Munkar på Island före nordborna?

I historisk litteratur möter man ibland påståendet att nordborna inte var först på plan på Island. Före den nordiska kolonisationen fanns det redan iriska munkar på ön, så kallade papar, vilka nordborna skrämde bort. Stämmer detta?

Det är ett känt faktum att iriska eremiter och munkar sökte sig till klippor och öar för att skapa små fromma kolonier. Det finns till och med imponerande ruiner efter dem här och var, till exempel på den UNESCO-skyddade ön Skellig Michael utanför sydvästra Irland. Resorna nämns både i iriska och fornnordiska källor. Det mest kända exemplet är boken Liber de mensura orbis terrae (”Bok om mätning av jorden”), skriven av den iriske munken Dicuil. Här kan man läsa att iriska munkar sedan mer än hundra år har levt på öar långt norr om Skottland men att nordborna tvingade bort dem med våld. Att döma av tidsangivelsen skulle detta ha hänt under första hälften av 800-talet, vilket svarar väl mot att nordborna koloniserade Färöarna omkring 825.

Men det betyder inte att vi utan vidare kan sluta oss till att iriska munkar nådde ända till Island, eller ens till Färöarna. Huvudskälet till att vara skeptisk är den totala bristen på arkeologiska fynd. Även kortvariga bosättningar på Nordatlantens öar resulterade i lämningar efter mänsklig aktivitet, vilka borde kunna lokaliseras. Ett känt exempel är nordbornas korta uppehåll på Newfoundland omkring år 1000, som har resulterat i omfattande utgrävningsresultat. När det gäller de iriska munkarna vet vi dessutom vad vi bör leta efter. Deras arkitektur och materiella kultur är välkänd från de bosättningar som etablerades på öar och uddar närmare Irland. Någon munkkoloni borde rimligen ha lämnat någon liten rest efter sig på Färöarna och Island. Men vi har inte hittat någonting.

Det finns ännu ett skäl att vara skeptisk. Vi vet att vilda sjöfararhistorier ingick i den iriska berättarkulturen under tidig medeltid. Se till exempel på den populära berättelsen om helgonet Brendans odyssé på Nordatlanten, Navigatio Sancti Brendani. Här skildras hur helgonet och hans kamrater kryssar runt mellan vulkanöar, möter smådjävlar, hälsar på Judas Iskariot som har helgsemester från helvetet, rider på en valfisk, med mera. Det är typiska sjöfararskrönor, och de vittnar om hur irerna gärna fabulerade ihop historier om resor och kolonisationsförsök på okända öar i fjärran.

Av dessa skäl måste vi vara ytterst försiktiga när vi möter vaga uppgifter om munkar på Island. Flertalet historiker och arkeologer väljer idag att skaka på huvudet när folk frågar om papar. Innan vi har hittat eller grävt fram konkreta belägg kan vi inte uttala oss om dem med säkerhet. Visst, de kan ha levt på öarna, men det är lika möjligt att de aldrig nådde dit.

När det gäller Island är vi på säker historisk mark först omkring år 870–900. Landnámabók (”Landtagarboken), som nedskrevs i mitten av 1100-talet, anger den nordiska immigrationen till omkring 870. I skriften förtecknas omkring 430 nordiska bosättare och cirka 600 gårdar. Till detta kan läggas fynd av gravar, daterade till decennierna kring 900, vilket visar att tidsuppgiften i Landnámabók är någorlunda korrekt.