Tid och tid

För en vecka sedan dök det upp en tidsfråga i min mailbox, som jag inte hunnit besvara förrän nu. Hur vet vi att något hände ett visst år, till exempel att ett visst helgon avled eller ett fältslag utkämpades? Är verkligen kalendrarna för förfluten tid så exakta? Och hade man inte mer än en kalender att utgå från?

Många frågor. Jag skall försöka bringa lite reda i begreppen, även om frågan egentligen tarvar ett betydligt mer utförligt svar än vi har plats för här.

För det första: vi har kronologiska uppgifter som syftar på årtal, regentlängder och händelser från första stund av mänskligt agerande till nutid. Problemet är att knäcka koden, att lära sig exakt hur de personer som nyttjade kalendern eller tidmätningen tänkte. När väl koden är knäckt är det inte svårt att räkna ut årtal. Av detta skäl har vi detaljuppgifter om tiden för viktiga fältslag mellan mayastäder i Centralamerika redan under europeisk tidig medeltid. Men det uppstår ofta problem. Eftersom forskarna har olika uppfattningar om hur exempelvis forntidens egyptier gick till väga när de räknade faraoners regeringsår är det inte ovanligt med helt olika årtal i uppslagsböcker och skrifter om det gamla Egypten. (Jag återkommer gärna i specifika tideräkningsfrågor av dylik art, men i så fall i ett annat blogginlägg.)

För det andra: tideräkningen har självfallet aldrig varit enhetlig, men detta komplicerar bara historieskrivningen så länge vi inte är medvetna om skillnaderna – men det är vi nästan alltid. Ett typiskt exempel är skillnaden mellan kristen och muslimsk tideräkning. Alla i ämnet någorlunda insatta vet att muslimernas tideräkning tar sin början med Muhammeds flytt till Medina (hijra) år 622 e.Kr. När man idag skriver om islamisk historia brukar man därför ofta ange två årtal, dels vårt hävdvunna (”e.Kr”. eller ”evt.”), dels det muslimska (”efter hijra”). Ett annat känt exempel är den gamla ryska tideräkningen, som avskaffades efter bolsjevikernas maktövertagande. Dessförinnan räknade ryssarna tid med utgångspunkt i världens skapelse (enligt en uträkning baserad på Gamla testamentet), medan västeuropéer utgick från Kristi födelse.

För det tredje: även om vi begränsar oss till vår egen kultursfär, den kristna västeuropeiska, får vi allt fler kalendrar att hänsyn till, ju längre bakåt i tiden vi blickar. Se bara på Spanien. Från 400-talet till slutet av 1300-talet räknade många invånare på Pyreneiska halvön tid i enlighet med ”spansk era”, som inleddes år 38 f.Kr. Ett mer känt exempel är skillnaden mellan juliansk och gregoriansk kalender. I Sverige behöll vi i det längsta den julianska kalendern, instiftad av Julius Caesar (365 dagar + en skottdag vart fjärde år). I katolska länder bytte man denna mot en mer korrekt beräkningsmetod sedan påven Gregorius XIII tagit initiativ till en uppgradering av kalendern år 1582. Enligt den ”gregorianska” kalendern utgår skottdagen på de sekelårtal som inte är jämnt delbara med 400. Protestanter (däribland svenskarna) och ortodoxa vägrade att hörsamma nyheterna, trots att påvens reform bättre svarade mot verklighetens krav. Det dröjde till 1753 innan Sverige gick över till gregoriansk kalender. Ryssarna väntade ända till 1918. Detta leder till många motsägelser i historiska texter. Trots att kommunisterna tog makten i Ryssland i november 1917 brukar vi tala om ”oktoberrevolutionen”, eftersom kuppen ägde rum i oktober, enligt gammal juliansk beräkning. I många utländska uppslagsböcker kan man läsa att Gustav II Adolf stupade den 16 november 1632, men i Sverige anges alltid det julianska datumet 6 november. Eftersom våra förfäder stundom laborerade med ännu fler varianter av kalendern har vi ibland tre olika datum för samma händelse; så är fallet för Karl XII:s tid i Sverige. Men: allt detta är bara problematiskt så länge man inte är medveten om problemen.

För det fjärde: seden att ange årtal med utgångspunkt i stora tidscykler, till exempel Kristi födelse, spansk era eller världens skapelse, var aldrig allmängiltig under medeltiden. Det var lika vanligt, ibland vanligare, att skribenter utgick från kungars och biskopars regerings- och ämbetsår eller från romerska indiktioner. De senare var 15-årscykler som följde på varandra. Skrivaren angav i regel endast årtalet inom en specifik 15-årscykel och brydde sig inte om att berätta för läsaren vilken av alla indiktioner det rörde sig om, något som krånglar till det rejält för en otränad forskare. – Bruket att ange år med utgångspunkt i Kristi födelse slog igenom ytterst långsamt. Först på 700- och 800-talen började vanliga privatpersoner i Västeuropa använda denna beräkningsmetod, och det dröjde åtskilliga sekler innan bruket var allmänt.

För det femte: det blir inte lättare för nutida forskare av att folk i äldre tid länge utgick från olika datum för ett års begynnelse. Romarna började med 1 mars och bytte senare till 1 januari, varför vi fortfarande menar att året börjar då. Vi har tytt oss till det romerska kejsardömets praxis. Men det gjorde inte alla européer under medeltiden. Då finner vi alternativa datum som 25 december, 25 mars, påsken och 1 september. Dylika dilemman gör det inte sällan hopplöst svårt att fastställa exakta årtal för händelser i exempelvis det antika Grekland. Varje stadsstat hade sin egen kalender. I Athen inföll nyåret en tid efter sommarsolståndet, varför vi, om vi vill vara korrekta, måste ange två potentiella årtal för en specifik händelse i antikens Athen.

För det sjätte: bortsett från alla kalendrar måste vi skilja mellan beslut och genomförande. Att man ofta ser två årtal i historisk litteratur, varav ett med parentes, beror på att händelsen kan länkas till två olika tillfällen, beroende på vad vi utgår från. Polska tronföljdskriget avslutades egentligen 1735 (dvs. man slutade strida då), men freden slöts först tre år senare, med följd att båda årtalen brukar dyka upp i litteraturen: 1735 (1738).