Annons
X
Annons
X

Säkerhetsrådet

Mats Johansson

Mats Johansson

Efter buandet mot Ryssland i ESC

Måns Zelmerlöw tog en glädjande seger i Eurovision Song Contest (ESC) och finalen kommer därför att nästa år hållas i Sverige. Efterspelet har dock inte enbart präglats av segeryra och vilken ort som ska få äran att stå som värd för evenemanget. Det har också präglats av Europeiska radio- och tv-unionens (EBU) val att bitvis ersätta publikens burop med applåder.

Sveriges Television ansvarade för sändningen av ESC i Sverige och sände EBU:s produktion som innehöll det man kan uppfatta som en form av censur av publiken, ett sätt att ”frisera” sanningen, det som verkligen skedde på plats.

Public service har ett enormt viktigt publicistiskt och demokratiskt uppdrag, så grundläggande i vår demokrati. Med sin ställning har public service att förmedla innehåll som inte är censurerat och inte är partiskt, särskilt inte i direktsändning. Så skedde inte under ESC; SVT sände inslag som censurerades. Enligt de flesta bedömare kommer systemet att ersätta burop med applåder att användas även under 2016.

SVT bör inte sända censurerat material. Om man accepterar att ersätta burop med applåder befinner man sig på ett sluttande plan. Vad är nästa åtgärd för att vara politiskt korrekt i direktsändning? Denna gång rörde det sig om ett nöjesevenemang. Nästa gång kan det vara något annat: idrott, politik, nyheter…

Lek med tanken att det hade varit ett politiskt evenemang där man i tv-produktionen ersatt burop med applåder – då hade vi spelat i samma liga som Nordkorea och Eritrea.

Som liberal tycker jag att politisk censur inte hör hemma i svensk television. Det är viktigt att understryka att det inte är förekomsten av burop eller SVT:s sändning som jag vänder mig mot; SVT står fritt! Man kan tycka vad man vill om burop eller om de olika bidragen, men att försköna produktionen av politiska skäl ger en mycket bitter eftersmak.

Självklart ska vi politiker inte blanda oss i vad public service sänder. Eller för att använda sig av SVT:s egna ord: ”Den här konstruktionen ger SVT en mycket självständig ställning. SVT ägs varken av staten eller kommersiella intressen och blir på så vis helt oberoende och skyddat från påtryckningar, bland annat i en av de viktigaste uppgifterna, nämligen ´att granska myndigheter, organisationer och företag som har inflytande på beslut som rör medborgarna´” (citerat från SVT:s hemsida).

Det är en viktig debatt att ta. Därför ser jag fram emot en interpellationsdebatt i riksdagen med demokrati- och kulturminister Alice Bah Kuhnke om hur frågan ska hanteras 2016 när Sverige står som värd för evenemanget. Jag ser fram emot en konstruktiv debatt om en företeelse jag anser inte hör hemma i ett demokratiskt Sverige och Europa.

BENGT ELIASSON är riksdagsledamot (FP) och mediepolitisk talesperson. 

 Lästips! Det blir ”inga dramatiska förändringar i Finlands försvars- och säkerhetspolitik under hans ministerperiod” säger den nye försvarsministern Jussi Niinistö (Sannf) till svenska YLE (28/5). Finlands försvarsförmåga ska höjas, Nato-partnerskapet fortsätta och Sverige-samarbetet fördjupas. En Nato-utredning genomförs för att ge medborgarna fakta./MJ

 

 

 

 

 

Om gästbloggen



Säkerhetsrådet är en gästblogg hos SvD Ledare och en mötesplats för försvars- och utrikespolitiskt intresserade. Utgångspunkten är att Sverige står inför nya prövningar av militär förmåga och politisk vilja.

Redaktörer är Claes Arvidsson, gästledarskribent och författare, och Mats Johansson, tidigare pol chefredaktör och nu ledarkolumnist, ordförande i tankesmedjan Frivärld.

Förutom egna kommentarer svarar de för urvalet av inbjudna gästskribenter.
Claes Arvidsson

I krigets Europa blir lögn sanning också med Orwell som schlager

Anklagelserna mot Fifa för fiffel och båg har varit återkommande tema genom många år. Inför kongressen i veckan gjordes ett tillslag till tillhörande avslöjanden om falt spel. Detta fick dock inte den sittande presidenten Sepp Blatter att ramla ned från piedestalen när det blev dags för omröstning i Zürich om vem som skulle leda Fifa under nästa mandatperiod.

Blatter har utlovat bot och bättring för Fifas del, men få tror att en bock i örtagården är ägnad att röja upp. Reformtrycket ser också väldigt olika ut på olika håll – det är ju uppenbart alla inte trivs lika bra i öppna landskap.

I högen av misstankar finns att Rysslands mutat sig till VM-värdskapet 2022 (ja, detsamma gällde OS i Sotji). Mot den bakgrunden kom det inte som en överraskning att Vladimir Putin ryckte ut till Blatters försvar (som vanligt handlade det en amerikansk konspiration mot Moder Ryssland). Sannolikt ska försvaret betraktas som en bekräftelse.

I själva verket är det verklighetsfrämmande att man från rysk sida inte skulle ha fuskat sig till VM – även om man skulle ha kunnat få det med fair play. Ryssland är genomkorrumperat så det hade varit helt enligt den egna regelboken. Som Karen Dawisha i plågsam detaljrikedom har dokumenterat i boken Putin´s Kleptocracy – Who owns Russia? (Simon & Schuster 2014) är det systemets själva ryggrad. Regeln gäller från botten och upp till toppen – Putin och hans krets med främst gamla kumpaner från tiden i S:t Petersburg.

Kleptokratin hålls uppe av ett alltmer auktoritärt styre (ännu ny lag ska det göra ännu svårare för organisationer i det civila samhället), informationskontroll. Det senaste exemplet är att uppgifter om stupade i specialoperationer beläggs med hemligstämpel även i fredstid – allt för att få stopp på uppgifter om att ryska soldater som stupat i kriget mot Ukraina (några sådana finns ju enligt den officiella ryska versionen inte där).

Systemet kan vara naket brutalt med mord och förgiftningar. Men allra mest är det synligt som en kuliss: Hitte-på, till exempel i form av fuskval och fabricerade åtal för att komma åt oppositionella. Formellt ska allt gå rätt till trots att allt är fel. Så gick det ju också till när Krim annekterades och får man anta framöver när de separerade republikerna i Donbass ska legitimeras.

