Upptäckte kineserna Amerika?

I flera artiklar och böcker har diverse skribenter under de senaste decennierna gjort gällande att kineserna var före Columbus i Nya världen. Senast på 1400-talet skall kinesiska flottor ha seglat till Nord- och Mellanamerikas kuster. Ligger det någon sanning i detta?

Bakom frågan ligger ett idag välkänt faktum: kineserna inte bara kunde utan genomförde även mycket omfattande och ambitiösa upptäcktsresor, i synnerhet på 1400-talet. Allra störst insatser gjorde amiral Zheng He (f. c. 1371, d. 1435), som tillhörde en muslimsk familj i Yunnanprovinsen (hans ursprungliga namn var Ma, av Muhammad). Som ung blev han kastrerad och skickad till armén. Han steg i graderna, utnämndes till eunuck vid Mingdynastins hov och fick 1405 i uppdrag att leda en kejserlig flottexpedition till Sydasien. I spetsen för över 60 skepp och (enligt källorna) 27 800 man seglade han runt bland öarna och länderna mellan Java och Indien, och överallt mottogs han med den respekt och underdånighet som följde av maktdemonstrationen. Ingen sydöstasiatisk härskare vid sina sinnens fulla bruk satte sig upp mot Mingflottans lika oväntade som kraftfulla besök.

Zheng He återvände hem 1407, varpå följde ytterligare sex expeditioner ända till 1433. Resultatet var att Mingdynastins välde formellt erkändes längs Indiska oceanens kuster, ända till nuvarande Kenya i Östafrika. Den kinesiska hegemonin på jordklotet har aldrig, åtminstone på papperet, varit lika omfattande som under dessa år.

Inget hindrade i detta läge att Zheng He och kineserna fortsatte runt Godahoppsudden, utforskade Afrikas kust och nådde Lissabon, det vill säga etablerade samma sjöväg som några decennier senare lokaliserades av portugisiska sjöfarare. Men så skedde inte. Den nytillträdde kejsaren satte stopp för vidare expeditioner. Skälen var flera. För det första var det kostsamt att resa runt och bevisa vad alla redan visste, nämligen att Kina var världens mittpunkt och att alla folk böjde sig för de kinesiska maktpretentionerna. För det andra behövdes pengarna bättre i Kina, bland annat för att bemöta hotet från mongolerna. För det tredje var Mingdynastins kejsare inte intresserade av att grunda ett kolonialvälde och få in utländska handels- och hantverksprodukter. Allt Kina behövde fanns redan i Kina. För det fjärde var storskalig utländsk expansion i det långa loppet beroende av nära samarbete mellan stat och kapital, helst ett dynamiskt och självständigt agerande borgerskap som kompletterade kejserliga eller kungliga initiativ. Men den kinesiska statsmakten höll sina köpmän i extremt strama tyglar. Istället för att gynna kommersen införde man totalförbud för privat kinesisk utrikeshandel (i kraft till 1567) och tillämpade en isolationistisk politik som kraftigt reducerade antalet asiatiska konkurrenter för de portugiser och spanjorer, och senare holländare och engelsmän, som snart dök upp i sydasiatiska vattnen.

Följden blev att smuggling och sjöröveri bredde ut sig, särskilt vid provinsen Fujians kust, och under påföljande sekler immigrerade många driftiga kineser utomlands. Spanjorerna i Manila, liksom holländarna i Batavia och engelsmännen i Singapore, välkomnade dem med öppna armar.

Mot denna bakgrund är det högst osannolikt att kinesiska flottor seglade till Amerika före Columbus. Eftersom vi känner till expeditionerna på Indiska oceanen borde vi rimligen känna till Stilla havsexpeditionerna också, om de ägt rum. Dessutom underlättades Zheng Hes resor av att han kunde följa välkända kuster och alltid proviantera vatten och mat. Stilla havet var en okänd ocean, och provianteringsmöjligheterna betydligt sämre. (För en utförligare diskussion i frågan rekommenderar jag Ian Morris bok Why the West Rules – For Now. The Patterns of History, and What They Reveal about the Future, utgiven 2010).