Annons
X
Annons
X

Säkerhetsrådet

Claes Arvidsson

Claes Arvidsson

Arbeiderpartiets ordförande Jonas Gahr Støre säger att det är ”viktigt at Norge forstår Russland”. Vad menar han egentligen med det? Vad är det vi ska förstå? Om jag förstår Støre rätt betyder det att han vill bryta samförståndet om norsk säkerhetspolitik.

”I Ukraina blir volden verre og krisen dypere. Russland fortsetter å overse internasjonale regler og støtter separatistene med avanserte våpen, trening og styrker.” Orden föll tungt från AP:s tidigare partiordförande Jens Stoltenberg i samband med Nato:s försvarsministermöte den 2 februari. En slutsats från mötet blev att stärka den kollektiva försvarsförmågan bland annat med en spjutspetsstyrka. I väntan på att den upprättas nästa år ska Norge tillsammans med Nederländerna och Tyskland bilda en tillfällig spjutspets.

Samma dag talade statsminister Erna Solberg på den traditionsrika Leangkollen-konferensen. Kritiken mot Ryssland var stenhård. Hon slog fast dessutom fast att Nato utgör hörnstenen i norsk säkerhetspolitik men pekade även på att EU spelar en allt viktigare roll för europeisk säkerhet. När det gällde nordområdena betonade hon att Norge genom militär närvaro ska spela en stabiliserande roll. Samtidigt lyfte hon fram vikten av fortsatt samarbete med Ryssland i frågor av gemensamt civilt intresse.

Det fanns inte ett uns av tvivel om vilket läger som den blåblå regeringen anser att Norge hör hemma i.

Dagen efter, den 3 februari, talade Jonas Gahr Støre på Luftmaktsseminaret i Trondheim. Støre anslog en ton som indikerar att Arbeiderpartiet inte står bakom regeringens linje – och att samförståndet i norsk politik kring säkerhetspolitiken därmed är på väg att spricka. Det är i sådana fall dåligt för Norge. Inte minst för det med sig en säkerhetspolitisk kostnad när trovärdighet som allierad i Nato och stödmedlem i EU urholkas.

I AP:s nya linje, ja i alla fall att döma av partiledaren, är nyckelordet förstå. Det er viktigt at Norge forstår Russland, slog Støre fast. Det är ord som låter som ljuv musik i Kreml, där man tolkar sådana uttalande i termer av en mjukare, just det, mer förstående attityd till att Putin raserar den europeiska säkerhetsordningen. Att finna indirekt stöd hos ansvariga politiker i Väst är mycket bättre än den öppna support som fås från UKIP, Syriza och Viktor Orban.

Härska och splittra är Putins melodi.

Vid Luftmaktsseminaret uttalade sig dessutom Støre på ett sätt som reser frågetecken om vilken roll som han anser att Norge konkret bör spela.

”Når vi møter Russland som nabo er det med Nato i ryggen, og når vi møter Nato så vet de at vi har Russland som nabo.”

Den första delen av meningen är lätt och förstå, men den andra delen öppnar för tolkningar. Formuleringen ”når vi møter Nato” är ett väldigt distanserat sätt att beskriva Norges allierade. Och exakt vad är det som Nato ”vet” om Norges positioner med ”Russland som nabo”?

Än mer undrande kan man bli när den AP närstående tankesmedjan Agenda går ut med krav på att Norge ska bli medlare i kriget mellan Ryssland och Ukraina. För Agenda verkar det dock vara ett medel för att kunna prioritera samarbetet med Ryssland i nordområdena. Det finns inte något geografiskt område som är viktigare för Norge, menar man, och visar därmed att den internationella solidariteten tar slut vid den norska gränsen.

I den ryska militärdoktrinen utpekas Nato som fiende – och ännu värre låter det i Putinpropagandan. Nato anser för sin del att Ryssland inte längre är en partner. I tider av rysk avancerad hybridkrigföring förefaller det en smula naivt att tro att kriget i Europa inte berör Norge. Men Støre verkar se Norge som ett utanförland:

”De kalde vindene fra Russland vi snakker om geopolitisk oppstår veldig sjelden i vårt nabolag i nord.”

Så vad är det som vi ska förstå? Att Ryssland vill styra och ställa i sin egen proklamerade intressesfär, att det finns ryska militärstrategiska behov att ta hänsyn till och att Putinismen behöver utländska fiender för att sitta tryggt vid makten?

Eller är det snarare det här som väst borde förstå och förhålla sig till.

Som ett led i grunnlovsfirandet förra året gjorde försvaret filmen Minus fem. Tanken var att få unga att förstå hur viktig grunnloven är genom att fokusera på ockupationsåren 1940-45. Dess bärande budskap blev inte inaktuellt när jubileumsåret var till ända. För det handlar inte bara om Norge.

I det ryska kriget mot Ukraina har mer än 5 000 människor dött och en och en halv miljon drivits på flykt. Krim är annekterat och delar av östra Ukraina under rysk kontroll. Ukraina ska inte få gå sin egen väg.

I grunden ändras inte den bilden efter det nya avtalet i Minsk. Vapenvila är välkommen men samtidigt innebär den säkerhetszon som ska inrättas ett slags gränsdragning. Inte minst är ”folkrepublikernas” självstyre en av de svåra olösta frågorna. Putin behöver inte ”segra”, utan för Ryssland räcker det med att Ukraina inte fritt kan utvecklas till en modern europeisk stat.

Och än har vi inte sett slutet på kriget i Europa.

CLAES ARVIDSSON

Artikeln publicerades ursprungligen i Verdens Gang den 13 februari 2015.

 

 

 

Om gästbloggen



Säkerhetsrådet är en gästblogg hos SvD Ledare och en mötesplats för försvars- och utrikespolitiskt intresserade. Utgångspunkten är att Sverige står inför nya prövningar av militär förmåga och politisk vilja.

Redaktörer är Claes Arvidsson, gästledarskribent och författare, och Mats Johansson, tidigare pol chefredaktör och nu ledarkolumnist, ordförande i tankesmedjan Frivärld.

Förutom egna kommentarer svarar de för urvalet av inbjudna gästskribenter.