Annons
X
Annons
X

Säkerhetsrådet

Claes Arvidsson

Claes Arvidsson

”Käre bror och hederspojke,
 vi som har växt upp tillsammans, 
kom så sjunger vi en parsång, 
flätar samman våra röster,
 du och jag, när vi är båda, 
inte en och en som oftast. 
Alltför sällan får vi råkas,
 uppe i vår magra utmark, 
här i nordens karga nejder.”

Med några strofer ur Kalevala inledde försvarsminister Peter Hultqvist ett gemensamt framträdande vid Sälenkonferensen i januari med den finländske försvarsminister Carl Haglund (Svenska Folkpartiet). Hultqvist gav sedan fler exempel på de nära banden mellan Sverige och Finland. Det var lite fint och ovanligt.

Innan de både försvarsministrarna sedan tog upp planerna på ett fördjupat försvarssamarbete (som sedan har förtydligats), slog Hultqvist fast att:

”Sverige och Finland delar säkerhetspolitiska utgångspunkter.”

Vilka är då utgångspunkterna?

Och är de i verkligheten så lika?

I regeringsdeklarationen i oktober 2014 slog Löfven helt opåkallat fast att Sverige inte ska söka medlemskap i Nato. I ett tal i Sälen 2015 likställde försvarsminister Hultqvist att en diskussion om Natomedlemskap med en flykt undan ansvaret för att bygga upp det svenska försvaret. Margot Wallström klargjorde för sin del att det inte existerar ett enda argument för att Sverige ska bli medlem.

I regeringsdeklarationen gavs definitionen på en modern svensk säkerhetspolitik i S-tappning: ökat samarbete i Norden, Östersjöregionen, EU och FN. Och Norden är i första hand Finland.

Det är ett försvarssamarbete som (läs Annika Nordgren Christensens analys), är viktigt och utvecklingsbart. Men slutsatsen från den bertelmanska utredningen är likväl glasklar: det har ett begränsat värde.

När det gäller de säkerhetspolitiska utgångspunkterna kan den svenska hållningen jämföras med det centrala budskapet som Haglund gav uttryck för i ett tal i Washington i januari 2014:

”I begin my remarks by highlighting the two key security partnerships that Finland has: (1) the strong bilateral relationship with the United States, and (2) the active partnership we have with the Atlantic Alliance.”

Haglund är dessutom, liksom statsminister Alexander Stubb (Samlingspartiet) uttalad förespråkare för att dess två partnerskap ska utvecklas till ett finländskt medlemskap i Nato.

Till skillnad från Sverige ingår klokt nog en option om medlemskap i den finländska säkerhetspolitiska doktrinen. I den linje som drogs upp i samband med bildandet av den breda koalitionsregeringen 2011 gjordes dock den inskränkningen att det inte var aktuellt att utlösa optionen under innevarande mandatperiod. Övervintrarna från finlandiseringens dagar höll emot.

Men kriget Europa märks förstås också i Helsingfors.

President  Sauli Niinistö (Samlingspartiet) har haft en mindre framträdande roll i Natofrågan än vad som hade kunnat förväntas när han tillträdde för tre år sedan (efter de förlorade åren med Tarja Halonen). Men den bilden har ändrats. I sitt nyårstal till nationen var han glasklar i förhållande till de ryska kraven på att Finland ska hålla sig borta från Nato. Beskedet var att detta bestämmer vi själva.

I en intervju i Dagens Nyheter tar Niinistö frågan vidare. Finland går till val i april och efter det förutskickar han en förändring av regeringsprogrammets skrivningar om Natomedlemskap:

”Jag vill inte säga att dörren är öppen, så att det bara är att gå in. Men vi håller öppet för möjligheten att vi gör en inträdesansökan.”

Samtidigt betonar han att det på grund av omvärldsläget och opinionen inte är aktuellt med ett snabbt inträde. Men opinionsläget är inte så entydigt mot medlemskap som det kan verka. En mätning visade att en majoritet av finländarna stödjer medlemskap i Nato – om den politiska eliten vill ha det.

Och omvärldsläget, ja…

Det bara att instämma i Niinistös beskrivning:

”Vi har en katastrof i Ukraina och det är hemskt för människorna där. Men vi har också en annan kris i relationerna mellan Ryssland och Europeiska Unionen och Ryssland och Väst – och den har hela tiden tilltagit.”

Även när han säger:

”Säkerhet och fred är de största frågorna för nationen.”

Problemet för Finland och Sverige – och häri ligger en gemensam utgångspunkt för säkerhetspolitiken – är att båda länderna är de facto-medlemmar i Nato. Och i ett skarpt läge kommer båda att uppfattas som sådana – men utan den försäkring som ett fullt medlemskap innebär.

För att bara nämna ett argument för att Sverige och Finland ska ta det naturliga steget.

Om gästbloggen



Säkerhetsrådet är en gästblogg hos SvD Ledare och en mötesplats för försvars- och utrikespolitiskt intresserade. Utgångspunkten är att Sverige står inför nya prövningar av militär förmåga och politisk vilja.

Redaktörer är Claes Arvidsson, gästledarskribent och författare, och Mats Johansson, tidigare pol chefredaktör och nu ledarkolumnist, ordförande i tankesmedjan Frivärld.

Förutom egna kommentarer svarar de för urvalet av inbjudna gästskribenter.