hortuta”, räknades det som okvädinsord. Som exempel på styggelseord kan nämnas beskyllningar om homosexuella aktiviteter, tidelag och incest. Både okvädinsord och styggelseord sonades med böter.

Listan på bötesbelagda tillmälen i det medeltida Sverige är lång, särskilt i juridiska källor från städer: ”niding”, ”förgörerska”, ”tjuv”, ”sköka”, ”hora”, ”rövare”, ”mördare”, ”kasevarg” (mordbrännare), ”träl”, ”agnabak” (sörmländska; det betyder sädestjuv), ”skökoson”, ”horeson”, ”lögnare”, ”inpiskad djävulsson” (forsleghin herriæns son, i Bjärköarätten) samt ”son av hynda” (också i Bjärköarätten), med mera. Det var dessutom förbjudet att använda vulgära uttryck i stil med ”bit mig bak i arslet”.

Om den skyldige eller skyldiga inte kunde betala böterna blev han eller hon piskad vid skampålen. Detta drabbade bland annat Lucia Magnusdotter i Stockholm, som år 1478 kallade Jöns Erlandssons hustru ”hora”. Jöns hustru vägrade att acceptera denna kriminella kränkning av sin ära, och det slutade med att Lucia dömdes att betala två mark i böter. Så mycket pengar hade Lucia inte, varför hon istället ”stupaslogs”, det vill säga fördes till skampålen och piskades.

Stockholms tänkeböcker för perioden 1474–1492 innehåller omkring 2 000 anteckningar om sammanlagt ca 1 400 brott, både verkliga och misstänkta. Av dessa utgörs hela 9,6 procent av ärekränkningsbrott, nästan lika många som tjuvnadsbrotten (11,9 procent). Mer än något annat processade dock stockholmarna om våldsbrott (57,8 procent), vilket säger en hel del om livet i den senmedeltida staden.