Mats Johansson
Där står Sverige och Finland utan paraply i regnet
Den kyliga våren till trots; Kremls aggression mot Europa i allmänhet och Östersjöområdet i synnerhet håller oss varma och sysselsatta. En avspänningens sommarstiltje låter vänta på sig. Det regnar mer än på 200 år och samma väder präglar krigsmeteorologin kring Östersjön.
Samtal om detta erbjöd Svenska Atlantkommittén på tisdagen med några transatlantiska perspektiv vid en fullsatt halvdagskonferens i Stockholm. Claire Craanen, strateg vid Natos högkvarter i Bryssel, inledde med tankar om hur den ryska invasionen i Ukraina bäst bemöts, med fokus på dess inslag av hybridkrigföring och desinformationskampanjer.
En utgångspunkt är att Nato efter sina medlemsstaters nedrustning under senare decennier har tappat sitt militära försprång mot aggressorn Ryssland, vars upprustning fortsätter medan Natos stöttepelare USA och Storbritannien reducerar sina förmågor. USA är också upptaget på andra håll i världen och en inhemsk opinion undrar varför inte de rika européerna själva kan sköta sina problem.
Det innebär inte att läget är hopplöst, bara att trenden behöver vändas, vilket Nato-toppmötet i Wales förra året också band organisationens framtid till. Allt handlar inte heller om försvarsbudgetar utan också om politisk vilja till enigt uppträdande och konkret handling i form av t ex underrättelsesamarbete, varningssystem och ökad kapacitet att besvara cyberattacker mot medlemsländerna.
Om cyberkrig omfattas fullt ut av artikel 5 i Nato-föredraget och med automatik utlöser motåtgärder är ännu föremål för interna diskussioner i Bryssel.
Vem som gör vad i arbetsfördelningen mellan Nato och medlemsländerna blev heller inte helt klarlagt. Det saknar inte sin betydelse för det allianslösa Sverige och Finland som står ensamma utan paraply i regnet och inte kan räkna med att det goda partnerskapet ger medlemskapets skydd och andra fördelar. Men visst är det en trygghet att veta att Nato kan och får landa på Gotland i händelse av ofred, när riksdagen nästa år har godkänt vårt värdlandsavtal med Nato. Alltid något.
Desto viktigare att samträningen kan fortsätta till sjöss, på land och i luften.
Magnus Nordenman från tankesmedjan Atlantic Council i Washington gav ett amerikanskt perspektiv på hur Östersjöregionen har förvandlats, ackompanjerad av Katarina Tracz från Frivärld som publicerar en bok i ämnet nästa vecka.
Tidigare ett exempel på hur ofrihet kunde avvecklas mot slutet av det första kalla kriget, och sedan som exportör av kollektiv säkerhet till regionen, ses området nu under det andra kalla kriget närmast som ett ”Berlin”, en ny friktionszon enligt Nordenman. Det är en mäktig metafor för oss som upplevde den delade staden i det delade landet i det delade Europa och uppenbarligen ett tema som vinner gehör även i Washington, där stödet för en inrättandet av en ”baltisk brigad” växer.
Hur avskräckande en sådan skulle fungera mot Kremls krigsäventyr kan ifrågasättas, men installationen har onekligen fördelen att vara på plats den dagen det skulle kunna behövas, till skillnad från den hjälp som ska hinna dit från t ex den amerikanska basen vid Nato-kommandot i tyska Ramstein, från vilken 50 000 man tar en stund att transportera genom fientligt luftrum.
Ja, nog har tongångarna ändrats sedan solskenspolitikens dagar efter den ryska invasionen i Ukraina. Atlantkommittén och andra opinionsbildare för säkerhet och frihet kring Östersjön lär kunna räkna med en full agenda i folkupplysningens tecken i många år framåt.
MATS JOHANSSON är medlem av Svenska Atlantkommittén och ordförande i Frivärld.
Lästips! Den amerikanska tankesmedjan Stratfor har publicerat en sammanfattning av den senaste händelseutvecklingen kring Östersjön.