Gästinlägg Sara Norrevik: Nordiskt samarbete räcker inte

Säkerhet kräver garantier, inte bara samarbete

Nordiskt samarbete inom försvarsfrågor pågår för fullt. Regeringen lyfter fram det nordiska försvarssamarbetet som ett särskilt samarbete som stärker säkerheten i vår del av världen. Dessutom har det fördjupade försvarssamarbetet mellan Sverige och Finland rönt stor uppmärksamhet under 2015. Men begränsningarna är påtagliga. Ett nordiskt eller svensk-finländskt försvarssamarbete kan inte komma i närheten av samarbetspotentialen som finns i en försvarsallians.

En snabb teknologisk utveckling under de senaste tjugo åren har lett till att försvarsförmågor blivit mer komplexa och kostnadskrävande. För att möta större utmaningar och säkerhetshot krävs försvarssamarbeten. Många länder har utöver att samarbeta om förmågor valt att ingå i ett kollektivt försvar med försvarsgarantier.Det nordiska försvarssamarbetet Nordefco har haft en snabb utveckling sedan 2009. Hundratals projekt har rullat igång mellan försvarsmakterna i luft, på land och i vatten. Beslutsfattare träffas regelbundet på politisk nivå och mellan försvarsmakterna.

Inför Sveriges ordförandeskap i det nordiska försvarssamarbetet Nordefco 2015 intygade regeringen att nordiskt försvarssamarbete är prioriterat. Samarbetet uppges ”stärka den egna försvarsförmågan och bidra till den gemensamma säkerheten” enligt försvarsminister Peter Hultqvist.

Nordefco-länderna talar hellre om en struktur för samarbete än en organisation. Idén är att främja rörlighet, nya idéer och pragmatism. För att inte fastna i en alltför rigid organisation med byråkratiska begränsningar har länderna avstått från att ha ett fast sekretariat.

Men bristen på ett tydligt regelverk och en fast organisation blir ett problem när Norden ges en större roll i vår försvarspolitik. Om försvarssamarbetena i Norden och mellan Sverige och Finland fördjupas ytterligare blir det helt nödvändigt att regler och efterlevnad av regler tydliggörs: vem gör vad vid en incident, kränkning eller krissituation?

En ytterligare begränsning för nordiskt försvarssamarbete är att det definieras som ett komplement till andra organisationer. Nordiskt samarbete kommer alltid i andra hand för Danmark, Norge och Island vars primära lojalitet är till Nato.

Även samarbetet mellan Sverige och Finland har tydliga gränser. Båda länderna är uttalat alliansfria och försvarssamarbetet är begränsat till fredstid. Skulle Sverige och Finland i förväg planera för att undsätta varandra vid en konflikt innebär ett sådant arrangemang i praktiken en försvarsallians – då är länderna inte längre alliansfria. Att förbereda för att samarbeta i krig med bibehållen alliansfrihet blir en paradox.

Visserligen innebär Sveriges solidaritetsförklaring att Sverige inte kommer att stå passiv om en katastrof eller ett angrepp drabbar Finland eller ett annat nordiskt eller EU-land. Men varken den svenska solidaritetsförklaringen eller den nordiska solidaritetsdeklarationen innebär ömsesidiga försvarsförpliktelser eller garantier. Även om Sverige skulle samarbeta med andra länder vid en konflikt uppstår problemet att de länderna prioriterar sina insatser utan hänsyn till Sveriges intressen. Sverige kan inte lägga sig i hur dessa länder planerar och prioriterar sitt försvar.

Nordefco är inte en försvarsallians med kollektivt försvar – förutom mellan de länder som är medlemmar i Nato: Norge, Danmark och Island. Det saknas därmed garantier och utfästelser om gemensamt handlande vid en konflikt. Likaså saknas regler för vad som gäller vid incidenter eller kränkningar under fredstid. Ska nordiska länder hjälpas åt att bevaka varandras luftrum måste det vara tydligt vem som gör vad vid en incident eller kränkning. Om kodifierade försäkringar om att agera tillsammans finns på plats – då ingår länderna per definition i en allians.

Trots tydliga begränsningar framställs det nordiska försvarssamarbetet, och särskilt det svensk-finländska samarbetet, som ett alternativ till att ingå i en försvarsallians av svenska politiker som till varje pris vill behålla alliansfriheten. Ambitionerna för det nordiska försvarssamarbetet är stora och potential finns. Men med givna principiella och praktiska begränsningar kan det nordiska försvarssamarbetet inte lösa Sveriges säkerhetspolitiska utmaning.

Den främsta förtjänsten av nordiskt försvarssamarbete är som en brygga till att ingå i en större försvarsgemenskap med försvarsgarantier. De rådande begränsningarna för nordiskt försvarssamarbete skulle till stor del överkommas om Sverige och Finland ingick i samma allians som övriga nordiska länder.

SARA NORREVIK är säkerhetspolitisk doktorand vid State University of New York at Buffalo, fellow vid tankesmedjan Frivärld, samt styrelseledamot i Svenska Atlantkommittén.

Lästips! Den som tror att det amerikanska presidentvalet redan är avgjort bör ta del av opinionssiffrorna från Vox Populi i Karl Roves nyhetsbrev (21/5). De visar att antiopinionen redan är starkt mobiliserad; i de sex viktigaste delstaterna (”battleground states”) skulle majoriteten rösta för en ospecificerad republikansk kandidat, 35 procent bestämda mot bara 27 procent för Mrs Clinton. Adderar man osäkra leder republikanen 51-41. Det kommer förvisso att kunna ändras när vederbörande utses och det negativa kampanjandet inleds. Men ändå./MJ