Systemet lever på desinformation. Därför är det inte bara trist för oss som gillar Eurovision Song Contest, utan också en politisk skandal att arrangören valde att byta ut buropen mot applåder när det ryska bidraget framfördes med sitt budskap om fred, tolerans och hopp om ny start. Det skulle kunna ha framförts av Putin själv. I krigets Europa blir lögn sanning också med Orwell som schlager.

Allt kan bli möjligt i Putins hitte-på-maskin – och det är synnerligen allvarligt.

CLAES ARVIDSSON

 >>> 

Till sist: Åtta svenskar har bannlysts från Ryssland.

 

 

Mats Johansson

Vi behöver hjältar och optimister

OSLO. Under några dagar i slutet av maj varje år samlas människorättskämpar, dissidenter, företagare, fredspristagare, konstnärer och filantroper för att delta i Oslo Freedom Forum. Den gemensamma nämnaren för denna brokiga skara, hitrest från bland annat Malaysia, Venezuela, Korea och USA, är drivkraften att stå upp mot olika former av förtryck.

Det hela kan verka klyschigt; det finns gott om konferenser som präglas av storartade uttalanden om mänskliga rättigheter och demokrati. I en tid där omvärden allt mer präglas av krig och övergrepp är det lätt att ifrågasätta nyttan av ännu ett rädda-världen-event. I svåra tider ligger cynismen nära till hands.

Vittnesmålen under Oslo Freedom Forum skildrar en värld full av grymhet. En efter en berättar talarna om övergrepp vars ondska är svår att ta till sig. Men mörkret i deras historier är inte kompakt. Berättelserna under OFF präglas ändå av optimism och tron på att förändring är möjlig.

Vi hör Saad Mohseni, medieentreprenör och grundare av Afghanistans första privata radiokanal, berätta hur populärkulturen brukade vara bannlyst i hans hemland; före 2001 tittade noll procent av befolkningen på tv. Idag tittar 60 procent av afghanerna regelbundet på tv och 95 procent lyssnar på radio, till stor del tack vare Mohsenis arbete. Konsumtionen av populärkultur har skyndat på modernisering och attitydförändringar hos afghanerna. I dag kan de följa såväl kvinnliga huvudrollsinnehavare som Afghanistans egen fotbollsliga på tv. Etableringen av media och populärkultur i Afghanistan har enligt Mohseni möjliggjort hundra års utveckling på tio år.

Vi hör också Ji Seong-ho, nordkoreansk flykting och avhoppare. Misären, grymheten och eländet som skildras i berättelsen från hans uppväxt i nittiotalets svältdrabbade Nordkorea lämnar ingen oberörd. Ji Seong-ho har levt i helvetet. Men han har också lyckats fly därifrån, trots sitt handikapp (efter en olycka under uppväxten saknar Ji ett ben och en arm). I dag lever han i Sydkorea och driver en organisation inriktad på att hjälpa nordkoreaner.

Berättelserna under Oslo Freedom Forum visar att en verklighet bortom eländet är möjlig. Inte i alla situationer och inte för alla, men genom en blandning av tur, viljekraft och entreprenörskap lyckas vissa resa sig över förtryck och göra livet bättre för sig själva och många andra.

I en tid när utvecklingen i omvärlden känns hopplös är dessa berättelser särskilt viktiga. Det är nu vi behöver hjältar och optimister som mest.

KATARINA TRACZ är chef för den utrikespolitiska tankesmedjan Frivärld. Hon presenterar inom kort en ny bok om nordisk-baltisk säkerhetspolitik; Fredens hav?

Lästips! Polen är ett seriöst land där försvarspolitiken inte styrs av teaterdirektörers upprop. Ett nästan enigt parlament antog i onsdags den nya försvarsbudgeten som når Nato-normen, 2 procent av BNP./MJ

 

 

Mats Johansson

Ryssland bedriver informationskrig mot Sverige, men det finns motåtgärder

Sverige är i krig, ett informationskrig. Det borde stå klart för allt fler efter den senaste tiden då KGB:s arvtagare har fått sitta i TV4 och ljuga svenska folket upp i ansiktet om Gotland och kräva en neutral zon på ön. Inslaget kom samtidigt som kvinnoförbundet för fred gick till attack mot flygövningen ACE i Norrland, och felaktigt påstod att det var världens största militärövning och att Sverige militariseras. I samma andetag upprördes mediemakare och partiledare över att B52:or (som så många gånger förr) deltar i övningen Baltops. Det kombinerades med att två överljudsbombare av modellen TU-22M flög aggressivt utanför Öland. Informationsintensiteten står på högvolym.

Jag kan inte ange ett exakt datum när angreppet på vårt land inleddes, men jag kan berätta när jag själv började bli medveten om att något pågick. Det var 2013 när jag såg den här filmen som seglade runt i cyberrymden. Det var ett inslag som gjorde narr av det svenska veckoförsvaret med en välgjord ABBA-cover. Först skrattade jag som många andra, men när filmens budskap började sjunka in fastnade skrattet i halsen.

Filmen var ett led i arbetet på att påverka vår inställning, vår syn på oss själva och vår grannes styrka, med syftet att bryta vårt motstånd och vårt självbestämmande. Ett ensamt filmklipp orsakar inte det här. Men påverkanskampanjer smyger sig på, genomförs med låg kostnad, obefintlig risk, med potentiellt hög utdelning och under lång tid.

Rysslands informationskrig mot västvärlden, där Sverige är långt ifrån den mest prioriterade måltavlan, har pågått länge. Vi är en del i den allmänna måltavlan, men energi läggs också specifikt på oss. Vi har en strategisk position i Östersjön och vi är en livlina för Baltikum.

Insikter smyger sig på. För mig blev det mer och mer uppenbart under fjolåret. När den ryska invasionen av Krim blev så lyckosam ur Rysslands perspektiv men inte ens resulterade i några nämnvärda extrasändningar från SVT, var jag en frustrerad tv-tittare. Taktiken med gröna män, osäkerheten om vad som hände och en genomarbetad rysk verklighetsbeskrivning, gjorde att SVT-cheferna inte kom sig för att riva tablåer med anledning av något så banalt som en invasion i Sveriges närområde.

Med nedskjutningen av MH17 och invasionen av östra Ukraina var desinformationen stundtals desperat men alltför ofta lyckosam – för ryssarna. Medieredaktioner våndades över ryska konvojer på väg in i Ukraina: var dessa trojanska hästar lastade med militärutrustning eller var de lastade med humanitär hjälp som ryssarna påstod? Fanns det verkligen ryska trupper på plats i Ukraina? Och vem ska man tro på egentligen? Hade Ukraina, som ryssarna påstod, något att vinna på att skjuta ned MH17?

