Om ohängda män

I film och litteratur förekommer det ibland att folk överlever sina egna hängningar. Det sker påfallande ofta i 1960-talets västernfilmer, särskilt när Clint Eastwood är inblandad (Den gode, den onde, den fule 1966 och Häng dem högt 1968). Har det hänt i verkligheten? Borde inte dödsstraffen ha varit omgärdade av säkerhetsföreskrifter och noggranna kontroller för att se till att de dömda verkligen dog?

Jo, det kan man tycka, men sanningen är att ohängda män är en icke ovanlig företeelse i rättshistorien. Vi har gott om exempel på människor som på det ena eller det andra sättet har kommit undan med livet i behåll på galgbacken. Jag har själv analyserat ett sådant fall från staden Ilchester i England år 1276, då en man vid namn Adam le Messer klarade sig genom att en förbipasserande högg av repet innan den hängdes medvetslöshet övergått i död. Adam kvicknade till i en närbelägen kyrka (i väntan på sin egen begravning) och kunde – eftersom han befann sig på en plats med asylrätt – förhandla till sig exil från England som alternativstraff till ännu en hängning.

Ett annat exempel är den misslyckade hängningen av Raymond från Uzès i Marseille i början av 1300-talet. Raymond var dömd för mord på en viss Étienne. Männen hade grälat om var helgonet Maria Magdalena var begravd. Raymond hade hållit på Saint-Maximin i Provence, Étienne på Vézelay i Bourgogne, och det hade slutat med att Raymond slog ihjäl Étienne. Galgen i Marseille kollapsade emellertid under hängningen, vilket både Raymond och kyrkfolket i Saint-Maximin tolkade som ett ingripande från helgonet. Genom att rädda sin stridbare sanningssägare Raymond ville Maria Magdalena visa för hela världen att hennes reliker fanns i Provence! Att vi känner till Raymonds misslyckade hängning beror på att den nedtecknades i en provensalsk mirakelsamling omkring 1315.

Exemplen kan mångfaldigas in i modern tid. År 1884 försökte bödeln James Berry upprepade gånger hänga den dödsdömde engelske mördaren John Lee, men luckan under galgen vägrade att öppna sig, troligen på grund av att träet hade svällt efter regn, varför Lees straff omvandlades till fängelse (han blev fri 1907).

En av dessa hängningar, det misslyckade försöket att avrätta den walesiske upprorsmannen William Cragh år 1290, har blivit föremål för en insiktsfull analys av historikern Robert Bartlett, som finns i svensk översättning (Den hängde, Dialogos, Stockholm 2004). I William Craghs fall sammanföll hängningen med en kanonisationsprocess – William menade att det ännu inte kanoniserade helgonet Thomas de Cantilupe (d. 1282) hade hjälpt honom att överleva – vilket resulterade i en omfattande undersökning med grundliga vittnesförhör.