Annons

Säkerhetsrådet

Claes Arvidsson

Claes Arvidsson

Självständighet utan trovärdigt försvar är ”helt enkelt” inte en hållbar säkerhetspolitisk linje.

Det är i dag 75 år sedan en av de svartaste dagarna i Nordens historia. Invasionen av Danmark och Norge innebar för våra grannar, särskilt Norge, tusentals dödade och fem år av ofrihet. Hur många svenskar ställde den 9 april högst konkret upp för respektive mot Norge?

Bestående slutsatser i Norge och Danmark av den 9 april 1940 är att självständighet inte är något som bara kan tas för givet. Självständighet utan trovärdigt försvar är ”helt enkelt” inte en hållbar säkerhetspolitisk linje. Jag skriver ”helt enkelt” eftersom denna enkla sanning på något mystiskt sätt i stort sett försvann från den svenska politiska debatten efter Sovjetunionens fall.

Det finns en reklamfilm för norska försvaret som på en och en halv minut säger mycket om betydelsen av den 9 april i dagens Norge.  Se och begrunda ”Ta ikke grunnloven for gitt”.

Vilka var förutsättningarna i Norge 1940 för att kontrollera och försvara det egna territoriet och därmed upprätthålla grundlagen? Tillåt mig citera ur kapitlet ”Där krig var otänkbart” i min senaste bok, Jan och Nordens frihet (Fischer & Co, 2015):

”Norge hade 1940 inga pansarfordon alls, bara ett obetydligt flygvapen och urgamla örlogsfartyg. Inga större militärövningar hade hållits på 17 (!) år och de som hade gjort värnplikt hade bara mellan 48 och 84 dagars grundutbildning bakom sig.

Trots att flera händelser och uttalanden efter finska vinterkrigets utbrott varslade om att Norge kunde bli indraget var det ingen ledande norsk politiker som agerade, inte ens då landets egna diplomater i Berlin varnade högst odiplomatiskt. Först på själva invasionsdagen, den 9 april 1940, lyckades den norska regeringen enas om att delvis mobilisera försvaret.

Grundprinciperna inom norsk säkerhets- och försvarspolitik hade på pappret varit att man skulle upprusta vid ett försämrat världsläge och mobilisera i god tid. Att mobilisera i Norge var därtill svårare än i exempelvis Sverige, på grund av sämre kommunikationer. Ingen av dessa grundprinciper hade dock beaktats. De norska politikerna hade bara struntat i alla varningssignaler. […]

Den ödesdigra aprildagen hade föregåtts av en kapplöpning mellan Berlin och London, utlöst av Stalins angrepp mot Finland som i sin tur var ett resultat av den tysk-sovjetiska pakten 1939. Vad som attraherat både britter och tyskar var inte att behärska själva Norge, utan de norska hamnarna. Framförallt en: Narvik. Att äga Narviks isfria hamn var att till stor del kontrollera utförseln från Norrbottens malmfält och därmed mer än hälften av den svenska järnmalm som gick till Tyskland.

Finska vinterkriget var alltså mycket nära att utlösa en brittisk-fransk Skandinavienoperation. Men genom vinterkrigets abrupta slut i mars 1940 blev tyskarna först.”

Sambandet mellan Stalins vinterkrig mot Finland och Hitlers angrepp på Norge tål verkligen att studeras, liksom Stalins konkreta stöd för paktbroderns Norge-operation. Få känner till att Stalin upplät en marinbas på Kolahalvön till tyskarna – denna spelade en inte oväsentlig roll för angreppet på det nordligaste angreppsmålet, Narvik. Det var ingen slump att sovjetiska skildringar ofta helt sonika hoppade över den tysk-sovjetiska pakt som gällde ända fram till Hitlers angrepp på Sovjet 1941.

Men förutom att påminna oss om försvarets grundläggande roll för hela samhällsbygget så säger den 9 april också någonting om svensk solidaritet – statlig och mer privat sådan. För det första är det viktigt att ha klart för sig att den svenska regeringen just hade tagit rätt betydande risker för att hjälpa Finland (vilket givetvis låg i svenskt intresse, förutom att det fanns en samhörighetskänsla). Det var inte bara en frivilligkår om över 9 000 svenskar och en god bit av det svenska flygvapnet som den svenska regeringen lät Finland ”låna”. Som man kan läsa i det senaste numret av tidskriften Militär Historia var det också fler utländska flygplan än vad tidigare antagits som kom till Finland via Sverige.

Eftersom Stalin trängt in i flera finska områden och mycket väl kunde tänkas vilja återuppta öppna krigsoperationer mot Finland bör man kanske hysa viss förståelse för att den svenska regeringen i april 1940 ville undvika att ge Hitler skäl för att angripa även Sverige. Därmed ställde sig den svenska regeringen kallsinnig till de initiativ som togs av olika personer för att få till stånd en ny svensk frivilligkår, för Norge. Icke desto mindre anmälde sig 300 svenskar vid ett hemligt värvningskontor inom socialdemokratiska ungdomsförbundets kontor på Torsgatan i Stockholm, med den före detta finlandsfrivillige Gösta Rehn som ansvarig. Ett sextiotal av dessa kom också iväg till Norge. En annan organisatör av norgefrivilliga var arkeologen Gustaf Hallström, som uppskattade antalet nya frivilliga till mellan 400 och 500. Sedan var det några mindre grupper, huvudsakligen bestående av tidigare finlandsfrivilliga.

Ett rimligt antagande är nog att totalt minst 300 svenskar korsade gränsen för att strida på norsk sida och att över hälften av dessa också kom till insats (137 sådana har identifierats med fullständiga namn).

Man kan med säkerhet säga att det hade varit fler svenskar på norsk sida 1940 om den svenska regeringen hade gett den typ av stöd som man gett till frivilligkåren för Finland. Hur kan jag påstå det? Jo, för att det finns dokumenterat att minst en stor grupp av tidigare finlandsfrivilliga hindrades av svenska myndigheter från att fara till Norge.

Låt oss ta fasta på två saker. För det första: trots avsaknaden av stöd begav sig ändå flera hundra svenskar frivilligt in i krigets Norge för att strida på norsk sida mot den välutbildade och krigserfarna tyska krigsmakten. För det andra: så vitt känt stred inte en enda svensk på tysk sida i Norge 1940.

Om några av svenskarna som högst konkret ställde upp för Norge för 75 år sedan kan man läsa i Jan och Nordens frihet. Huvudpersonen, Jan Danielsen, är (ja, han lever!) trots ett norskklingande efternamn inte alls norsk. Han ställde upp av andra skäl, inte minst på grund av vad han upplevt under sina resor i baltstaterna och Tyskland. Jans närmaste kamrat stupade för en tysk kula, liksom ytterligare fem svenska frivilliga.

Låt oss i dag särskilt minnas dem, liksom att det sammanlagt var lite över hundra svenska medborgare som gav sina liv för Norge 1940-1945.

LARS GYLLENHAAL

Författare

Om gästbloggen



Säkerhetsrådet är en gästblogg hos SvD Ledare och en mötesplats för försvars- och utrikespolitiskt intresserade. Utgångspunkten är att Sverige står inför nya prövningar av militär förmåga och politisk vilja.

Redaktörer är Claes Arvidsson, gästledarskribent och författare, och Mats Johansson, tidigare pol chefredaktör och nu ledarkolumnist, ordförande i tankesmedjan Frivärld.

Förutom egna kommentarer svarar de för urvalet av inbjudna gästskribenter.