Under hösten skrev jag också om informationskriget på EUbloggen. I samband med detta började man även i vårt grannland Finland tala öppet om internettrollen och att man var under informationsattack. Jag följde också hur olika partier röstade i Rysslandsfrågorna i Europaparlamentet och fick höra hur Ukip, SD och Front National återgav den ryska världsbilden med inringningsmyten, intressesfärer och att konflikten är västs fel.

Under senaste året har vi i svenska medier sett några rejäla felaktigheter, som det okritiska återgivandet av den ryska lögnen att svenska marinen jagade en nederländsk ubåt, och DN:s uppgifter om ett ögonvittne till att ett ukrainskt jaktplan skulle ha skjutit ned MH17. Nyligen skrev TT att det inte går att klarlägga att två ryska krigsfångar i Ukraina verkligen var soldater i aktiv tjänst när spetsnatzpatrullen hamnade i eldstrid, eller om de redan hade avmönstrat. Om de i det ögonblick som de hamnade i strid var avmönstrade kan den ryska lögnen om att det inte finns några ryska trupper i östra Ukraina fortsätta att upprepas.

Här finns idag också en intressant paradox: få redaktioner i Sverige ger utrymme till uppgifter från Voice of America, Radio Liberty, Stars & Stripes. Däremot slås uppgifter från RT, Tass och Interfax upp stort i utrymmet.

Det ryska informationskriget är välplanerat, bygger på beprövade kunskaper parade med modern teknik och ett ”medielikt” tilltal. Det utnyttjar vårt öppna samhälle, den digitala tekniken och nedrustade mediers postmoderna inställning till journalistik.

Frågan är vad vi ska göra åt det, vem som ska göra något och hur ska vi undvika att förlora vår identitet som fria nationer, som Lettlands utrikesminister Edgars Rinkevics uttryckte det i en intervju med finländska Yles aktualitetsprogram Spotlight. En auktoritär stat kan ösa på med lögner, avlöna betalda troll som sprider osanningarna i forum och på sociala medier och som dessutom får en svans som helt frivilligt sprider lögnerna. En del av dessa spridare har legitima skäl för sin uppfattning men blir nyttiga för den auktoritära statens syfte genom att skänka sin trovärdighet till uppgifterna.

En demokrati måste hitta andra sätt att hantera informationskriget än diktaturen. Därför är vår första försvarslinje inte staten, utan du och jag och våra medier. Staten kan på olika sätt stödja men inte ta ledartröjan, helt enkelt för att en demokratisk stat inte kan vinna ett propagandakrig mot en diktatur genom att anamma diktaturens metoder utan att längs vägen förlora sin själ. Här behöver Sveriges samlade publicister ta ett kliv in i arenan med omfattande branschreformer som en följd. Mediers främsta tillgång är tillit, och den behöver stärkas.

Det här är utan inbördes rangordning ett underlag för en konkret diskussion om vad olika aktörer nu bör göra för att förbättra vårt försvar i informationskriget; förstärka journalistikens trovärdighet och medvetandegöra det som sker. Ytterst handlar det om att värna folkstyret.

Medier

* Paradigmskifte behöver genomföras från en postmodern relativistisk hållning som bygger på att det inte finns en objektiv sanning och att två parter alltid ska höras och det aldrig är ens fel att två träter. Om en part ljuger medvetet eller omedvetet kan sanningen aldrig hamna mellan sanning och lögn.

* Branschöverenskommelse om att inte använda statskontrollerade medier som källor i den löpande rapporteringen för något annat än officiella uttalanden från den ägande statens ledning. I klartext: bannlys uppgifter och länkar från ryska medier annat än i undantagsfall.

* En ”krav”-märkning på god journalistisk från oberoende medier och för enskilda artiklar. Här skulle exempelvis Utgivarna kunna ta fram en standard som medieföretag certifieras för årligen. Enskilda artiklar på verifierad egen journalistik som bygger på egna uppgifter skulle kunna få en tydlig märkning. Artiklar som bygger på rewrites eller sekundära källor märks med ”Nyheten är inte verifierad av redaktionen”. En certifierad redaktion skulle också kunna avkrävas att avsätta resurser till att bemöta felaktigheter i kommentarsfälten.

* På insändarplats höjs nivån genom ”svar direkt”-lösningar där relevant part får bemöta felaktigheter. Ibland kan det vara tidningens egna medarbetare som får konstatera att ”nej, Stalin var ingen hygglig kille”. Andra gånger kan det finnas en delvis berörd part som sitter på fakta.

* TT, SR och SVT skulle oberoende av varandra kunna inför en version av Metros viralgranskaren. Det innebär att varje vecka i respektive format gå igenom och granska propagandalögner och felaktiga påståenden som har att göra med Rysslands informationskrig, stora som små, för att därigenom blottlägga väven för en bredare allmänhet. Finländska Yle har redan en enklare variant med en regelbunden sammanställning om vad ryska medier rapporterar om Finland.

* Försök få IT-jättarna Google, Twitter och Facebook att ändra sina algoritmer så att certifierat och verifierat material får en högre rankning än det som inte är verifierat. Här behöver EU-nivån aktiveras och fås med i arbetet.

* Ordna omfattande utbildningsverksamhet, ett kunskapslyft, för den svenska journalistkåren genom stora seminariedagar motsvarande Grävseminariet som har fokus på de här frågorna med några av världens ledande journalister och analytiker som föredragshållare. Lämpligtvis bör Fojo och Utgivarna gemensamt ta ansvar för genomförandet.

Staten

* Koppla presstöd/ekonomiska incitament till medier som är certifierade.

* Finansiera utbildningslyft av journalistkåren.

* Driv på i EU, bland annat gentemot IT-jättarna.

* Inför 7/24 beredskap att bemöta lögner, halvlögner och halvsanningar som rör Sverige och svenska intressen i olika kanaler, svenska såväl som internationella.

* Utbilda myndigheter i grundlagsfrågor kring meddelarskydd och tryckfrihet, samt ge dem en förståelse för informationens roll i den pågående konflikten och vikten av att den är sann och relevant.

* Journalistutbildningen inför gedigna kursmoment kring hur informationspåverkan sker.

* Lämpliga undervisningsmoment i källkritik med aktuella exempel från informationskrigföringen införs i gymnasiet och högstadiet.

* Stöd till studieförbund som tar fram kursmaterial för studiecirklar.

Individen

* Var medveten om vem avsändaren är.

