Wagner och historia

Eftersom jag och min fru för tillfället befinner oss hos goda vänner i Karlstad för att se stadens makalösa Wagnersatsning – blotta tanken på att ett operahus i Värmland sätter upp hela Nibelungens ring är värd stående ovationer! – tar jag tillfället i akt att besvara en fråga som ofta dyker upp när jag diskuterar musik. Vilka var nibelungarna? Finns det en historisk bakgrund till skurkarna, hjältarna och hjältinnorna i operorna?

När jag får den frågan brukar jag börja med att skilja mellan Richard Wagners samtids- och framtidsidéer och visioner och hans utnyttjande av medeltida sagostoff. Mycket i den ringtetralogi som operapubliken denna vår kan glädja sig åt i Karlstad hör hemma i 1800-talet. Inte i en germansk forntid. Exempel: grälet mellan Alberich och Mime i Siegfried är, tyvärr, ett tidstypiskt utslag av antisemitism – Wagner avsåg att skildra två olika typer av giriga och ondsinta judar som råkar i bråk med varandra. Det filosofiska innehållet i operornas teman är mer influerat av Schopenhauer än av hjälteideal från järnåldern.

I övrigt är det si och så med historiciteten. Gudarna och jättarna plockade Wagner från nordisk mytologi, men hjältarna och skurkarna har stundom verklig bakgrund. Av dessa är nibelungarna svårast att identifiera. Wagner gör dem till ett arbetande dvärgasläkte i underjorden (Nibelheim), men i medeltida berättelser fyller de andra roller. Personnamnet Nibelung är belagt i äldre medeltid, men vi kan inte relatera det till en historiskt känd släkt. I den latinska dikten Waltharius, som skrevs på 900-talet, skildras nibelungarna som ett folk vid Rhen med en kung vid namn Gunther. Långt senare, i det högtyska eposet Nibelungenlied – Wagners huvudkälla – är Gunther istället kung över burgunderna vid Rhen. Nibelungarna har här förskjutits till Norden, där kung Nibelung sägs ha härskat fordom. Efter det att Gunther och Hagen har lagt beslag på Siegfrieds skatt, som ursprungligen tillhört nibelungarna, börjar även burgunderna kallas ”nibelungar”. Ännu krångligare blir det om vi vänder blicken mot den fornnordiska Äldre Eddan. Här är ”niflungar” hela tiden en beteckning för Gunnars och Hognes (Gunthers och Hagens) familj.

Operornas nibelungar hör alltså till myten, inte till historien. Det är förvisso teoretiskt möjligt att de har existerat, men vi kan inte uttala oss om när eller var. Däremot är Gunther och hans burgunder fullt historiska. Original-Gunther hette Gundicharius, härskare över ett burgundiskt rike vid Rhen under första hälften av 400-talet. År 435 eller 436 besegrades han av en romersk-hunnisk allians, en händelse som senare vävdes in i sagor och legender. I Norden kom Gundicharius att bli ihågkommen som Gunnar, i Tyskland som Gunther.

Huvudhjälten Siegfried är svårare att fastställa historiskt. Många förslag har framlagts. Ett går ut på att hans gestalt minner om den cheruskiske hövdingen Arminius, som besegrade romarna i slaget vid Teutoburgerskogen år 9 e.Kr. Men detta är föga mer än en vag hypotes. Mer troligt är att det frankiska kungaparet Sigibert av Reims och Brunhild har lånat sina namn till mytgestalterna. År 575 mördades Sigibert, men änkan Brunhild förblev en makt att räkna med i flera decennier innan hon tillfångatogs och avrättades år 613. Eftersom Brunhild var en av sin tids mest inflytelserika och mest omskrivna personer är det inte alls underligt att hennes minne omhuldades av diktare och sagoberättare, med 1800-talets stolta valkyriesopran som slutresultat. Väl att märka är valkyrian Brunhild alias Brünnhilde bara en av flera medeltida versioner av samma litterära kvinnogestalt. I Nibelungenlied skildras hon som drottning av Island.

Men ikväll är hon huvudperson på scenen i Karlstad. Det finns kanske någon enstaka biljett kvar. I så fall: köp den.