Claes Arvidsson
I Putinlandet stiger i dessa dagar allehanda mörka skuggor fram ur det förflutna.
Nyligen fick en 80 minuter lång dokumentär, ”Imperiets siste riddare”, sin högtidliga premiär på Filmhuset i Moskva. Den hade då redan varit föremål för en sluten specialvisning på Ryska Institutet för Strategisk Forskning. Den berättar om Ivan Solonevitj, en tvättäkta tsarist med ett nästan osannolikt livsöde.
Solonevitj hävdade under en lång och vindlande emigranttillvaro att Ryssland bara kan finna sin själ i sin egen historia. Både socialismen och liberalismen är, betonade han, väsensfrämmande för det sant och sunt ryska. Han talade för upprättandet av en imperial ”folkmonarki” – vilket samtidigt gjorde honom suspekt i en del emigranters ögon.
1934 hade Solonevitj flytt från ett fångläger i Karelen och efter 16 dygns vandring tagit sig till Finland. Hans bok ”Ryssland i koncentrationslägret” väckte stort uppseende och gick snart ut på ett antal språk.
Från Helsingfors fortsatte han till Sofia och sedan till Berlin där han lyckades etablera kontakt med de innersta nazikretsarna och vann uppskattning av både Goebbels och Göring. 1938 skapade han en rysk motståndsfront som skulle förena antibolsjevikiska monarkister, konservativa och fascister.
Inte heller Gestapo litade dock riktigt på Solonevitj. När Molotov under den tyskryska paktens höjdpunkt kom till Berlin såg man till att för säkerhets skull hålla honom inlåst. 1941 tog han sig före att i ett memorandum varna Hitler för följderna av angreppet på Sovjetunionen – då var tålamodet slut. I det läget tvangs han till ett slags inre exil.
Efter kriget emigrerade Solonevitj till Argentina där han grundade tidskriften ”Vårt land”. Efter ett tag gjorde han sig omöjlig också hos Perón – efter rivaliserande emigrantgruppers intrigerande. I fortsättningen måste han bedriva sin verksamhet från Uruguay. Han dog där samtidigt med Stalin, 1953.
I dagens nationalistiska Ryssland är Solonevitj alltså en av dem som visar vägen. Han framstår som en hjälte, med sin antiliberala principfasthet, sin heroiska flykt, sin outtröttliga kamp på skilda kontinenter. Det faktum att han bland landsmän i förskingringen emellanåt misstänktes för Sovjetsamröre är bara ägnat att stärka hans sak. Vi kommer att få höra mer om honom.
MAGNUS LJUNGGREN
Professor em i rysk litteratur vid Göteborgs universitet