* Leta efter primärkällor i det du läser. Värdera hur nära händelsen uppgiftslämnaren står, men också om källan kan ha syften med informationen.

* Dela inte vidare sådant som inte är verifierat. Använd rimlighetsprincipen, tänk efter före.

* Dela inte sådant som främmande makt kan ha intresse av på sociala medier, som bilder och positioner på svensk militär och militära anläggningar.

* Inse att det finns krafter som förstärker varandra i att rasera tillit och samhälle, och att det finns ett aktivt samspel mellan Ryssland och extrema krafter till vänster och höger i debatten.

Det är bråttom att vidta åtgärder för att göra vårt samhälle uthålligt mot yttre påverkan och höja vår kunskap om vad som sker. Det är allvar nu. Sverige utkämpar ett informationskrig vi aldrig skådat förut.

PATRIK OKSANEN är politisk redaktör i Hudiksvalls Tidning (C), EU-bloggare och tidigare EU-korrespondent för Sveriges Television.

Lästips! Ny information om det senaste ryska mordet utomlands rapporteras i brittiska medier, vilket jag kommenterar i bloggen Kommentator./MJ

 

Claes Arvidsson

Vilka blir konsekvenserna av att pengarna inte räcker till för att realisera ambitionerna och intentionerna i försvarsuppgörelsen? I så fall ställs politikerna inför svåra prioriteringar och avvägningar.

Redan under år 2014 började ett annat tonläge i de politiska diskussionerna om försvarets ekonomi alltmer bli tydligt. En ökad medvenhet och förståelse om Försvarsmaktens ekonomiska situation hos en majoritet av riksdagspartierna tillsammans med Rysslands agerande i Ukraina bidrog till detta.

I april 2014 redovisade allianspartierna en plan för successivt ökade försvarsanslag till år 2024. Dessa tänkta anslagsökningar blev också en del av Försvarsberedningens rapport. Ett ”starkare försvar för en osäker tid” (för att låna ur titeln på Försvarsberedningens rapport) förutsatte ett större ekonomiskt utrymme för Försvarsmakten.

Försvarsberedningens rapport blev utgångspunkten för diskussionerna inför försvarsbeslutet år 2015 avseende åren 2016-20. Förhandlingarna innehöll många turer där olika bud om försvarsanslagen från olika partier avlöste varandra. Folkpartiet som lämnade det högsta budet, av de partier som deltog i förhandlingarna, valde att lämna förhandlingarna då de inte fick gehör för sitt bud.

Efter utdragna förhandlingar blev så uppgörelsen klar, vilket resulterade i propositionen från den 23 april.

Resultatet blev att den totala ökningen, under åren 2016-20, av anslaget till Försvarsmakten är 10,2 miljarder kr jämfört med den s.k ”grundplaneringen” från Försvarsberedningen. Sammanlagt inkl. grundplaneringen blir ökningen ca 17 miljarder[1].

Uppgörelsen innebär ett trendbrott i Försvarsmaktens ekonomiska förutsättningar. Försvarsmakten får för första gången sedan drygt 20 år en förbättrad ekonomisk situation med ökad köpkraft. Detta kommer att innebära att den militära förmågan kan ökas.

Men kommer pengarna att räcka för att finansiera de ökade försvars- och säkerhetspolitiska ambitioner som uppgörelsen innebär? Nej, med stor sannolikhet kommer pengarna inte att räcka. Jag har tidigare i FOI-rapporter, redan år 2010, konstaterat att försvarsbeslutet från år 2009 var långsiktigt underfinansierat. Nu inför försvarsbeslutet år 2015 ställs krav på ytterligare förstärkt militär förmåga för att skapa det ”starkare försvar för en osäker tid” som intentionerna och ambitionerna i försvarsuppgörelsen syftar till. Det finns återigen en risk för att ambitionerna kommer ett försvarsbeslut tidigare än pengarna.

Denna tendens till eftersläpning av pengar jämfört med ambitioner och uppgifter till Försvarsmakten förstärks ytterligare av kostnadsutvecklingen. Förutom den påtalade obalansen mellan ambitioner och pengar finns också en risk att pris- och löneökningar kommer att äta upp en del av anslagsökningarna. Politiska beslut kommer att innebära kostnadsökningar i form av arbetsgivaravgifter och hyreskostnader som tar 1,7 miljarder kronor av anslagsökningarna i anspråk. Detta konstateras också i uppgörelsen. Men det finns ytterligare risker för okompenserad kostnadsutveckling.

Jag har dessutom i olika FOI-rapporter redovisat att nuvarande pris- och lönekompensationssystem, Försvarsprisindex (FPI), tenderar att underkompensera Försvarsmakten för faktiska pris- och löneökningar. Ledande politiker, såsom både dåvarande statsminister, dåvarande och nuvarande försvarsminister och nuvarande utskottsordförande, öppnade under Almedagsveckan år 2014, för en översyn av FPI i samband med artiklar i SvD, där en rapport från FOI uppmärksammades. En sådan översyn har ännu inte beslutats.

Denna underkompensation riskerar att äta upp närmare hälften av de extra pengar till Försvarsmakten som uppgörelsen innebär. Jag har liknat FPI med en ”osynlig beslutsfattare” som utan att löpande synliga beslut måste tas kan påverka försvarets ekonomi lika mycket som de synliga politiska besluten och ibland t.o.m motverka syftet med de synliga besluten. Jag har valt att göra en försiktig bedömning av urholkningen av köpkraften för år 2016-20 jämfört med tidigare perioder. Under ofördelaktiga omständigheter kan urgröpningen bli än större då FPI är nyckfullt som kompensationssystem för försvarsutgifterna på grund av sin bristande följsamhet.

Trots anslagsökningarna kommer försvarsutgifternas andel av BNP inte att öka. Sverige lägger en i både internationell och nordisk jämförelse låg andel av BNP på försvar, drygt 1 % år 2015 och den kommer fortsättningsvis också, trots ökade anslag, att vara låg i jämförelse ca 1 % som prognos för år 2020.

Vilka blir konsekvenserna av att pengarna inte räcker till för att realisera ambitionerna och intentionerna i försvarsuppgörelsen? I så fall ställs politikerna inför svåra prioriteringar och avvägningar. Dessa avvägningar innebär val mellan att skjuta till mer pengar under perioden eller sänka ambitionerna. De innebär, om pengar inte skjuts till, val av vilka förmågor och åtgärder som ska prioriteras. Prioriteringar innebär att vissa ambitioner helt utgår eller skjuts på en mer avlägsen framtid varvid de istället intecknar framtida försvarsanslag.

