Städer i repris

Föga anade jag, när jag besvarade en fråga om Sveriges äldsta städer, vilken frustration jag orsakade hos mången lokalpatriot. Min mailbox (dick.harrison@svd.se) fylldes snabbt av påpekanden om åtskilliga städers förment höga ålder. Istället för att bemöta alla dessa påståenden i en mängd svarsmail – jag började faktiskt så, men insåg snart att det skulle kräva en halv dags arbete – gör jag det lätt för mig och besvarar undringarna här.

Problemet är ofta dubbelt. För det första finns det i många städer skrönor och historier som berättar om en historia som sträcker sig långt bortom de äldsta skriftliga källorna. Staden är, för att citera mången mailkorrespondent, ”uråldrig”. För det andra finns det skriftliga källor som uttalar sig om platser som vi idag betraktar som städer. Ett ofta åberopat dokument i mailskörden är Florenslistan från 1100-talet, där bland annat Linköping nämns. Men, tyvärr, inget av detta räcker särskilt långt inom modern forskning.

Först och främst måste skrönor bevisas skriftligt eller arkeologiskt innan vi kan lita på dem. En saga blir inte sann bara för att många har berättat den. Dessutom bevisar inte ett konkret omnämnande av en ort att det rör sig om en stad. Det visar bara att det har funnits en ort med detta namn, men orten kan lika gärna ha varit en by eller en gård, vilken långt senare utvecklades till en stad. Så är fallet med många av de biskopsresidens som förekommer i dokument om Sverige på 1100-talet. Biskoparna bosatte sig på landsbygden, varefter deras städer successivt fick omgivande handels- och hantverksbebyggelse, vilken så småningom erhöll stadsrättigheter. I Skaras fall skedde detta uppenbarligen på 1000-talet, för Linköping, Västerås, Strängnäs och Åbo på 1200-talet eller kring 1300, och i mitten av 1300-talet för Växjö. Uppsala blev aldrig stad utan miste på 1270-talet sitt ärkebiskopssäte till förmån för Östra Aros, som därmed övertog Uppsalas namn (det äldre Uppsala började då kallas Gamla Uppsala) och ungefär samtidigt började betraktas som stad.

Ett huvudskäl till att forskarna idag är skeptiska till att tidigarelägga stadsgrundandet i biskopsstäderna är arkeologins frammarsch. Genom grävningar, inte minst i Linköping, kan vi i detalj studera hur byn och det lantliga residenset med domkyrka omvandlades till stad.

För att göra en lång historia kort sammanfattar jag här huvudpunkterna i forskningens nuvarande åsikt om de städer som, enligt rösterna i min mailbox, tillhör Sveriges allra äldsta. Jag tar dem i bokstavsordning:

Berga. År 1279 tillerkände Magnus Ladulås biskop Henrik i Linköping rätten att grunda en stad i Finnveden. Platsen var Berga socken vid Lagastigen. Men Henrik dog redan 1282, och ingen försökte blåsa liv i hans aldrig realiserade projekt. Den första regelrätta staden i Finnveden grundades så sent som 1920 (Värnamo, tre mil norr om Berga).

Linköping. Orten nämns i egenskap av biskopsresidens omkring 1120 (Florensdokumentet: Liunga Kaupinga, ”köpplatsen på ljungheden”). Av senare källor vet vi att det låg en tingsplats och en kungsgård, Stång, i närheten. Biskopsresidenset och den första domkyrkan fanns redan på 1100-talet, men – som arkeologen Göran Tagesson har visat – det dröjde till decennierna kring 1300 innan vi på allvar kan tala om en stad, och Linköpings urbana expansionstid inföll under 1300-talets första hälft.

Skänninge. Platsen nämns 1178, i ett påvebrev, och vi har inga skäl att betvivla att det rör sig om en gammal marknadsplats och centralort för östgötabönder. Tack vare utgrävningar kan vi arkeologiskt iaktta tre intressanta bebyggelseperioder: en från 1000- eller 1100-talet, med marknadsplats öster om Skenaån, en från 1200-talet – med konvent och mynthus – och en från sekelskiftet 1300, då Vårfrukyrkan anlades. Under den andra fasen, i mitten av 1200-talet (kanske på 1230- eller 1240-talet), torde byn ha blivit en (mycket liten) stad.

Södertälje. Tälje, som orten hette under medeltiden, nämns av Adam av Bremen på 1070-talet, men ännu i början av 1200-talet rörde det sig bara om en by med kyrka. Orten blev (liksom Skänninge) en ofta använd kyrklig mötesplats, på grund av det goda läget, men befolkningen förblev liten. Förmodligen blev Tälje stad under andra hälften av 1200-talet, men det lär vi aldrig få veta på grund av den hopplösa arkeologiska situationen. Stora delar av det centrala stadsområdet är utschaktat och därmed förstört för forskare. Vi kan endast med stor osäkerhet rita upp en stadsplan med ledning av en karta från 1648. Enligt denna var bebyggelsen koncentrerad till en långsmal zon utefter Storgatan.

Vimmerby. Uppenbarligen låg en by på platsen under förhistorisk tid, men orten är säkert belagd med namn först 1253 och stadens sigill omtalas inte förrän 1350. Historiker brukar mena att Vimmerby troligen övergick till att bli stad vid samma tid som Växjö, det vill säga under 1300-talets första hälft. Men mycket återstår att göra arkeologiskt.

Västerås. Enligt åtskilliga Västeråsare är detta en av Sveriges äldsta städer, grundad på 900-talet. Tyvärr stämmer det inte. En mindre centralort fanns på 1100-talet, men det dröjer till 1240-talet innan vi får tecken på urbanisering. År 1244 anlades ett dominikankonvent på Munkholmen, söder om den sedermera igenlagda gren av Svartån som kallades Lillån (vid nuvarande Munkgatan). År 1285 har vi belägg för ett moneta (myntverk eller växelstuga). De första kända borgarna nämns i ett testamente 1291, likaså stadens sigill. Stadsråd är belagda för 1307, och i ett dokument från 1311 framgår att domkyrkan hade en skola. Även här vore det önskvärt med mer arkeologi för att klargöra stadens framväxt.

Åbo. Finlands första stad är inte det ursprungliga biskopssätet för den östra riksdelen i det medeltida Sverige. Ursprungligen tycks biskopen ha residerat i Nousis, från omkring 1230 i Korois i Aura ådal. I slutet av seklet flyttades slutligen biskopskyrkan till dagens Åbo, som då höll på att utvecklas till en liten köpstad.