Annons
X
Annons
X

Säkerhetsrådet

Mats Johansson

Mats Johansson

Ryssland har blivit ett auktoritårt system i periferin

Grigorij Alexejevitj Javlinskij var en av medförfattarna till det program som på 500 dagar skulle förvandla den sovjetiska planekonomin till en marknadsekonomi. Han blev sedermera en av grundarna av det liberala partiet Jabloko, som han sedan ledde fram till 2008. Javlinskij ställde upp som kandidat i det ryska presidentvalet såväl 1996 som 2000, och vägrades registrering inför valet 2012 på ett sent stadium av valkampanjen.

Javlinskij har sedan 1990-talet varit en hård och konsekvent kritiker av det politiska och ekonomiska system som vuxit fram i Ryssland efter Sovjetunionens sammanbrott och beskrivit den ryska ekonomin som ”perifer kapitalism”. Den ryska kapitalismen har blivit till en utkant av den globala ekonomin, beroende av kärnländernas utveckling och med bibehållna omfattande enklaver av ålderdomliga inslag i landets ekonomi och samhällsliv, hävdar Javlinskij.

I en nyutkommen bok, ”Perifert auktoritärt system. Hur Ryssland hamnat där det hamnat”, (Periferijnyj avtoritarizm. Kak i kuda prisjla Rossija), vidareutvecklar Javlinskij sin analys av Putins Ryssland av idag (fram till början av 2014). Med sin sakliga och smått torra ton har boken förutsättningar att bli en klassiker.

Javlinskijs tes är att Ryssland till följd av reformerna i på 90-talet blev till ”gisslan hos ett märkligt eklektiskt system av ekonomiska förhållanden” med inslag av outvecklad klassisk kapitalism; mekaniskt på ryska förhållanden applicerade institutioner ur modern postindustriell finanskapitalism; kvarlevor från den sovjetiska administrativa ekonomin med inbyggd svart sektor; halvfeodala förhållanden med rötter i försovjetisk tid, och banal kriminalitet.

Javlinskij ser rötterna till Rysslands utveckling under Putin i Jeltsins 1990-tal. Det vore hyckleri, för att inte säga ren cynism, hävdar han, att beskriva 1990-talet som en tid av blomstring för den parlamentariska styrelseformen i Ryssland. Då som nu avgjordes den styrande gruppens sammansättning av en persons vilja och nycker, och styrkefördelningen mellan olika grupperingar inom regimen hade inget att göra med resultaten av allmänna val. När vi talar om ”antidemokratiska” tendenser på 2000-talet måste vi inse att de återspeglar inte så mycket en degenerering av det politiska maskineriet och den elit som kontrollerar det, som en konsolidering av en allt mer primitiv elit. Millennieskiftet var ingen vändpunkt, utan innebar att ett redan utvecklat system inträdde i en ny fas.

Det Ryssland fått efter tjugo års social och politisk utveckling är ett system, som avspeglar den ryska perifera kapitalismens karaktär och roll, eller ett ”perifert auktoritärt system”.

Det politiska system som uppstod på papperet i Ryssland 1991-1992 var inte livsdugligt på sikt. Det första historiska vägvalet var det mellan ett konkurrensbaserat och ett auktoritärt system. Valet skedde i samband med att man i oktober-december 1993 antog en ny författning och befästes senare under presidentvalet 1996. Trots att det då fortfarande förekom inslag av pluralism och det inom eliten fanns ett antal grupper som representerade olika politiska strömningar, saknades en minimalt nödvändig spridning av maktresurser mellan grupperna. Resurserna fanns koncentrerade hos en dominerande grupp runt presidentadministrationen, och de var tillräckliga för att manipulera övriga grupper och förvägra dem möjligheten inte bara att ersätta den dominerande gruppen, utan även påverka den. Det fanns bara en acceptabel utgång av valet. Ingen inom den styrande gruppen tänkte ens tanken att frivilligt lämna ifrån sig makten till en alternativ grupp.

Javlinskij ställde upp som kandidat mot Jeltsin i valet 1996 och såg det som sin uppgift att erbjuda ett alternativ till den sittande presidentens ”halvkriminella ekonomiska kurs” och hejda uppkomsten av det oligarkiska systemet. Alternativet stoppades av den grupp nyrika kring Anatolij Tjubajs och Boris Berezovskij genom omfattande stöd till general Alexandet Lebed i valets första omgång. Lebed uppmanade därpå som bekant sina väljare att i andra omgången rösta på Jeltsin.