Dessa avvägningar och prioriteringar kan bli besvärliga då man kan ana att de politiska prioriteringarna ser delvis annorlunda ut än Försvarsmaktens prioriteringar. Det gäller bl a synen på hur förstärkningen av försvaret av Gotland ska göras och de mer framtida besluten om tio extra JAS-flygplan och en extra ubåt.

PETER NORDLUND

Till vardags verksam vid FOI, Totalförsvarets Forskningsinstitut

[1] I propositionen redovisas ”Grundplaneringen” i löpande priser inkl framtida pris- och löneomräkning.

 

>>>>

Till sist: SvD.se görs nu om och under ombyggnaden kommer inte Säkerhetsrådet att synas på ”ettan”. Men vi finns varje dag på http://blog.svd.se/sakerhetsradet

 

Mats Johansson

Ryssland har blivit ett auktoritårt system i periferin

Grigorij Alexejevitj Javlinskij var en av medförfattarna till det program som på 500 dagar skulle förvandla den sovjetiska planekonomin till en marknadsekonomi. Han blev sedermera en av grundarna av det liberala partiet Jabloko, som han sedan ledde fram till 2008. Javlinskij ställde upp som kandidat i det ryska presidentvalet såväl 1996 som 2000, och vägrades registrering inför valet 2012 på ett sent stadium av valkampanjen.

Javlinskij har sedan 1990-talet varit en hård och konsekvent kritiker av det politiska och ekonomiska system som vuxit fram i Ryssland efter Sovjetunionens sammanbrott och beskrivit den ryska ekonomin som ”perifer kapitalism”. Den ryska kapitalismen har blivit till en utkant av den globala ekonomin, beroende av kärnländernas utveckling och med bibehållna omfattande enklaver av ålderdomliga inslag i landets ekonomi och samhällsliv, hävdar Javlinskij.

I en nyutkommen bok, ”Perifert auktoritärt system. Hur Ryssland hamnat där det hamnat”, (Periferijnyj avtoritarizm. Kak i kuda prisjla Rossija), vidareutvecklar Javlinskij sin analys av Putins Ryssland av idag (fram till början av 2014). Med sin sakliga och smått torra ton har boken förutsättningar att bli en klassiker.

Javlinskijs tes är att Ryssland till följd av reformerna i på 90-talet blev till ”gisslan hos ett märkligt eklektiskt system av ekonomiska förhållanden” med inslag av outvecklad klassisk kapitalism; mekaniskt på ryska förhållanden applicerade institutioner ur modern postindustriell finanskapitalism; kvarlevor från den sovjetiska administrativa ekonomin med inbyggd svart sektor; halvfeodala förhållanden med rötter i försovjetisk tid, och banal kriminalitet.

Javlinskij ser rötterna till Rysslands utveckling under Putin i Jeltsins 1990-tal. Det vore hyckleri, för att inte säga ren cynism, hävdar han, att beskriva 1990-talet som en tid av blomstring för den parlamentariska styrelseformen i Ryssland. Då som nu avgjordes den styrande gruppens sammansättning av en persons vilja och nycker, och styrkefördelningen mellan olika grupperingar inom regimen hade inget att göra med resultaten av allmänna val. När vi talar om ”antidemokratiska” tendenser på 2000-talet måste vi inse att de återspeglar inte så mycket en degenerering av det politiska maskineriet och den elit som kontrollerar det, som en konsolidering av en allt mer primitiv elit. Millennieskiftet var ingen vändpunkt, utan innebar att ett redan utvecklat system inträdde i en ny fas.

Det Ryssland fått efter tjugo års social och politisk utveckling är ett system, som avspeglar den ryska perifera kapitalismens karaktär och roll, eller ett ”perifert auktoritärt system”.

Det politiska system som uppstod på papperet i Ryssland 1991-1992 var inte livsdugligt på sikt. Det första historiska vägvalet var det mellan ett konkurrensbaserat och ett auktoritärt system. Valet skedde i samband med att man i oktober-december 1993 antog en ny författning och befästes senare under presidentvalet 1996. Trots att det då fortfarande förekom inslag av pluralism och det inom eliten fanns ett antal grupper som representerade olika politiska strömningar, saknades en minimalt nödvändig spridning av maktresurser mellan grupperna. Resurserna fanns koncentrerade hos en dominerande grupp runt presidentadministrationen, och de var tillräckliga för att manipulera övriga grupper och förvägra dem möjligheten inte bara att ersätta den dominerande gruppen, utan även påverka den. Det fanns bara en acceptabel utgång av valet. Ingen inom den styrande gruppen tänkte ens tanken att frivilligt lämna ifrån sig makten till en alternativ grupp.

Javlinskij ställde upp som kandidat mot Jeltsin i valet 1996 och såg det som sin uppgift att erbjuda ett alternativ till den sittande presidentens ”halvkriminella ekonomiska kurs” och hejda uppkomsten av det oligarkiska systemet. Alternativet stoppades av den grupp nyrika kring Anatolij Tjubajs och Boris Berezovskij genom omfattande stöd till general Alexandet Lebed i valets första omgång. Lebed uppmanade därpå som bekant sina väljare att i andra omgången rösta på Jeltsin.

Redan då hade man utvecklat ett första och viktigt kännetecken på ett auktoritärt politiskt system, nämligen att det är omöjligt att underifrån, det vill säga med hjälp av krafter utanför den dominerande gruppen, på fredlig och laglig väg åstadkomma att gruppen frivilligt lämnar ifrån sig makten.

Javlinskij identifierar de viktigaste etapperna i utvecklingen. Där finns hyperinflationen 1992, som inträffade genom att priserna släpptes fria i en miljö av totalt statligt ägande i en monopoliserad ekonomi. Liberaliseringen ledde till konfiskering av hushållens hela sparande och därmed till total och snabb fattigdom. Han pekar på den våldsamma upplösningen i oktober 1993 av konflikten mellan presidenten och Högsta Sovjet med följande politiska integrering av en betydande del av nationalisterna och ”vänstern”, och antagandet utan debatt av den auktoritära konstitutionen 1993. Därpå följde det första Tjetjenienkriget 1994, som förintade det sista lilla positiva element som fanns kvar på den socialpsykologiska nivån av sovjettiden, nämligen den samhällsnorm som officiellt hävdade internationalismen.

