Hade romarna en underrättelsetjänst?

Visst fanns det spioner redan i forntiden – frågan behöver inte ens ställas. Ända sedan den första uppfinningen eller det första kriget i någon av forntidens civilisationer har det med största sannolikhet funnits folk som sökt stjäla idéer och försvarshemligheter. Men därifrån till att organisera en regelrätt underrättelsetjänst är vägen lång. Hur såg det ut i det antika Rom? Hade romarna motsvarigheter till CIA, MI6 och GRU?

Ja. Men det var aldrig frågan om veritabla spionorganisationer, snarare olika typer av spionage- och underrättelsepraktiker som stegvis formades under kejsartiden, särskilt från och med mitten av 100-talet e.Kr. Ju större hoten blev mot imperiets gränser, desto mer ansträngde sig både kejsarmakten och provinsguvernörerna att räkna ut de närmaste fiendernas manövrar i förväg. I synnerhet myndigheterna i gränsprovinserna började använda framskjutna fort och befästningar, dugliga spejare, lat. exploratores, och spioner, lat. speculatores. På 300-talet var det romerska spionaget mot i synnerhet de sasanidiska perserna väl utvecklat. Den store historieskrivaren Ammianus Marcellinus var själv tidvis verksam som spion i öster och har berättat om sina erfarenheter i verket Res Gestae.

Men det mest imponerande spionaget hade inte fokus på germaner, perser och pikter utan på imperiets inre fiender. Mäktiga och misstänkta män bevakades med viss regelbundenhet av kejserliga polisspioner som gick under beteckningen frumentarii. I samband med kejsar Diocletianus stora omorganisering i slutet av 200-talet övergick man till att rätt och slätt kalla dem agentes, dvs. agenter, en benämning som ju fortfarande används. Dessvärre har vi belägg för att både frumentarii och agentes lätt korrumperades och missbrukade sin maktställning gentemot oskyldiga personer.

Till de mest förvånande aspekterna av den romerska militära säkerhetstjänstens historia hör att den förefaller ha försvunnit tämligen fort, trots att imperiet fortlevde i olika former ända till 1400-talet. Redan på 500-talet, under den stora justinianska expansionen, var östromarnas okunskap om fienderna i Italien och Nordafrika hisnande, såsom framgår av Prokopios redogörelser för Belisarius krig. Inga exploratores och speculatores tycks således ha informerat arméledningen om den gotiska kavalleritaktiken, vilket måste uppfattas som en rejäl blunder, om vi inte räknar med att spionerna vid denna tid hade upphört att vara verksamma.

Den som önskar veta mer om romarnas säkerhetstjänst, särskilt under senantiken, rekommenderas varmt N.J.E. Austins och N.B. Rankovs bok Exploratio: Military and Political Intelligence in the Roman World from the Second Punic War to the Battle of Adrianople (Routledge, London och New York 1995). Austin och Rankov har använt sig av inskrifter, papyrusfragment, itinerarier och allehanda andra texter som tidigare forskning ofta har förbisett. Men de har inget vettigt svar på frågan om hur spionsystemet avvecklades.