Har det funnits enhörningar?

Frågan inställer sig efter gårdagens blogg om kyskhetsbälten och kuriosakabinett. Även ”enhörningshorn” kunde ju påträffas i dylika kammare. Vad var detta för föremål? Har det funnits enhörningar? Eller är det som man i regel tror, att djuret är en fantasifull vidareutveckling av (berättelser om) noshörningar och antiloper?

Svaret beror på huruvida man frågar en kulturhistoriker eller en zoolog. Zoologens svar är enkelt: enhörningar har aldrig funnits, inte i egenskap av de vita hästar med horn som dyker upp på gamla gobelänger och symbolistiska målningar. Kulturhistorikern är mer splittrad. Hon erkänner zoologens slutsatser men konstaterar också att enhörningen som fantasiprodukt har en lång historia med rik folklore. Man trodde att enhörningar levde i öster och att de bara kunde fångas av en oskuld. Alla som sett de underbara vävda tapeterna i Musée de Cluny i Paris kan inte annat än att hålla med. Själv är jag fascinerad av dem. Över tv:n där hemma hänger en vävd enhörningstapet med mönster från 1400-talet.

Men vad är då enhörningshornen? Något sådant har jag (tyvärr) inte själv, men jag stoppade in ett i min senaste roman. De kan beskådas i många gamla samlingar och bjuds ibland ut på auktion. ”Enhörningshornen” är alldeles för smäckra och långa för att kunna vara noshörningshorn.

Svaret är att det rör sig om narvalständer. Narvalen (”likvalen”; den ansågs fordom livnära sig på lik) kan bli mellan fyra och sex meter lång. Man finner den företrädesvis i arktiska vatten. En narval har två tänder, och den vänstra kan hos narvalshanen växa ut till ett mellan två och tre meter långt spjut. Detta används antingen i strid eller för att signalera manlig dominans i samband med parning. För skandinaviska handelsmän och hantverkare var narvalen ett välkänt djur, vars tänder togs om hand och blev föremål för konstnärlig bearbetning, ungefär som valrossens betar (valrosselfenben). Men på den europeiska kontinenten såg man narvalständerna som bevis på enhörningarnas existens. I förmögna hem infattades de som konstverk och fann en given hedersplats i kuriosakabinetten.

Som exempel på hur länge det dröjde innan sanningen gick upp för västeuropéerna kan nämnas den engelske upptäcktsresanden Anthony Jenkinson, som levde på 1500-talet och tjänade under Maria I och Elisabet I. Jenkinson drömde om att hitta en land- eller sjöväg till Kina, och när landvägsexperimentet misslyckades (han nådde bara till nuvarande Uzbekistan under en resa 1557–1559) lade han 1565 fram planer på en upptäckt av nordostpassagen. Att detta var rätt väg framgick, hävdade Jenkinson, av att man funnit enhörningshorn på Vajgatj-ön mellan Novaja Zemlja och fastlandet. Folk i Moskva, vid tsar Ivans hov, hade visat upp hornet, men de hade inte kunnat säga vilket djur det tillhört. Jenkinson visste emellertid bättre, eftersom han hade hört historierna om enhörningarna i öster och kunde berätta att de levde i Kina, eller någonstans i närheten av detta land. Hornet hade antagligen förts norrut och västerut med strömmarna. Vägen runt norra Ryssland var alltså rätt väg för den som ville färdas till Kina och undvika seglatsen runt Godahoppsudden.

Nordostpassageresan blev aldrig verklighet, vilket förmodligen bara var tur, med tanke på farorna. Den som vill läsa mer om Anthony Jenkinson – som formellt betecknade sig som an agent on Her Majesty’s Secret Service och därmed blir en sorts ur-James Bond – kan läsa i min bok I skuggan av Cathay (Historiska Media, Lund 1999).