Redan då hade man utvecklat ett första och viktigt kännetecken på ett auktoritärt politiskt system, nämligen att det är omöjligt att underifrån, det vill säga med hjälp av krafter utanför den dominerande gruppen, på fredlig och laglig väg åstadkomma att gruppen frivilligt lämnar ifrån sig makten.

Javlinskij identifierar de viktigaste etapperna i utvecklingen. Där finns hyperinflationen 1992, som inträffade genom att priserna släpptes fria i en miljö av totalt statligt ägande i en monopoliserad ekonomi. Liberaliseringen ledde till konfiskering av hushållens hela sparande och därmed till total och snabb fattigdom. Han pekar på den våldsamma upplösningen i oktober 1993 av konflikten mellan presidenten och Högsta Sovjet med följande politiska integrering av en betydande del av nationalisterna och ”vänstern”, och antagandet utan debatt av den auktoritära konstitutionen 1993. Därpå följde det första Tjetjenienkriget 1994, som förintade det sista lilla positiva element som fanns kvar på den socialpsykologiska nivån av sovjettiden, nämligen den samhällsnorm som officiellt hävdade internationalismen.

Den tvivelaktiga privatisering som inleddes 1995 och som innebar att för ekonomin viktiga objekt som dittills varit i statlig ägo nu kostnadsfritt överläts på en mindre krets regimen närstående personer, lade grunden till att privat egendom av många i Ryssland idag fortfarande uppfattas om illegitim. Det kom därmed att negativt påverka förutsättningarna för en framtida oberoende finansiering av civilsamhället. Jeltsin införde också systemet med ”arvtagare”, där den avgående presidenten offentligen pekar ut den ende tänkbare kandidaten till efterträdare. Det innebar att man slutgiltigt i Ryssland knäsatte det viktigaste kännetecknet på ett auktoritärt system, det att makten inom regimen överförs genom arv.

Samtidigt stod det klart att det under den postsovjetiska omdaningen av landet aldrig skapades institutioner som kunde bli självständiga grenar av makten. 1990-talet var bara ett tidigt och ännu omoget stadium av detta perifera auktoritära system. Vi ser att det politiska systemet i det nya Ryssland har reproducerat inte bara ett stort antal brister från sovjetsystemet utan även svagheter hos samma institutioner i det ryska imperiet från tiden före revolutionen, som överdriven centralisering, svag återkoppling från samhället och avsaknad av balans mellan olika institutioner. Dessutom gavs statschefen i den nya konstitutionen närmast monarkiska befogenheter, som inte begränsas av vare sig lagen eller politisk praxis.

Inställningen till den högsta makten som enda legitima källan till äganderätten till större produktionstillgångar överlevde den stormiga inledningen på 90-talet, och sedan den styrande gruppen befäst sin ställning har den aktivt stimulerat sådana stereotypa föreställningar. Som genom en tyst överenskommelse kom samhället och den styrande gruppen att se regimens monopol på rätten att fördela större resurser som något av naturen givet.

Makten identifieras med en obegränsat stark makt. Alla försök att skapa verklig maktfördelning uppfattas i samhället som försök att undergräva staten som sådan. Låt oss inte glömma, skriver Javlinskij., att även journalister som ansåg sig vara anhängare av ”det demokratiska valet” på 90-talet excellerade i skildringar av först Högsta Sovjet och senare duman som onödiga bojor som fjättrade hjälten Jeltsin och ständigt hindrade honom från att genomföra nödvändiga reformer. Dagens ryska samhälle betalar därför ett högt pris för gamla föreställningar med djupa rötter i rysk historia.

BENGT ERIKSSON är facköversättare. Han var kultur- och pressattaché vid ambassaden i Moskva 1985-1988, samt pressråd i Moskva 2010-2014. Detta är första delen av en presentation av Javlinskijs nyutgivna historia, skriven för Säkerhetsrådet.

Om gästbloggen



Säkerhetsrådet är en gästblogg hos SvD Ledare och en mötesplats för försvars- och utrikespolitiskt intresserade. Utgångspunkten är att Sverige står inför nya prövningar av militär förmåga och politisk vilja.

Redaktörer är Claes Arvidsson, gästledarskribent och författare, och Mats Johansson, tidigare pol chefredaktör och nu ledarkolumnist, ordförande i tankesmedjan Frivärld.

Förutom egna kommentarer svarar de för urvalet av inbjudna gästskribenter.