Näs och Visingsö

Bland de kommentarer och frågor som trillade in igår fanns diverse undringar om allt från slaveri till mina äventyr i Finland, och visst, jag kommer tids nog att kommentera allt detta. Men den enskilda punkt som orsakade mest ordskifte var en helt annan sak, nämligen det korrekta namnet på en borgruin på södra Visingsö. För att röja den frågan ur vägen tar jag itu med den först.

I senare tid har borgruinen – det rör sig egentligen bara om en större murvägg eftersom resten har eroderat ner i Vättern – gått under benämningen ”Näs slott”. Men om vi söker oss till medeltida källor möter vi varken benämningen Näs eller slott, än mindre kombinationen av de båda orden. När borgen förekommer i skriftliga källor hänvisar man i regel till den som ”Visingsö”. Det korrekta namnet, om vi utgår från namnskicket på dylika anläggningar på 1100- och 1200-talen, borde vara antingen Visingsö hus (”hus” var benämning på större byggnader av sten, som i fallet med Nyköpingshus och Glimmingehus) eller Visingsö gård (”gård” var benämning på större byggnadsanläggningar i allmänhet, även kungliga palats – det ännu existerande tegelpalatset från 1200-talet i Vadstena kallas följaktligen ”Vadstena gård” i källorna). Både ”borg” (Burg) och ”slott” (Schloss) är sentida tyska låneord.

Den verkligt intressanta frågan är vad Visingsö hus/gård har använts till. Huset/gården har knappast fungerat som en renodlat militär anläggning, eftersom vallgrav och liknande skydd saknas. Det har varit lätt att segla eller ro dit, och läget var centralt i förhållande till de stora kungliga egendomarna i Västergötland och Östergötland (mitt emellan landskapen). Samtidigt är det klart att anläggningen på Visingsö var betydligt större och mer imponerande än de stentorn, idag ofta kallade kastaler, som restes här och var i landet på 1100-talet och 1200-talet, framför allt vid kusterna, för försvarssyfte. En trolig hypotes gör gällande att Visingsö hus/gård var ett komfortabelt kungligt residens, en ovanligt stabilt byggd kungsgård som var lättare att försvara (eftersom den trots allt hade en mur av sten) än de vanliga gårdarna av trä. Förmodligen byggdes den på 1160-talet på initiativ av Karl Sverkersson, som vi vet dog (mördad) på Visingsö 1167. Senare kungar fortsatte att uppskatta platsen och besökte den så frekvent att de inte sällan avled där under fredligare former än Karl Sverkersson, som i fallet med Magnus Ladulås 1290. På 1310-talet spelade dock huset/gården ut sin roll och övergavs till förmån för andra, ännu bekvämare och betydligt mer lättförsvarade residens.