Kane och Hearst

Då och då blir jag uppmanad att skriva om filmer med historiskt innehåll. Hur mycket är sant i den och den Hollywoodproduktionen? Har den och den kungen existerat? Var han verkligen så elak? Är kläderna korrekta i El Cid? Målade sig William Wallace blå i ansiktet i verkligheten? Dog Commodus på arenan? Osv.

Jag har länge valt att prioritera andra frågor, men varför inte göra undantag då och då (i synnerhet som jag personligen älskar film)? Läsekretsens intresse är förståeligt. Här kommer därför det första filmhistoriska blogginlägget, och jag börjar med den produktion som brukar röstas fram som tidernas främsta: Orson Welles Citizen Kane (1941).

I denna film skildras ett föregivet fiktivt liv – den rike tidningsmannen, politikern (m.m.) Charles Foster Kanes uppgång och förfall. Har han existerat? Har filmen en verklighetsbakgrund?

Svaret är nja, Charles Foster Kane har inte existerat – men nästan. Orson Welles valde att väva samman några lika kända som förmögna magnater, varav några ännu levde när filmen gjordes, och skapa Charles Foster Kane. Enstaka element i filmen är alltså fullt historiska (i lätt maskerat skick), men inte i den konkreta blandning som Welles serverar biopubliken.

Den enskilde person som mest bidrog till bilden av Kane var William Randolph Hearst (1863–1951), en av dåtidens mest ryktbara (och beryktade) amerikanska tidningsmän och opinionsbildare. Som personligheter betraktade var skillnaderna mellan den verklige Hearst och den fiktive Kane visserligen betydande, men det är likväl mycket lätt att finna paralleller mellan episoder i filmen och händelser i Hearsts liv – hans ideologi, hans affärsmetoder, hans politiska inställning, hans tidningsimperium, hans förhållande till kvinnor, och så vidare. Hearst tolkade själv filmen som en elak attack mot honom och gjorde allt som stod i hans makt för att krossa och stoppa den, utan att lyckas.

Min personliga favoritparallell är likheten mellan Kanes fantasislott Xanadu och Hearsts sagolika ”ranch”, numera känt som Hearst Castle i San Simeon i Kalifornien. På 1930-talet var slottet scen för otaliga legendariska bjudningar och parties, med gäster som Winston Churchill, Charlie Chaplin, Cary Grant och Clark Gable. Idag ägs Hearst Castle av kaliforniska staten och är öppet för den besökande allmänheten. Envar som bilar längs kustvägen Highway 1 mellan San Francisco och Los Angeles kan lätt göra en avstickare till det slösaktigt inredda slottet, låt vara att biljetterna till de guidade turerna går åt fort. Min fru och jag gick en guidad rundtur under vår bröllopsresa förra året och hisnade över de äkta medeltida korstolarna, de antika mosaikerna, gobelängerna, de guldmålade interiörerna, fontänerna och inte minst de två väldiga hollywoodska swimmingpoolerna, tillräckligt imponerande för att få en romersk kejsare att avundsjukt kippa efter andan. Charles Foster Kane hade känt sig hemma.

För den som vill läsa mer om Hearst och jämföra mellan film och verklighet kan jag rekommendera boken The Chief. The Life of William Randolph Hearst (2000) av David Nasaw.