Annons

Säkerhetsrådet

Claes Arvidsson

Claes Arvidsson

FHS-kartläggningen av försvarets folkförankring är intressant men inte helt invändningsfri. Om man ska vara elak (men det är en elakhet som alls inte riktas mot författarna) så kan man ifrågasätta en rapport som grundas på djupintervjuer framför allt ”med våra försvarspolitiker och beredande tjänstemän på riksdag och departement”. Det är nog inte här man hittar sanningsvittnena om man ska ta reda på vad som har gått fel…

Jag ser därför fram emot det fortsatta arbetet med den enkätstudie som i stället ska kartlägga befolkningens syn på samma fråga.

Flera av de utmaningar som anges i rapporten är snarare eviga än signifikanta förklaringar till varför försvarets folkförankring har minskat över tid. Hit hör bl a den tredje utmaningen d v s att det råder ett motsatsförhållande mellan å ena sidan önskemålet om långsiktiga spelregler och å andra sidan styrelseskicket parlamentarisk demokrati.

Detsamma gäller den fjärde utmaningen att försvarspolitiska beslut får effekt först efter flera år. Ingetdera av allt detta är tyvärr nytt – och inte heller att det sällan är någon riksdagsledamot utanför försvarsutskottet som vet något om försvarspolitik.

Okunskapen om säkerhetspolitiken, försvarspolitiken och Försvarsmakten är utbredd. För att förstå detta förhållande måste vi inse att svensk skola aldrig i modern tid bibringat eleverna sådana grundläggande kunskaper. Nej, försvarsupplysningen meddelades nästan uteslutande under värnpliktsutbildningen. Det bidrog till en förankring i folkdjupet trots att försvarsupplysningen inte nådde alla, utan bara huvuddelen av den manliga delen av befolkningen. Men idag når den knappt någon.

Jag är – trots värnpliktens många fördelar – en varm anhängare av övergången till ett frivilligbaserat försvar och tog också initiativet till den övergången. Orsaken var det enkla faktum att Försvarsmaktens behov av personal måste vara styrande. Det går inte att upprätthålla en pliktlagstiftning mot årsklasser på 120 000 (män och kvinnor) därför att man vill utbilda några enstaka tusental till soldater.

Men reformen hafsades fram och barnet slängdes ut med badvattnet. Inga nya uppdrag gavs till det allmänna skolväsendet. Ingen korttidsutbildning för alla ungdomar övervägdes. Det är därför vi i dag har den besynnerliga situationen att det är Vladimir Putin snarare än svenska politiker som håller ett stort intresse för försvarsfrågorna vid liv.

MIKAEL ODENBERG

Styresman i Kungliga Krigsvetenskapsakademien och före detta försvarsminister

Läs den första artikeln i serien om folkförankringen Sju utmaningar inför framtiden.

 

Om gästbloggen



Säkerhetsrådet är en gästblogg hos SvD Ledare och en mötesplats för försvars- och utrikespolitiskt intresserade. Utgångspunkten är att Sverige står inför nya prövningar av militär förmåga och politisk vilja.

Redaktörer är Claes Arvidsson, gästledarskribent och författare, och Mats Johansson, tidigare pol chefredaktör och nu ledarkolumnist, ordförande i tankesmedjan Frivärld.

Förutom egna kommentarer svarar de för urvalet av inbjudna gästskribenter.