Den tvivelaktiga privatisering som inleddes 1995 och som innebar att för ekonomin viktiga objekt som dittills varit i statlig ägo nu kostnadsfritt överläts på en mindre krets regimen närstående personer, lade grunden till att privat egendom av många i Ryssland idag fortfarande uppfattas om illegitim. Det kom därmed att negativt påverka förutsättningarna för en framtida oberoende finansiering av civilsamhället. Jeltsin införde också systemet med ”arvtagare”, där den avgående presidenten offentligen pekar ut den ende tänkbare kandidaten till efterträdare. Det innebar att man slutgiltigt i Ryssland knäsatte det viktigaste kännetecknet på ett auktoritärt system, det att makten inom regimen överförs genom arv.

Samtidigt stod det klart att det under den postsovjetiska omdaningen av landet aldrig skapades institutioner som kunde bli självständiga grenar av makten. 1990-talet var bara ett tidigt och ännu omoget stadium av detta perifera auktoritära system. Vi ser att det politiska systemet i det nya Ryssland har reproducerat inte bara ett stort antal brister från sovjetsystemet utan även svagheter hos samma institutioner i det ryska imperiet från tiden före revolutionen, som överdriven centralisering, svag återkoppling från samhället och avsaknad av balans mellan olika institutioner. Dessutom gavs statschefen i den nya konstitutionen närmast monarkiska befogenheter, som inte begränsas av vare sig lagen eller politisk praxis.

Inställningen till den högsta makten som enda legitima källan till äganderätten till större produktionstillgångar överlevde den stormiga inledningen på 90-talet, och sedan den styrande gruppen befäst sin ställning har den aktivt stimulerat sådana stereotypa föreställningar. Som genom en tyst överenskommelse kom samhället och den styrande gruppen att se regimens monopol på rätten att fördela större resurser som något av naturen givet.

Makten identifieras med en obegränsat stark makt. Alla försök att skapa verklig maktfördelning uppfattas i samhället som försök att undergräva staten som sådan. Låt oss inte glömma, skriver Javlinskij., att även journalister som ansåg sig vara anhängare av ”det demokratiska valet” på 90-talet excellerade i skildringar av först Högsta Sovjet och senare duman som onödiga bojor som fjättrade hjälten Jeltsin och ständigt hindrade honom från att genomföra nödvändiga reformer. Dagens ryska samhälle betalar därför ett högt pris för gamla föreställningar med djupa rötter i rysk historia.

BENGT ERIKSSON är facköversättare. Han var kultur- och pressattaché vid ambassaden i Moskva 1985-1988, samt pressråd i Moskva 2010-2014. Detta är första delen av en presentation av Javlinskijs nyutgivna historia, skriven för Säkerhetsrådet.

Claes Arvidsson

Jag blir så trött. Varför kan den rödgrönrosa vänstern aldrig växa upp? Svenska freds- och skiljedomsföreningen visar att den allra mest är barnsligt pr-kåt, när man placerar ut Singing Sailor i Stockholms skärgård med det morsekodade budskapet till homofoba Putinland: This way if you are gay. Welcome to Sweden. Gay since 1994.

Det är deras bidrag till alternativet att lägga försvarsresurserna på fredliga samarbeten och utveckling. Det är som om Ukraina inte existerade.

Ett par amerikanska B 52:or ska i juni inom ramen för den Nato-ledda övningen Baltops genomföra minfällning nära Ravlunda skjutfält, och som ett skott rycker MP:s utrikespolitiska talesperson Valter Mutt ut: ”Jag minns B 52-planen väldigt tydligt från Vietnamkriget. Då släppte de varje dag sin dödliga last över brinnande byar i Vietnam. Jag har bilderna av de dödade barnen på min egen näthinna.” (Expressen 20/5).

Och dessutom: ”Vi är inte några vänner av Natonärmande.”

I verkligheten är samverkan med Nato helt avgörande för det svenska försvarets förmågeutveckling. Men de gröna vill väl inte ha något militärt försvar.

B 52 var för övrigt samma flygplanstyp som om det kalla kriget hade blivit hett skulle ha bombat sovjetiska hamnar och flygfält i Baltikum – och skyddat Sverige. Sverige hade ju också ett nära men hemligt samarbete med Nato-länder. I den svenska krigsplaneringen var det först efter Berlinmurens fall som neutralitetsoptionen i händelse av konflikt fanns med som alternativ. Men i vänstern lever myten om alliansfriheten kvar.

Anti-amerikanismen är också något som fortsätter att frodas. I samband med en annan övning framhöll Mutt att USA var problemet: ”Det jag främst reagerar mot är att Sverige, som ska vara en alliansfri nation, har bilaterala samövningar med USA, även om det här sker med Finland.” (Aftonbladet 16/2).

Vänsterpartiet vill också backa ur Nato-samarbetet. I Jonas Sjöstedts partiprogram beskrivs dessutom USA som en stat som permanent för krig mot ”verkliga eller påstådda fiender”: ”Att en imperialistisk makt på nedgång försöker kompensera förlusten av ekonomisk styrka med militära angrepp är ett mönster vi känner igen från historien. Det vi ser är hur ett system i kris måste upprätthållas med våld.”

I den verkliga världen är det Nato som stagar upp europeisk säkerhet och utan USA inget Nato. Det som är rödgrönrosavänsterns dröm skulle med en Putin i Kreml bli europeisk mardröm – och det är det ju redan. Det är krig i Europa.

Trots det blir det allra mest bisatsfördömanden av Putinland. Varför är de rödgrönrosa fredsvännerna inte ute och demonstrerar mot rysk aggression och upprustning? Varför genomför man inte insamlingar till förmån för det lidande Ukraina? Varför förklarar man sig inte solidarisk med det hotade Baltikum?

Uppropsvänstern varnar i stället för fienderetorik: ”Är det inte så att ett land, precis som en enskild människa, som hela tiden tillskrivs svekfulla avsikter slutligen börjar agera i enligt med den bilden, eftersom domen redan avkunnats av omgivningen?” (DN 19/4).

En av uppropsmakarna, Stina Oscarsson, betonar att det finns skäl att vara rädd – Sverige kan varken försvara sig på egen hand eller räkna med hjälp från Nato (DN 18/3). Den bakvända slutsatsen är att varken stärka försvaret eller söka säkerhetsförankring i Nato. I stället ska Sverige låta bli att ”leka med elden” genom övningar som Arctic Challenge Exercise. Putin hade inte kunnat uttrycka det bättre själv: reta inte Ryssland.

Det riktigt allvarliga är förstås att den rödgrönrosa fredsrörelsen finns rikligt representerad inom socialdemokratin.

Så blir det som blir.

