Har det funnits en kvinnlig påve?

Enligt diverse romaner, serietidningar och allehanda skrönor skall det en gång ha funnits en kvinnlig påve, något som katolska kyrkan har gjort allt för att dölja. Men är detta sant? Har det verkligen funnits en ämbetsutövande påvinna i Rom?

Historien om den kvinnliga påven förekommer i många medeltida texter. Kvinnan skall, enligt den vanligaste varianten av berättelsen, ha burit namnet Johanna, stammat från England men fötts i tyska Mainz någon gång på 800-talet. Efter att ha blivit förälskad i en engelsk benediktinmunk slog hon följe med honom, utklädd till man. Under en vistelse i Athen blev hon mycket lärd men insåg att hon aldrig skulle kunna realisera sina visioner om hon inte fortsatte att låtsas vara man. I Rom gjorde hon karriär och kunde på 850-talet efterträda påven Leo IV. Som påve antog hon namnet Johannes VIII. Eftersom hon ägnade sig åt sexuella utsvävningar med älskare blev hon gravid, och när hennes häst en dag stegrade i panik drabbades hon av en för tidig förlossning. Roms befolkning blev rasande över könsbedrägeriet och Johanna/Johannes lynchades.

Men nej, detta har inte hänt. Skrönan kan spåras till 1200-talet, då den dyker upp i dominikanska texter. På 1300-talet var historien välkänd, mycket tack vare att dominikanerna använde den i sina predikningar för allmänheten i hela den västerländska kristenheten. På 1300-, 1400- och 1500-talen trodde många européer att Johanna verkligen hade existerat. Hennes namn infogades i påvliga regentlängder och så prominenta författare som Petrarca och Boccaccio hänvisade till henne som till en verklig person. Filosofen William av Ockham, som tillhörde en gren av Franciskanorden som förföljdes av påvekyrkan, utnyttjade Johanna som exempel för att visa hur lätt det var för en falsk påve att lura vem som helst; William syftade framför allt på sin egen huvudfiende, påven Johannes XXII. Under 1500-talet utnyttjades Johanna på liknande sätt i protestantiska stridsskrifter, dvs. som ett medel för att gyckla med och kritisera kyrkan och dess ledning.

Den mest ryktbara vidareutvecklingen av historien är den (förvisso helt falska, men ganska roliga) senmedeltida skrönan att en ny påve, innan han satte sig på biskopsstolen, först måste sitta på två andra stolar, varav en kallades sedia stercoraria, ”dyngstolen”, och var försedd med ett hål (som på en toalettstol). En kardinal skall därvid ha fallit på knä och trevat under påvens kläder för att leta upp genitalierna, varpå han högtidligen förkunnade Testiculos habet! (”Han har testiklar!”). Hela proceduren syftade till att undvika att ännu en kvinna lyckades nästla sig in i Vatikanen.

När den källkritiska forskningen började undersöka legenden smulades den obarmhärtigt sönder. År 1647 avlivade David Blondel myten, och därefter har ingen seriös forskare satt tilltro till den. Men det har inte hindrat godtrogna från att återberätta 1200-talsskrönan och även sy ihop nya historier om Johanna. Berättelsen, har vissa författare uppenbarligen menat, är så bra att den åtminstone bör framställas som sannolik, trots att den samlade historikerkåren i mer än trehundra år har menat att den är falsk.

För den som inte vill ge upp tron på Johannas existens kan jag meddela följande trista fakta, som ytterligare försämrar historiens trovärdighet:

(1) I de högmedeltida skrönorna är man inte ens säker på vilket namn den kvinnliga påven skall ha haft. Ibland heter hon inte Johanna utan Agnes eller Gilberta.

(2) Tidpunkten för hennes pontifikat varierar kraftigt i skrönorna. I vissa berättelser påstås hon ha levt på 1000-talet, i andra berättelser i början av 1100-talet. Först efter en tids legendutveckling fastnade man för åren mellan 854 och 858.

(3) Vi vet vilka påvar som bevisligen satt på Roms biskopsstol vid denna tid: Leo IV (847–855) och Benedictus III (855–858). Under medeltiden var man emellertid osäker på hur lång tid som förlöpte mellan Leos död och Benedictus tillträde, varför man trodde sig ha lokaliserat en lämpligt lång tidslucka för att kunna skjuta in Johannas pontifikat. Idag vet vi bättre.

(4) Historierna om Johannas slutliga öde varierar kraftigt. I vissa berättelser avslöjas hon redan under processionen efter påvevalet, men i andra historier (de vanligaste) innehar hon påveämbetet i ett par år. Även dödssättet varierar.

Alltså: Johanna har inte funnits. Ingen kvinna har någonsin varit påve. Den som söker efter fullt historiska mäktiga kvinnor under medeltiden och renässansen behöver emellertid inte leta särskilt länge. Antalet bortglömda drottningar, inflytelserika änkor och dådkraftiga kvinnliga visionärer är mycket större än vad folk i gemen anar. Ni som har vägarna förbi Svenljunga bibliotek i Västergötland ikväll har chansen att höra mig berätta om några av dem. Föreläsningen börjar kl. 19.00.