Stigbygelns förmenta betydelse

Från gårdagens promenadkäpp förflyttar vi oss till hästryggen och en mycket vanlig fråga i medeltidshistoriekretsar. Stämmer det att stigbygelns införande innebar en revolution för krigskonsten? Är det sant att de som först introducerade stigbygeln fick ett militärteknologiskt försprång framför alla grannfolk? Var det kanske därför araberna så lätt erövrade sitt imperium på 600-talet? Eller var det därför frankerna under Karl Martell kunde besegra araberna på 730-talet och därmed inledde riddarkavalleriets uppsving i Västeuropa?

I synnerhet den senare frågan är ofta besvarad med ja i äldre historieforskning. Vid Poitiers eller Tours, omkring 732, besegrades en muslimsk här av den frankiske härskaren (maior domus) Karl Martell. Denna seger skall ha varit riddarkavalleriets första stora triumf. I många historiska skildringar spelar Karl Martell rollen som innovativt geni. Han skall vidare ha konfiskerat kyrkojord och delat ut till sina trogna, vilka bistod honom med häst och stigbygel. Utan stigbygeln skulle det offensiva kavalleriet inte ha förmått fungera som avsett, och utan jordegendomarna skulle ryttarna inte ha kunnat försörja sig på det sätt som var nödvändigt för att kunna bekosta den allt dyrare utrustningen. I förlängningen ledde detta till en feodal revolution uppifrån. Krigaryrket professionaliserades och en adel uppstod.

Denna skildring var länge standard. Jag fick själv lära mig den när jag läste historia på Lunds universitet på 1980-talet. Mer än någon annan gjorde den amerikanska historikern Lynn White en stor poäng av stigbygelns tekniska och sociala betydelse. Stigbygel + jordegendomar = riddarkavalleri och feodalväsen = böndernas underordning = det medeltida agrarsamhället.

Dessvärre för alla dessa lärare och alla dessa läroböcker stämmer inte slutledningen med kända fakta, varken skriftliga källor eller arkeologiska fynd. Redan omkring 1970 påvisade en annan amerikansk forskare, Bernard Bachrach, att hela resonemanget vilade på felaktiga slutsatser. Genom studier av både bilder och texter kunde Bachrach lätt bevisa att stigbygeln inte alls medförde någon militär revolution. Det medeltida adelsväsendet utvecklades till följd av betydligt mer grundläggande socio-ekonomiska omvandlingar. Just själva riddarkavalleriets tekniska förutsättning stod, påpekade Bachrach, att söka i kombinationen av stigbygel, sadel och andra ryttarattiraljer på 900-talet, flera sekler efter själva stigbygelns införande. Uppenbarligen hade stigbygeln då funnits i Europa i flera hundra år, möjligen införd från Asien av avarerna på 500-talet eller 600-talet.