CLAES ARVIDSSON

Gästledare SvD 24/5 2015

Mats Johansson

Säkerhet kräver garantier, inte bara samarbete

Nordiskt samarbete inom försvarsfrågor pågår för fullt. Regeringen lyfter fram det nordiska försvarssamarbetet som ett särskilt samarbete som stärker säkerheten i vår del av världen. Dessutom har det fördjupade försvarssamarbetet mellan Sverige och Finland rönt stor uppmärksamhet under 2015. Men begränsningarna är påtagliga. Ett nordiskt eller svensk-finländskt försvarssamarbete kan inte komma i närheten av samarbetspotentialen som finns i en försvarsallians.

En snabb teknologisk utveckling under de senaste tjugo åren har lett till att försvarsförmågor blivit mer komplexa och kostnadskrävande. För att möta större utmaningar och säkerhetshot krävs försvarssamarbeten. Många länder har utöver att samarbeta om förmågor valt att ingå i ett kollektivt försvar med försvarsgarantier.Det nordiska försvarssamarbetet Nordefco har haft en snabb utveckling sedan 2009. Hundratals projekt har rullat igång mellan försvarsmakterna i luft, på land och i vatten. Beslutsfattare träffas regelbundet på politisk nivå och mellan försvarsmakterna.

Inför Sveriges ordförandeskap i det nordiska försvarssamarbetet Nordefco 2015 intygade regeringen att nordiskt försvarssamarbete är prioriterat. Samarbetet uppges ”stärka den egna försvarsförmågan och bidra till den gemensamma säkerheten” enligt försvarsminister Peter Hultqvist.

Nordefco-länderna talar hellre om en struktur för samarbete än en organisation. Idén är att främja rörlighet, nya idéer och pragmatism. För att inte fastna i en alltför rigid organisation med byråkratiska begränsningar har länderna avstått från att ha ett fast sekretariat.

Men bristen på ett tydligt regelverk och en fast organisation blir ett problem när Norden ges en större roll i vår försvarspolitik. Om försvarssamarbetena i Norden och mellan Sverige och Finland fördjupas ytterligare blir det helt nödvändigt att regler och efterlevnad av regler tydliggörs: vem gör vad vid en incident, kränkning eller krissituation?

En ytterligare begränsning för nordiskt försvarssamarbete är att det definieras som ett komplement till andra organisationer. Nordiskt samarbete kommer alltid i andra hand för Danmark, Norge och Island vars primära lojalitet är till Nato.

Även samarbetet mellan Sverige och Finland har tydliga gränser. Båda länderna är uttalat alliansfria och försvarssamarbetet är begränsat till fredstid. Skulle Sverige och Finland i förväg planera för att undsätta varandra vid en konflikt innebär ett sådant arrangemang i praktiken en försvarsallians – då är länderna inte längre alliansfria. Att förbereda för att samarbeta i krig med bibehållen alliansfrihet blir en paradox.

Visserligen innebär Sveriges solidaritetsförklaring att Sverige inte kommer att stå passiv om en katastrof eller ett angrepp drabbar Finland eller ett annat nordiskt eller EU-land. Men varken den svenska solidaritetsförklaringen eller den nordiska solidaritetsdeklarationen innebär ömsesidiga försvarsförpliktelser eller garantier. Även om Sverige skulle samarbeta med andra länder vid en konflikt uppstår problemet att de länderna prioriterar sina insatser utan hänsyn till Sveriges intressen. Sverige kan inte lägga sig i hur dessa länder planerar och prioriterar sitt försvar.

Nordefco är inte en försvarsallians med kollektivt försvar – förutom mellan de länder som är medlemmar i Nato: Norge, Danmark och Island. Det saknas därmed garantier och utfästelser om gemensamt handlande vid en konflikt. Likaså saknas regler för vad som gäller vid incidenter eller kränkningar under fredstid. Ska nordiska länder hjälpas åt att bevaka varandras luftrum måste det vara tydligt vem som gör vad vid en incident eller kränkning. Om kodifierade försäkringar om att agera tillsammans finns på plats – då ingår länderna per definition i en allians.

Trots tydliga begränsningar framställs det nordiska försvarssamarbetet, och särskilt det svensk-finländska samarbetet, som ett alternativ till att ingå i en försvarsallians av svenska politiker som till varje pris vill behålla alliansfriheten. Ambitionerna för det nordiska försvarssamarbetet är stora och potential finns. Men med givna principiella och praktiska begränsningar kan det nordiska försvarssamarbetet inte lösa Sveriges säkerhetspolitiska utmaning.

Den främsta förtjänsten av nordiskt försvarssamarbete är som en brygga till att ingå i en större försvarsgemenskap med försvarsgarantier. De rådande begränsningarna för nordiskt försvarssamarbete skulle till stor del överkommas om Sverige och Finland ingick i samma allians som övriga nordiska länder.

SARA NORREVIK är säkerhetspolitisk doktorand vid State University of New York at Buffalo, fellow vid tankesmedjan Frivärld, samt styrelseledamot i Svenska Atlantkommittén.

 

Lästips! Den som tror att det amerikanska presidentvalet redan är avgjort bör ta del av opinionssiffrorna från Vox Populi i Karl Roves nyhetsbrev (21/5). De visar att antiopinionen redan är starkt mobiliserad; i de sex viktigaste delstaterna (”battleground states”) skulle majoriteten rösta för en ospecificerad republikansk kandidat, 35 procent bestämda mot bara 27 procent för Mrs Clinton. Adderar man osäkra leder republikanen 51-41. Det kommer förvisso att kunna ändras när vederbörande utses och det negativa kampanjandet inleds. Men ändå./MJ

 

 

Claes Arvidsson

 Vi vill skilja begreppet folkförankring från begrepp som försvarsvilja och vi vill heller inte likställa folkförankring med att människor har en allmänt positiv syn på försvaret.

Tack för intressanta inlägg i diskussionen om folkförankring. En återkommande fråga i dessa inlägg har varit hur folkförankring ska definieras. Då det saknas en allmänt vedertagen definition av begreppet är detta en viktig diskussion som vi tyvärr inte hade utrymme för i vårt första inlägg. Inom vårt forskningsprojekt har vi valt att definiera folkförankring som

* att medborgarna har kännedom om Försvarsmakten och dess uppdrag

* att medborgarna har förtroende för att Försvarsmakten agerar i enlighet med det politiskt bestämda uppdraget

* att medborgarna har förtroende för att Försvarsmakten återspeglar det civila samhällets värdegrund

Vi ser det som eftersträvansvärt att de ställningstaganden som människor gör bygger på kunskaper och engagemang och att människor har ett grundat förtroende för samhällets myndigheter. Det sistnämnda kan vara speciellt viktigt när myndigheten, som i Försvarsmaktens fall, har rätt att använda våld och kontrollerar betydande maktmedel.

