Sodom och Gomorra

Det händer ganska ofta, både när jag undervisar på mitt universitet och när jag öppnar min mailbox, att folk frågar om sanningshalten i bibliska historier – och då menar jag inte huruvida Jesus gick på vattnet eller inte, utan huruvida betydligt äldre berättelser, med rötterna i Moseböckerna, är att betrakta som historiska fakta. Det har gått så långt att jag numera brukar använda olika främreorientaliska texter om Syndafloden som källkritisk och mentalitetshistorisk gruppövning på en av mina kurser.

I den här bloggen har jag hittills väjt för att ge mig in i debatter om Moseböckernas historiska status (det leder lätt till infekterade och föga fruktbara gräl om tro och vetande), men efter den senaste mailfrågan (igår) gör jag ett undantag och väljer ut ett typiskt exempel: Sodom och Gomorra, syndens två mest notoriska nästen, enligt Första Mosebok – de städer som Gud utplånade genom att låta eld och svavel regna från himlen, eftersom invånarnas syndiga leverne överskred alla godtagbara etiska gränser. I Första Mosebokens nittonde kapitel försöker alla män i Sodom, utom den rättfärdige Lot, utsätta två besökande änglar för gruppvåldtäkt. Lot tillåts sedan undkomma straffdomen, men i övrigt förintar Herren alla städernas invånare och allt som växer på åkrarna.

Sodom och Gomorra skall ha legat på östra sidan av Döda havet. Enligt Bibeln blev Lot stamfar till ammoniterna och moabiterna, två av de folk som under forntiden befolkade dagens Jordanien. Går det att lokalisera Sodom och Gomorra, och går det att tidfästa en katastrof, om vi låter forskare skärskåda dokument och fynd från denna region?

Ja, faktiskt. Många arkeologer menar sig ha lokaliserat Sodom, och sedan 1970-talet har debatterna om de två städerna varit livliga. Även svenskar ha bidragit. Två svenska arkeologer, Richard Holmgren och Anders Kaliff, genomförde på 1990-talet utgrävningar i Jordanien, som dels hade som mål att gräva ut bysantinska kyrko- och klosterruiner i det senantika biskopsdömet Sodom och dels finna lämningar efter områdets bronsålderskultur, det vill säga den kultur som Gud enligt Bibeln utplånade. Resultaten publicerades för allmänheten i boken Arkeologer i Bibelns Sodom (Wahlström & Widstrand, Stockholm 2003). Visserligen grävde inte Holmgren och Kaliff fram några rester efter städernas hus, men de fann uppenbara lämningar – gravar – efter den befolkning som levde i området vid tiden för den bibliska katastrofen.

Följden av mödorna var att Holmgren och Kaliff drog slutsatsen Sodom och Gomorra verkligen har existerat och verkligen gått under, sannolikt i en större jordbävning, under tiden kring 2000–1800 f.Kr. Någon sorts katastrof torde ha inträffat, eftersom området dessförinnan var bördigt och tätbefolkat, något som senare inte varit fallet. Efter jordbävningen översköljdes åkrarna av saltvatten och det gamla stadsområdet med dess jordbruksbygd blev obeboelig. I ett betydligt senare skede, när den folkliga berättarkulturen omformat jordbävningen till ett gudomligt ingripande, fann historien om Sodom och Gomorras undergång vägen till Gamla testamentet.