Hur gammal är egentligen vinodlingen i Sydafrika?

Förvisso inser jag att jag härmed traskar in i en grannblogg, men eftersom frågan har dykt upp vill jag besvara den. Stämmer det – vilket man bland annat kan läsa på diverse etiketter – att Sydafrika har haft vingårdar ända sedan 1700-talet, eller rentav 1600-talet? Varför började européerna producera vin där nere? Var det inte som att gå över ån efter vatten?

Jovisst, sett ur 1700-talets strikt europeiska ekonomiska perspektiv förefaller det långsökt att åka till Sydafrika för att odla vin, men inte om man tar den koloniala och handelskapitalistiska logiken i beaktande. Att holländarna koloniserade Kapstaden med omnejd på 1600-talet berodde inte på att de ville erövra territorier i Afrika. Tvärtom: de var ursprungligen, på 1650-talet, bara ute efter en geografiskt välplacerad bas och bunkringsstation för färskvaror (vatten, livsmedel, med mera) under resan från Europa till Asien. Kaplandet kom följaktligen att administreras av Nederländska Ostindiska kompaniet, vars viktigaste verksamhetsområde var nutidens Indonesien. Det ena ledde emellertid till det andra: kolonisatörerna i Kapstaden behövde själva försörja sig med lantbruk, vilket resulterade i att de råkade i strid med ursprungsbefolkningen (khoikhoi, av holländarna kallade hottentotter), som successivt drevs bort. Steg för steg skapade kolonisatörerna en europeisk jordbrukskoloni som fick ett eget liv med en ekonomi som, vad gäller produkterna, påminde betydligt mer om Europas än om flertalet dåtida europeiska koloniers.

I Kaplandet odlades följaktligen traditionella europeiska kulturväxter, inte plantageprodukter som rörsocker, kaffe och tobak. Dessutom uppstod en omfattande får- och boskapsskötsel. Eftersom klimatet lämpade sig utmärkt för vindruvor dröjde det inte länge förrän spannmålsodlingen, främst vete, kompletterades med vinodling. De första vinerna var inte avsedda att exporteras till Europa (den stora sydafrikanska vinexporten till våra breddgrader inleddes mer än ett sekel senare) utan såldes till de skepp som lade till i Kapstadens hamn, varefter de dracks av sjömän på Indiska oceanen eller Atlanten. Det faktum att vinodlingskunniga hugenotter i slutet av 1600-talet emigrerade till Kaplandet från Frankrike underlättade näringens utbredning.

Huvudproblemet var hur man skulle anskaffa arbetskraft. När khoikhoi jagats bort fanns det ingen inhemsk arbetskraft att använda på regelbunden bas, och invandringen från Europa var för liten för att täcka behovet. De bantuspråkiga sydafrikanerna levde vid denna tid inte i Kaplandet utan alltför långt bort i öst och nordöst för att kunna lockas till gårdarna. Västafrikas slavmarknader var stängda för Nederländska Ostindiska kompaniet, eftersom de dominerades av det rivaliserande Västindiska kompaniet, som hade tillskansat sig holländska monopolrättigheter. Alltså blev Kaplandets kolonisatörer tvungna att för dyra pengar införskaffa slavar från andra håll, inte minst från Madagaskar och Asien, och genom kostsam smuggling. Följden blev ett av de dyraste slavsamhällena genom tiderna, men man lyckades likväl få vinodlingen i regioner som Stellenbosch att gå runt.

Till saken hör att både vinodlare och veteodlare hyrde khokhoi-lönearbetare och extraslavar vid skördetiden, men veteodlarna var mer beroende av säsongsarbetskraft än vinodlarna, varför vinodlingen i sig medverkade till att slaveriet blev alltmer stationärt i området ifråga. Flertalet sydafrikanska vinodlare ägde under andra hälften av 1700-talet så många slavar att de räckte till för att täcka behovet av arbetskraft året runt. Linnélärjungen Carl Peter Thunberg, som vistades i Sydafrika under tre år på 1770-talet, har skildrat hur slavar trampade vindruvor i stora kar, samtidigt som de höll sig fast i rep fästa i taket.