Var Robert E. Lee rasist?

Det är inte ovanligt att folk frågar mig om amerikanska inbördeskriget, inte sällan med mycket konkreta spörsmål som jag sällan kan besvara eftersom jag vet mindre än frågeställarna. Specialistkunskaperna om denna konflikt hos svd.se:s läsare är onekligen imponerande.

En av de frågor som då och då dyker upp gäller Söderns störste fältherre, den legendariske Robert E. Lee. Det cirkulerar motstridiga åsikter om honom och hans ställning till slaveriet. Lee skall ha varit mot slaveriet som sådant men en stark supporter för hemstaten Virginias rättigheter, varför han av lokalpatriotiska skäl valde att kämpa för sydstaterna. Enligt andra uppgiftslämnare skall Lee ha varit en fullblodsrasist, något som för övrigt också gällde motståndargeneralerna på nordsidan. Vilket är sant? Var Lee rasist eller inte?

När jag gjorde research inför min bok om slaveriet på 1800-talet (Slaveri – en världshistoria om ofrihet: 1800 till nutid, Historiska Media, Lund 2008) valde jag att undersöka fallet själv. I biografier och artiklar om Lee förekommer alla möjliga åsikter, men vad händer om vi gör ett axplock bland källorna?

Då finner man bland annat historien om Wesley Norris. Han föddes som slav på en plantage som ägdes av George Parke Custis. På plantagen fanns omkring 70 slavar. Efter Mr Custis död övergick kontrollen av plantagen till Robert E. Lee. En av Lees första åtgärder var att bryta Mr Custis löfte om att samtliga slavar skulle friges, allt enligt vad Norris själv senare berättade. Möjligen ljuger han eller hade blivit felinformerad; enligt Custis testamente skulle slavarna förbli på plantagen i ytterligare fem år och först därefter friges, en paragraf som Lee höll styvt på. I vilket fall som helst var Norris djupt förbittrad. Han och hans syster samt deras kusin Mary rymde efter knappt ett och ett halvt år. Flykten misslyckades. De arresterades, tillbringade femton dagar bakom lås och bom och återfördes sedan till plantagen. Lee bestämde sig för att lära dem en läxa.

De tre slavarna fördes till en lada, där de bands fast vid stolpar. Uppsyningsmannen, Mr Gwin, beordrades klä av rymlingarna på överkroppen och ge Wesley och Mary 50 piskrapp var. Wesleys syster skulle få 20. Mr Gwin vägrade, varvid Lee tillkallade en viss Dick Williams, som glatt utförde ordern. Lee stod bredvid när det skedde och uppmanade Williams att lay it on well, dvs. att piska dem hårt och ordentligt. När piskandet var till ända instruerade Lee Williams att tvätta slavarnas såriga, upprivna ryggar med saltvatten. Möjligen skedde detta för att desinficera såren.

Händelsen ägde rum 1859, ett par år före inbördeskrigets utbrott. Wesley Norris rymde till friheten i norr 1863, mitt under kriget. Hans berättelse publicerades i National Anti-Slavery Standard den 14 april 1866, ett år efter krigets slut.

Detta är en bild av Robert E. Lee. Men det finns fler. Bilden av den sadistiske plågoanden går hand i hand med bilden av den godhjärtade patriarken. En av familjen Lees slavar, William Burke, frigavs med sin hustru Rosabella och deras fyra barn, varefter de frigivna emigrerade till Liberia 1853. Familjen Burke och familjen Lee brevväxlade över Atlanten, och delar av korrespondensen är bevarad. Breven vittnar absolut inte om bitterhet och rasism. Tvärtom. Lägg därtill att Lee faktiskt upprätthöll paragraferna i Mr Custis testamente och frigav slavarna år 1862, fem år efter plantageägarens död.

Om vi lägger ihop dessa och andra källor, som vittnar om Lees vardagsåsikter och vardagsbeteende, finner vi en tämligen normal välutbildad sydstatare. Stundom storsint och godhjärtad, men samtidigt en tidstypisk rasist som var av den bestämda meningen att slavar förtjänade att hårdhänt disciplineras om de svek sina plikter. Ingenting tyder på att Lee någonsin på allvar yrkade på, eller strävade efter, att slaveriet skulle avskaffas, även om han i grund och botten tycks ha uppfattat systemet som orättvist.