Säkerhetsrådet

Claes Arvidsson

Claes Arvidsson

Vad är skillnaden mellan statens propaganda och saklig information när vi försöker etablera försvarsvilja eller den mer diffusa folkförankringen?

FHS initiativ att klarlägga faktorer som påverkar folkförankringen är bra. Men vad menar vi med folkförankring? Är det en allmän positiv attityd vill försvaret? Till säkerhetspolitiken? Eller till vår krisberedskap? Eller handlar det om försvarsvilja? Det finns ingen tydlig definition av begreppet.

Eva Halldén vid FHS hävdade vid Folk och Försvars seminarium 20/11 2013 att ordet bland annat kan härledas från 1996 års försvarsbeslut. På sidan 22 i Prop 1996/97:4 talas det om den ”demokratiska folkförsvarstanken” samt att den är ”djupt förbunden med den allmänna värnplikten”. Det viktigaste uttrycket för försvarsviljan utgörs av Hemvärnet och de frivilliga försvarsorganisationerna. I propositionen talas också om betydelsen av att stärka ”folkförsvarstanken”.

Härifrån etablerades så småningom begreppet ”folkförankring” som numer används flitigt.

Vid samma seminarium diskuterade även Peter Hultqvist begreppet. Det handlade enligt honom om en folklig uppslutning bakom försvars och säkerhetspolitiken, och hur folk är rustade för att möta kriser och krig samt en folklig sammanhållning kring en konkret militär och civil försvarsvilja. Det kräver kunskap, engagemang och delaktighet.

Allan Widman menade för sin del vid seminariet att folkförankring är alltings början och förutsättning. Det är viljan till försvar som bäst mäts med den tid och ekonomiska medel som den enskilde är beredd att avstå för att skydda den egna nationen. Det är en definition som till sin innebörd egentligen är väldigt lik Peter Hultqvists.

Någonstans här kanske ändå FHS skulle börja – med att försöka definiera det som vi talar om.

Vilka faktorer är viktiga för försvarsvilja eller folkförankring? Här ställer FHS kloka frågor och ringar in dessa bra. Flera är också väl kända och identifierade sedan tidigare. Det finns emellertid en mer filosofisk demokratisk fråga som understryker betydelsen av att förklara begreppet ”folkförankring”: Vad är skillnaden mellan statens propaganda och saklig information när vi försöker etablera försvarsvilja eller den mer diffusa folkförankringen? Vem har rätt att säga vad? Var går rågången mellan myndigheternas uppgift och folkets representanter?

I Finland finns Planeringskommissionen för försvarsinformation (PLI), som bildades mot bakgrund av att erfarenheterna från det andra världskriget visade att statens information till medborgarna i en del avseenden kunde ifrågasättas. Kommissionen är parlamentariskt sammansatt och ska främja en dialog om säkerhetspolitiken, försvaret och beredskapen inför krissituationer och undantagsförhållanden. Genom mandat och sammansättning stärks medborgarens intresse av objektiv och korrekt information.

I Sverige har vi gått åt motsatt håll och lagt ner Styrelsen för Psykologiskt försvar.

Det här perspektivet är viktigt och berörs också av FHS. Hur skapas en sund folklig insikt och delaktighet? Ja, inte är det genom tillrättalagda informationskampanjer. Försvarsberedningens slutna möten och diskussioner är heller inte bra. Socialdemokraternas vägran att diskutera för- och nackdelar med Natomedlemskap är ohälsosamt. Raka budskap som ”en veckas försvar” är – även om det kom flera år försent – hälsosamt och bra. Till Sverker Göransons försvar ska framhållas att det inte hade varit möjligt att ge ett sådant budskap tidigare. Därtill är åsiktskonformiteten som präglar vårt offentliga samtal för stor.

Det finns en gammal sanning som säger att av den som har information kan man kräva handling. Den som inte har information kan inte agera.

LARS EKEMAN
Tidigare generalsekreterare Folk och Försvar

>>>

Läs de fyra tidigare inläggen om försvarets folkförankring av FHS-forskare,  Mikael OdenbergPeter Hultqvist och Erik Lagersten.

Om gästbloggen



Säkerhetsrådet är en gästblogg hos SvD Ledare och en mötesplats för försvars- och utrikespolitiskt intresserade. Utgångspunkten är att Sverige står inför nya prövningar av militär förmåga och politisk vilja.

Redaktörer är Claes Arvidsson, gästledarskribent och författare, och Mats Johansson, tidigare pol chefredaktör och nu ledarkolumnist, ordförande i tankesmedjan Frivärld.

Förutom egna kommentarer svarar de för urvalet av inbjudna gästskribenter.
Fler bloggar