Sverige ensamt i de nya krigens Europa?

Allianslöshet är ingen tillgång i de nya krigens Europa

Stämningen är tämligen dämpad när Svenska Atlantkommitténs nye ordförande, Natoanhängaren Göran Lennmarker, hälsar välkommen till vårens (?) första möte på en fullsatt polsk ambassad. Det beror på tisdagskvällens ämne: Rysslands aggression mot Ukraina och konsekvenserna för östra Europa. Kring detta finns föga att glädjas åt, särskilt när ambassadörerna från tre demokratier i östra partnerskapet har vittnat färdigt.

Vad sändebuden sade faller under Chatham House-regeln att inte återge här, men så mycket kan sägas att inget i Kremls desinformation stämmer med läget på marken i de tre drabbade länderna. Tvärtom är framtidsutsikterna värre än vad som styckevis och delt återges i svenska medier.

Man får nog gå till utländska källor för att förstå att det ryska angreppskriget i Ukraina fortsätter och att kartan för Putins nygamla imperium ”Novorossija” rymmer större planer än Krim och Donbass. Kanske är det Moldavien som står näst på tur efter delningen av Ukraina, om inte Kreml installerar en egen lydregim i Chisinau för att kväsa opinionen för ett närmande till väst.

För att inte tala om Georgien. Många ledare i väst uttalade sig upprört 2008 efter den ryska invasionen och annekteringen av två delrepubliker, men det hastigt påkomna engagemanget föll lika snabbt i glömska. De som redan då hävdade att den ryska erövringen ingick i en större plan, förberedd sedan länge, avfärdades som mindre vetande alarmister och russofober av sådana som ”förstod” Putin, ”experter” som anlitades flitigt av svenska redaktioner.

Det var i ”omstartens” tid, när USA under president Obama och utrikesminister Hillary Clinton gullade med Kreml och hoppades på en ”reset”-politik, ett samförstånd som skulle ersätta det aldrig riktigt avslutade kalla kriget. Det var medan nästan alla EU-länder ännu fortsatte avrusta, värst av alla Sverige, och medan den ryska delegationen fortfarande var den största vid mötena med Natos parlamentariska församling.

Ännu under Majdan, det folkliga upproret mot Kreml-regimen i Kiev 2013-14, levde föreställningen om detta upphöjda vetande som tillskrevs dem som inte ville se Ukrainas närmande till väst förverkligas.

Och jag lovar; om även Georgiens process att närma sig EU och Nato, som stöds av en bred folklig opinion, skulle brytas med rysk vapenmakt kommer dessa röster för tredje gången under de nya krigens Europa att predika ”realism” och neutralism för att inte reta herrarna i Kreml i deras trägna arbete på att främja ”landets naturliga intressen” och ”värna den förtryckta ryska minoriteten”.

Dock inte i Polen. Denna stormakt i Europa går nu i spetsen för upprustningen inom Nato och kan som ny värdnation för Nato i det allianslösa Sverige spela en roll som kontaktpunkt för dem som vill tänka tankar om hur vi ska stärka den västliga värdegemenskapen och försvarsviljan i en tid när allianser är viktigare än någonsin.

Det är en ödets ironi att det är hos balter och polacker, folk som nyss levde under kommunism, som vi kan hämta inspiration – inte i Obamas USA eller Merkels Tyskland.

MATS JOHANSSON

 Följ även flödet på min blogg Kommentator.