Estland står redo att försvara sig – och därmed även oss

Nya insikter om ryska avsikter leder till dystra utsikter

TALLINN. Nordens ledande statsman, Estlands president Toomas Hendrik Ilves, bjuder på middag i passande miljö. Vi är närmare 400 utrikespolitiska experter och opinionsbildare från Natoländer och grannar som dinerar under ubåtarna i taket på stadens magnifika sjöfartsmuseum. Det är den årliga Lennart Meri-konferensen, uppkallad efter landets förre president, som med djupa säkerhetspolitiska diskussioner i dagarna tre manifesterar de senaste decenniernas självständighet efter befrielsen från sovjetväldet. Och ja, det sjungs fortfarande som under den ärorika ”sjungande revolutionen” då demokratin slutligen erövrade republiken; ingen estnisk fest utan svängig sångkör.

”Strategiskt tålamod” är ett begrepp som används under seminarierna och det som ska väntas ut och ringas in är den ryska aggressionen. Det är en tonsättning som antyder visst självförtroende åtminstone hos värdarna; Estland är inte skräckslaget av rädsla inför kommande prövningar från herrarna i Kreml, men så har man också fått både EU och USA att förstå allvaret i situationen i Baltikum. Så nu finns amerikansk trupp på plats i alla de tre baltiska republikerna, medan EU:s sanktioner fungerar och råvaruprisfallet försvagar den ryska ekonomin.

Det krävdes två krig, de ryska invasionerna i Georgien 2008 och Ukraina 2014, och ännu har inte alla vaknat i Europa; inte sydeuropéer som hanterar sina egna kriser, inte tyskar som fortfarande predikar ”förståelse” för ryska intressen, inte nynationalister till höger och vänster som i antiamerikansk anda gärna låter sig städslas i Kremls kampanjer för att splittra EU och Nato. Och framförallt inte de regeringar som ännu inte vänt trenden från nedrustning till upprustning.

”Ukraina var en väckarklocka, men efter att ha vaknat måste man stiga ur sängen också”, heter det i en besk kommentar till dem som inte låter pengar följa orden. Nya insikter om ryska avsikter och dystra utsikter måste leda till stärkta försvarsresurser. I publiken här råder ingen tvekan om att det krävs ett militärt svar på utmaningen från regimen i Moskva. Den har som mål att revidera den ordning som gällt i Europa sedan ett kvarts sekel – med våld, om så behövs för att ändra gränser och tvinga andra folk till underkastelse.

Putin behöver nya heta krig för att trygga sin maktställning på hemmaplan. Just nu leder han dessutom det andra kalla kriget med en desinformationsoffensiv som får genomslag i länder och grupper runtom i Europa. I förlängningen vill Kreml tillbaka till en ställning som supermakt som kan diktera ”fredens” villkor som Stalin i Jalta och Potsdam vid andra världskrigets slut. Och då ingår både de forna sovjetrepublikerna och östra Europa i kalkylerna; de ska av väst åter erkännas som rysk intressesfär. Det är därför polacker och estländare förbereder sig för krig, de är mentalt mobiliserade och vill inte ha något nytt ”Jalta”.

”Det är bara att läsa Putins tal och artiklar” uppmanar en expert som aldrig upphör att förvånas över den förvåning som fortfarande präglar en opinion i väst som tycks ha svårt att fatta vad som händer, trots de ryska framgångarna i Ukraina. Ja, det är så dags, efter 15 år av Putinvälde!

När flyktingströmmar från Ukraina tar sig till EU är det för sent.

MATS JOHANSSON är ordförande i den utrikespolitiska tankesmedjan Frivärld och kolumnist i denna tidning. Han driver även den egna bloggen Kommentator.