 Vi vill däremot skilja begreppet folkförankring från begrepp som försvarsvilja och vi vill heller inte likställa folkförankring med att människor har en allmänt positiv syn på försvaret. Att det finns en försvarsvilja är naturligtvis bra men det krävs mera precisa svar på frågor som vad vi ska försvara oss mot, med vilka metoder och till vilket pris. Vi har också försökt undvika att definiera den ena eller andra partipolitiska uppfattningen som mer eller mindre folkförankrad. Partierna har olika uppfattningar om hur samhällets resurser ska fördelas och inriktas – vilket också inkluderar försvaret – och detta är en viktig del av demokratin.

Vi kan slutligen också instämma i synpunkten att de utmaningar vi tog upp i vårt första inlägg inte är strikt kopplade till folkförankring. En del av det som vi ser påverkar folkförankringen positivt (förtroende, kunskap, delaktighet, en levande försvarspolitisk debatt) är också positivt ur andra synvinklar. De är i förlängningen också viktiga faktorer för att vår deltagande demokrati ska fungera väl.

CLAES WALLENIUS, ANNA KARIN BERGLUND & CARINA BRANDOW

Försvarshögskolans Ledarskapscentrum

>>>

Läs de fem tidigare inläggen om försvarets folkförankring av FHS-forskare,  Mikael OdenbergPeter HultqvistErik Lagersten och Lars Ekeman.

Mats Johansson

Den europeiska säkerhetsordningen är död

Från många håll, senast Angela Merkel på besök i Moskva, strömmar bekymrade uttalanden om att den europeiska säkerhetsordningen är ”hotad” eller ”utmanad” av Rysslands ”aggression” mot Ukraina. Liknande uttalanden har också kommit från svenska företrädare.

Men den europeiska säkerhetsordning som etablerades vid det kalla krigets slut är inte hotad eller utmanad – den är död. Det pågår ett krig i Europa, Rysslands krig i Ukraina. Att hävda något annat är önsketänkande. Och när man befinner sig i en farofylld situation är önsketänkande inte bara lönlöst, utan direkt farligt.

Skälen för att säkerhetsordningen är död är enkla. Flera nyckelvillkor som säkerhetsordningen byggde på är inte längre uppfyllda. Rysslands deltagande och samarbetsvilja var en grundbult i hela arrangemanget. När den inte längre är på plats rasar hela bygget.

För det första var den säkerhetsordning som etablerades åren runt 1990 inkluderande, d v s de potentiella fridstörarna ingick i medlemskretsen. Liksom fallet var med mellankrigstidens Nationernas Förbund är det omöjligt för ett sådant system att hantera en stormaktsmedlem som väljer att trotsa ordningen.

För det andra byggde säkerhetsordningen på att en gemensam säkerhet skulle skapas genom samarbete och den förutsatte att alla stater inte bara höll ingångna avtal, utan också tillämpade dem med ärligt uppsåt.

För det tredje byggde ordningen på att alla stater var likställda och lika mycket värda. En väsentlig komponent i denna princip var att varje stat hade rätt att välja sina egna säkerhetsarrangemang, till exempel vara med i en allians, utan yttre inblandning.

För det fjärde byggde ordningen på att alla ingående stater var (eller var på väg att bli) västerländska demokratier, med allt vad det innebär: fria och hemliga val, fria medier, lagstyrning, rättsstatlighet och mänskliga rättigheter. Och att alla delade denna värdegrund.

Ryssland har nu under en följd av år allt tydligare visat att dessa villkor inte längre är uppfyllda, och har på senare år också flagrant brutit mot säkerhetsordningens regler och principer.

Ryssland är inte längre ens en ofullkomlig demokrati, det är en auktoritär stat, en icke-demokrati, både i praktik och ideologi. Putin och resten av hans statsledning har gjort sitt förakt för demokratiska och liberala värderingar till den nya statsideologin.

Rysslands ledning anser uppenbarligen inte att alla stater är likställda och har samma rätt till säkerhet och att själva välja säkerhetslösningar. Man menar att Ryssland har rätt till en intressesfär, där mindre stater får finna sig i att Kreml bestämmer över dem. Och en stor del av det ryska folket, av Levadacentrets opinionsundersökningar att döma, är entusiastiska över stormaktsställningen och annekteringen av Krim.

Ryssland under Putin ser säkerhet som synonymt med makt och som ett geopolitiskt nollsummespel, där en parts säkerhet bara kan öka om någon annan får mindre. Man struntar också i, eller försöker kringgå, gemensamt beslutade regler och avtal när dessa inte passar, och arbetar för att vattna ur och snöpa processer och mekanismer man inte gillar.

Ryssland har utvecklats till en öppet revisionistisk stat som i grunden vill förändra den rådande ordningen i Europa och återskapa överhöghet över sina grannar. En makt som vill ha revansch för det kalla kriget, som inte samarbetar, som anser sig stå över regler och avtal, som inte respekterar andras rätt, och som förkastar den västerländska demokratin och värdegrunden. En sådan utmaning från en stormakt klarar inte en ordning för kollektiv och kooperativ säkerhet. Lika lite nu som på 30-talet.

Ett Ryssland som var demokratiskt, som samarbetade och som följde regler och avtal, var en bärande och omistlig del i 1990 års Europeiska säkerhetsordning. Det var en vacker tanke, närmast en dröm. Men när ett sådant Ryssland inte längre finns, och har ersatts av ett Ryssland som praktiserar repression inåt och aggression utåt, är säkerhetsordningen död. Inte utmanad, inte hotad, inte skadad, utan död. Och den har varit död i flera år. Ju förr västvärlden slutar låtsas, ser verkligheten som den är, och anpassar sitt agerande därefter, desto bättre.

Och tro inte att Rysslands krig i Ukraina handlar om Krim, Donetsk och Luhansk, eller ens om Ukraina som helhet. Det handlar om Europa och Europas framtid. Och om den säkerhetsordning som ska ersätta den som nu går i graven.

ROBERT DALSJÖ är ledamot av Kungl Krigsvetenskapsakademien

Lästips! Professor Anders Åslund, kolumnist i denna tidning och tidigare rådgivare till tankesmedjan Frivärld, har just bytt tankesmedja i Washington, D C, från Peterson Institute till Atlantic Council. Mer information här.