Krigsläge: Tid för patriotism

Nato och Norden samlas – kan Sverige?

De nordiska försvarsministrarnas gemensamma utspel om utökat försvarssamarbete i en debattartikel i norska Aftenposten i torsdags har väckt berättigad uppmärksamhet Norden runt. Visst kan det materiella innehållet i överenskommelsen diskuteras, men i dagsläget är den symboliska vikten av större betydelse. De enskilda ländernas försvarsförmåga är en nationell fråga som får behandlas var för sig medan detta exempel på regional utrikespolitik över partigränserna är ett bidrag till hela situationen kring Östersjön/Arktis.

Framförallt är markeringen en länge emotsedd reaktion på det faktum att det är rysk aggression som styr förändringen i vårt närområde just nu, och länge har gjort. Det har därför också sitt värde att Peter Hultqvist i tv inte darrar det minsta på rösten när han kommenterar att Sverige agerar i egenintresse tillsammans med Natoländer som Norge, Danmark och Island oavsett ryska reaktioner. Svagsintare försvarsministrar skulle oja sig över Kremls kritik upprepad av svenska megafoner, men den stabile Hultqvist faller inte för den partipolitiska frestelsen att stryka den rödgröna antinatovänsteropinionen medhårs. Det hedrar honom.

Hans problem är ett annat – att nordiskt försvarssamarbete kan uppfattas som bara ersättningspolitik om det inte backas upp av reella förstärkningar av den svenska försvarsförmågan och som stoppboll i debatten om svenskt Natomedlemskap. I den första frågan bestämmer inte politikern Hultqvist utan en tjänsteman som gjorts till finansminister. I den andra frågan är hans parti fånge hos minoritetsregeringens rödgröna stödpartier och en intern gammelvänster.

Det är tid för patriotism över partigränserna i Sverige som aldrig förr sedan andra världskriget, men den kan stupa på utebliven leverans från regeringskansliets kassaavdelning. Hultqvist skulle behöva ett demonstrativt stöd av ledarskap hos statsministern.

Till protokollet hör förstås att processen till ett nordiskt närmande inleddes långt tidigare och accelererade under alliansregeringen med Nordefco 2009, och med den svensk-finska överenskommelsen i februari. Dock är det viktigt att se detta ytterligare steg som just ett svar på den ryska politiken. Så uttrycks det också öppet och tydligt i debattartikeln av kvintetten:

”Rysslands agerande är den största utmaningen mot den europeiska säkerhetsordningen. Utvecklingen innebär att den säkerhetspolitiska situationen i de nordiska ländernas närområde på ett påtagligt sätt har försämrats under det senaste året… Vi måste förhålla oss till Rysslands agerande, inte Kremls retorik. Ryssland gör stora ekonomiska satsningar på sin militära förmåga och har visat att man är beredd att använda militära medel för att uppnå sina politiska mål, även när det innebär brott mot internationella folkrättsliga principer. Vi konstaterar ökande rysk militär övnings- och underrättelseverksamhet i Östersjöområdet och i Nordområdena. Den ryska militären uppträder utmanande längs våra gränser (och flera kränkningar av Östersjöländernas territoriella integritet har ägt rum). Särskilt oroande är att ryskt militärflyg uppträtt på ett sätt som inneburit direkt fara för den civila flygtrafiken.

Den ryska övnings- och underrättelseverksamheten i vårt närområde ökar. Det märks tydligt i Östersjöregionen. Den ryska propagandan och politiska manövrerandet syftar till att så split mellan länder och inom organisationer som EU och Nato… Genom att tillsammans agera bestämt, förutsägbart och konsekvent kan vi bidra till fred och säkerhet i vår del av världen. Samtidigt stärker vi sammanhållningen i EU och Nato samt bidrar till att upprätthålla den transatlantiska länken.”

Det där är inga dåliga grejer! Särskilt som de fem inte tvekar att omsätta den politiska insikten i militär handling:

”Den omfattande flygövningsverksamheten genom så kallad cross border training är en modell att bygga vidare på och utreda möjligheterna att etablera en kvalificerad flygövning, Northern Flag. Vi kommer nu att ta steget att erbjuda respektive flygvapen användande av alternativbaser vid dåliga väderleksförhållanden. Genom att erbjuda förutsättningar för kvalificerade övningar, säkerställer vi att även andra länder och organisationer är väl förtrogna med vårt närområde. Det kommer bland annat att demonstreras genom Natos högprofilövning i Norge 2018.”

Så kan närmandet till Nato ske i praktiska steg för steg utan uppslitande metafysiska revolter bland vänsterexegeter som lever kvar i neutralismens falska trygghet.

Det är ingen tillfällighet att Natos generalsekreterare, den norske socialdemokraten Jens Stoltenberg, snabbt välkomnade initiativet som tar Norden-samarbetet över Natogränsen betydligt längre än den utredning hans far, försvars- och utrikesministern Thorvald Stoltenberg (S) gjorde i en utredning 2009. Sammantaget kan åtgärderna som aviseras bidra till kollektiv ”avskräckning”, menar han och betonar det mångåriga Natosamarbetets defensiva roll.

Artikeln fick stor spridning också i finländska medier inför riksdagsvalet den 19 april. Statsminister Stubb (M) upprepade att ett Natomedlemskap skulle gynna Finlands säkerhet och att de baltiska ländernas medlemskap har främjat säkerheten i Östersjöområdet. Försvarsminister Haglund (FP) framhöll att man under nästa valperiod bör genomföra en finsk Natoutredning. Utrikesminister Tuomioja (S) uttryckte oro över att Natonärvaro vid gränsen mellan Finland och Ryssland skulle kunna skapa rysk misstro, som om det vore det akuta problemet.

I det uppkomna säkerhetsläget vore det på sin plats både i Finland och Sverige om partismen finge ge vika för en smula mer patriotism. Det är allvar nu.

MATS JOHANSSON är ordförande i tankesmedjan Frivärld och kolumnist i denna tidning.

Lästips! ”Vi tillhör en grupp av hotade länder”, säger Estlands president Toomas Hendrik Ilves i en intervju i Daily Telegraph, där han sammanfattar vad elva års medlemskap i Nato givit i ökad trygghet och ställer krav på Natotrupp i landet för att möta en rysk invasion.

Följ även flödet på min blogg Kommentator.