Guelfer och ghibelliner

En frågeställare påminde mig idag om att jag glömt att besvara en sedan länge ställd fråga om de italienska grupperingarna guelfer och ghibelliner. Termerna förekommer ofta i medeltidshistorisk litteratur, särskilt när det gäller konflikter i toskanska städer som Florens och Siena, men också i texter om krig mellan kungar, städer och påvar. Det förefaller ha varit två olika italienska partier. Eller?

Så enkelt är det inte. Termerna går tillbaka på Welf och Waiblingen. Welf var namnet på en tysk furstesläkt som på 1100- och 1200-talen konkurrerade med huset Hohenstaufen om kejsarkronan, i regel med misslyckat resultat. I Italien kom därför termen ”welf”, eller ”guelf”, tidigast under 1100-talets andra hälft att syfta på grupperingar som var motståndare till de tysk-romerska kejsarna – vilka även var kungar av Italien – och som hämtade stöd hos dennes fiender, främst hos påven. Waiblingen var namnet på en borg som lydde under huset Hohenstaufen. Namnet förvanskades till ”ghibelliner”, vilket betecknade italienska grupperingar som var allierade med den hohenstaufiska kejsarmakten. Kejsarfiender mot kejsartrogna.

Det var så det började, och under vissa perioder på 1200-talet var det också så det fungerade. Men inte länge. Snart gled motsättningarna grupperna emellan över i rent lokala fejder mellan rika familjer, gillen och kyrkor. Man associerade sig med partigrupperingarna av skäl som inte sällan hade mycket litet med den storpolitiska konflikten mellan kejsare och påve att göra. Om den rika och hotfulla grannstaden var guelfisk blev den egna ofta staden ghibellinsk, som i fallet med Florens (guelfisk) och Siena (ghibellinsk). I en och samma stad kunde det finnas både guelfer och ghibelliner och – när ghibellinerna tidvis försvagades – stora interna konflikter mellan olika typer av guelfer, till exempel de ”vita” och ”svarta” guelferna i Florens.

Partigrupperingarnas blomstringstid var perioden från 1200-talets mitt till mitten av 1300-talet, varefter de små stadskommunerna (borgarrepubliker) i allt större utsträckning underordnades despotvälden, signorie, under krigiska stormän och legoknektsledare, så kallade kondottiärer.