Hur var det egentligen med Himmler och Tibet?

En av de personer som, sin vedervärdighet till trots, aldrig upphör att fascinera frågeställare är Heinrich Himmler. Ryktena om hans märkliga idéer och bisarra tankevärld är många, och det är onekligen svårt att skilja fakta från fiktion. Varför gillade han runor? Hur intresserad var han av bohuslänska hällristningar? Hade han inte en märklig idé om jordens skapelse? Var han ockultist? Osv., osv.

Till historierna och skrönorna om SS-ledaren hör att han skall ha varit besatt av Tibet, ungefär som agent Dale Cooper i tv-serien Twin Peaks. Stämmer detta? Var Himmler ett Tibet-freak?

Nja, på sätt och vis. Såvitt vi vet lät han sig aldrig inspireras av Dalai lama eller buddhistisk teologi. Men visst var han intresserad av Tibet, och det var han inte ensam om. Det fanns under mellankrigstiden en djärv teori om att Tibet en gång hade utgjort hemvist för en forntida högkultur. Ingen visste hur den hade uppstått, men enligt spekulationer hade folk sökt sig till Tibet efter att omvärlden ödelagts i en naturkatastrof. Heinrich Himmler drog slutsatsen att Tibet måste vara de gamla atlanternas tillflyktsort. När Atlantis gick under sökte sig överlevarna till den asiatiska högplatån. Därifrån vandrade de i sinom tid vidare, dels till Östasien och dels till Europa. Detta skulle förklara en annan av Himmlers märkliga idéer, att eliterna i Europa – särskilt germanerna – och vissa östasiatiska herrefolk hade gemensamma rötter. Samurajerna i Japan var, menade Himmler, direkt besläktade med hans egna SS-soldater.

Heinrich Himmlers tibetanska intresse – som inte var helt rumsrent i Nazityskland, varför han mestadels höll tyst om sina hypoteser – ledde till att han 1939 finansierade en regelrätt expedition till Tibet, vilken gick om intet på grund av andra världskrigets utbrott. Himmler och zoologen, tillika SS-medlemmen, Ernst Schäfer försökte också – förgäves – smuggla in vapen till Tibet för att egga tibetanerna till krig mot britterna.