Historiebloggen
Dick Harrison
Dick Harrison
När jag igår kväll ögnade igenom kommentarerna till mitt inlägg, en okontroversiell genomgång av Tyska ordens historia på Gotland 1398-1408, fann jag en av de mest ärekränkande kommentarer jag någonsin läst om min person, full av lögner och omotiverade påhopp. Kommentatorn var givetvis anonym, och inlägget togs raskt bort, men det gav mig en rejäl tankeställare. Hur provokativt är egentligen historia? Varför irriterar sig vissa så infernaliskt på de mest oskyldiga ämnen? Eftersom de kommentatorer som väljer att vara aggressiva och ärekränkande också är så fega att de inte vågar skylta med sina namn offentligt kommer jag aldrig att få veta svaret.
Men nu till något helt annat. Eftersom gotländsk 1400-talshistoria uppenbarligen lockar fram det sämsta ur delar av läsekretsen låter jag ämnet vila och blickar mot förra sekelskiftet. Men vem vet, det finns kanske bloggläsare som storligen irriterar sig även på folkparker.
I många svenska städer finns ett grönområde som går under benämningen Folkets park. Ibland rör det sig om välbesökta platser med många arrangemang. I andra fall – och de tenderar att bli allt fler – har platserna storhetstiden långt bakom sig och förefaller invänta beslut om nedläggning till förmån för byggandet av bostadshus eller parkeringsplatser. Ibland är de redan borta. I Oskarshamn har Folkets park fått ge plats för en livsmedelsaffär. Många folkparker har övergått från att vara levande centra för folkliv till att bli bortglömd historia.
Hur uppstod folkparkerna? Och varför?
För att finna svaret får vi gå tillbaka till det sena 1800-talet. I takt med att folkrörelserna formerade sig och blev starka ökade behovet av gemensamma lokaler och samlingsplatser. Nykterhetsvänner hade egna lokaler, likaså frikyrkorna. Arbetarrörelsen skapade så småningom Folkets hus-lokaler. Flertalet folkrörelsebyggnader var avsedda för rörelsernas primära verksamhet, det vill säga allvarliga ting (gudstjänster, möten, agitation, osv., allt beroende på folkrörelsens karaktär). Men det dröjde inte länge förrän krav dessutom ställdes på lokaler och mötesplatser för fritidsaktiviteter. Inom arbetarrörelsen fanns starka krav på att samhället skulle förändras till att erbjuda vanligt folk inte bara högre lön och kortare arbetstid. Man skulle också få rätt och möjlighet att träffas, ha roligt och förkovra sig – kort sagt, skapa sig en meningsfull fritid på de få timmar som återstod mellan arbetsdagens slut och sömnen.
Det var här folkparkerna kom in i bilden. Här skulle, menade tongivande röster inom den unga socialdemokratin, arbetarna samlas för att såväl hålla möten som roa sig. Arbetarna i folkparkerna skulle vara nyktra, skötsamma och ordentliga, vilket underlättades av att de samlades på en specifik plats som förknippades med den egna folkrörelsen.
Utvecklingen gick från söder mot norr. Sveriges första Folkets park grundades i Malmö år 1891 genom att socialdemokraterna hyrde ett gammalt parkområde, Möllevångsparken. Succén var snart ett faktum, och inom loppet av några år grundades folkparker på flera håll i Sydsverige. Redan 1898 hade folkparkerna spritt sig till Mälardalen. Fyra år senare fanns fenomenet i Norrland. Därefter var Folkets park en institution i svenskt fritids- och nöjesliv under flera decennier.
Hur gick det till i praktiken? Låt oss titta på min egen universitetsstad Lund. Här invigdes Folkets park den 1 maj 1895. Mellan 3 000 och 4 000 människor var närvarande. De kunde beskåda en nybyggd paviljong med restaurang, en pampig port av trä (just detta blev ett signum för många folkparker: arkitekturen var ofta fantasifull, och i synnerhet portarna skulle vara imponerande), ett kafé, dansbanor, ett lusthus, en skjutbana och gungor. Fyra dagar senare infördes den första tidningsannonsen om folkparken, i vilken det kungjordes att inträdet uppgick till 10 öre och att skolbarn gick in fritt i föräldrars sällskap. Under de år som följde utökades nöjesutbudet med fester och basarer, och den verkliga expansionen kom när försäljningen av kaffe och lemonad kompletterades med utskänkningstillstånd (10 öre för en ölsejdel). Långt ifrån alla arbetare i Folkets park värnade om nykterheten…