Annons

Säkerhetsrådet

Claes Arvidsson

Claes Arvidsson

Politiskt motiverat nyspråk

I Finland väckte det en hel del uppståndelse i veckan då Ryssland visade diplomatiskt missnöje med försäljningen av finska laseravståndsmätare till Ukraina. Finland hade därmed kantänka tagit parti för den ena av de krigförande parterna.

Utrikesminister Erkki Tuomioja avfärdade bestämt de felaktiga ryska insinuationerna. Men än mer intressant är att han lyfte fram frågan om ”varifrån alla de avancerade vapensystem som separatisterna brukar i östra Ukraina dykt upp”.

Tuomioja gör i likhet med många västerländska kolleger sig skyldig till medveten vilseledning. Det är inte separatisterna det här rör sig om utan om ryska armén.

Militärt står separatisterna på väldigt låg nivå. De är outbildade, odisciplinerade och saknar helt egen kompetent ledning. Många frågar med goda skäl om separatisterna ens förmår operera på pluton- eller kompaninivå. Bland detta patrask av kriminella huliganer fungerar krigandet snarare enligt devisen envar för sig själv.

Professionella militära observatörer gjorde redan tidigt bedömningen att separatisterna över huvud taget inte kan hantera de modernaste vapnen som brukats i Rysslands krig mot Ukraina. Så kom till exempel Buk-systemet och dess besättning som sköt ned passagerarplanet MH17 från 53:e luftvärnsbrigaden i Kursk.

Pinsamt för Ryssland var att en grupp ryska fallskärmsjägare från 98:e luftlandsättningsdivisionen, ett elitförband från Ivanovo, togs till fånga i Ukraina förra sommaren. Men för soldater från 76:e luftlandsättningsdivisionen i Pskov gick det ännu värre. Enligt ryska medier fick ett större antal sin sista viloplats på kyrkogården, vilket de ryska myndigheterna på allt sätt ville förhindra att skulle komma till offentligheten. Försvarsminister Sjoigu tilldelade divisionen Suvorov-medaljen, uttryckligen en belöning för att förbandet deltagit i stridsoperationer. De ryska förlusterna har varit anmärkningsvärt höga och räknas sannolikt i tusental.

Striden om Debaltseve som slutade i rysk favör nyligen avgjordes av regelrätta ryska förband. Novaja Gazeta gjorde en intervju med den vid Debaltseve sårade ryska soldaten Dorzji Batomkunuev, skytt i en stridsvagn av typen T-72B3. Denna moderna version har inte den ukrainska armén. Hans förband var 5:e avdelta pansarbrigaden som kom från Ulan Ude i Sibirien.

Det rapporteras nu att även delar av pansardivisionen Kantemirov, ett av ryska arméns mest prestigefyllda förband, skulle finnas i Ukraina. USA:s ambassadör i Kiev, Geoffrey Pyatt, sade nyligen att de ryska förbandens taktiska operationer i Ukraina leds av ryska generaler på ort och ställe. Enligt den färskaste informationen från Nato och USA har Ryssland cirka 12 000 man i östra Ukraina, 29 000 på Krim och 50 000 man omedelbart insatsberedda vid den ukrainska gränsen.

Det är alltså inte några små meriter minister Tuomioja och flera EU-kolleger ger separatisterna med sitt politiskt motiverade nyspråk som i verkligheten är desinformation. ”Krisen har ingen militär lösning”, sade EU:s utrikespolitiska höga representant Federica Mogherini i Helsingfors (Helsingin Sanomat 6/3). Det är ju ett känt mantra, men dessvärre helt fel. En långt mer korrekt beskrivning vore att säga att Rysslands krigsmål är att försöka betvinga Ukraina med bl a militära maktmedel och att få resten av Europa och USA att acceptera detta. Vad annat än en militär lösning är detta?

Hur skulle finska vinterkriget kanske ha slutat ifall man från internationellt håll hade insisterat på att de obstinata finnarna må begripa att denna lilla gränskonflikt inte kan ha någon militär lösning och att kampen är futil? Att nästan 9 000 svenskar tänkte annorlunda och valde att personligen strida på de finska ”vitbanditernas” sida bidrog till att Finlands demokratiska samhällsskick kunde räddas.

I Ukraina handlar det i princip om samma sak; vill det internationella samfundet stödja den stora majoritet av ukrainska folket som vill ha rätt att välja sin egen väg mot ett anständigt demokratiskt rättssamhälle och med utsikter att blomstra.

Att ge freden en chans, d v s att lägga sig platt bara för att detta är ett långsiktigt dödligt hot mot det ryska statsskicket, dess ofrihet, laglöshet och elitens aldrig tidigare skådade kleptokrati – det kan väl inte vara möjligt? Jo, det kan det, säger säkert de som kallar sig ”realister”, de som för länge sen tappat sin moraliska kompass.

Andrej Kozyrev, Rysslands liberale utrikesminister från Jeltsins tid, vädjade nyligen likt en ropande röst i öknen att man i Väst måste inse sitt ansvar och stå upp för sina värden även i Ryssland. Hans slutkläm var ett olycksbådande ryskt ordspråk: ”Aptiten kommer med maten.” Putin är inte mätt.

Många politikers trovärdighet står på spel.

STEFAN FORSS

Professor

Ledamot av KKrVA, tidigare ledande forskare vid bl a finska utrikesministeriet och docent vid finska Försvarshögskolan

Om gästbloggen



Säkerhetsrådet är en gästblogg hos SvD Ledare och en mötesplats för försvars- och utrikespolitiskt intresserade. Utgångspunkten är att Sverige står inför nya prövningar av militär förmåga och politisk vilja.

Redaktörer är Claes Arvidsson, gästledarskribent och författare, och Mats Johansson, tidigare pol chefredaktör och nu ledarkolumnist, ordförande i tankesmedjan Frivärld.

Förutom egna kommentarer svarar de för urvalet av inbjudna gästskribenter.