Vägval i Ukraina avgör västs framtid

Det nya kalla kriget mellan Kreml och väst går med den ryska upptrappningen i östra Ukraina in i en ny fas. Tusentals döda och uppåt en miljon flyktingar senare tycks det som om svaret på den ryska aggressionen äntligen är på väg, att döma av rapporter från Natos försvarsministermöte i veckan. Beskedet om Natos planer på att inrätta sex baser i östra Europa – i Estland, Lettland, Litauen, Polen, Rumänien och Bulgarien − och en snabbräddningsstyrka på 5 000 man, kommer inte en dag för tidigt.

Visserligen har de riktade politiska och ekonomiska sanktionerna mot ryska makthavare gjort betydande nytta, liksom motoffensiven på energiområdet som bidrar till att urholka den ryska ekonomin. Men som framförallt de baltiska ledarna länge har efterlyst måste även militära förstärkningar till för att sätta kraft bakom orden och begränsa den ryska expansionen med inringning, containment.

Att västs politiska samarbetsorganisation Nato nu leds av en norsk socialdemokrat gör inte saken sämre. Förhoppningsvis har det underlättat för andra socialdemokrater runtom i Europa att sluta upp bakom en mer aktiv linje i Nato. I allianslösa Sverige törs socialdemokraterna inte ens utreda förutsättningarna för svenskt medlemskap i den organisation vi ändå nästan är med i, via partnerskapet.

Snart är det väl bara de betalda nättrollen i Putins propagandaarmé, plus hans inflytandeagenter inom EU, som hävdar att det råder ”fred i vår tid” och att man måste ”förstå” det ryska behovet av expansion, som man 1939 skulle ”förstå” Tyskland och inte utmana herr Hitler.

Men det återstår att se hur splittringstendenserna inom EU kommer att falla ut. Förmår Putin mobilisera sina stödgrupper i de extrema partierna till vänster och höger – i Grekland, Spanien, Ungern, Tyskland, Frankrike – för att blockera vapenleveranser till stöd för demokraterna i Kiev? Vad har Merkel och Hollande egentligen lovat bort under sitt sekreta fredsmöte med Putin i Moskva?

Att döma av läckor till internationell press under lördagen handlar det om en uppgörelse som ska ersätta det spruckna Minsk-avtalet. Eld upphör, stilleståndsförhandlingar mellan Kiev och separatisterna, nya linjedragningar som gynnar dessa, ekonomiskt bistånd till deras områden, inga nya vapen till regeringstrupperna, en garanti mot Natomedlemskap, osv. Allt sådant som redan visat sig inte fungera, allt för att blidka Putin så att han stillar sina trupper.

Man undrar med vilken rätt Merkel-Hollande agerar ”Chamberlain” på det ukrainska folkets vägnar, och med vilket mandat. Och hur påverkar det ansträngningarna att åstadkomma nya sanktioner mot ryska makthavare och företag vid måndagens utrikesministermöte i EU?

Det är en helt annan sak att Nato innan året är slut ska öppna ett övningscenter i Georgien, i enlighet med alliansens beslut vid toppmötet i Wales i september förra året. Det är ett logiskt steg på vägen till Natomedlemskap för Georgien efter den ryska invasionen där 2008. Men det bidrar föga till att öka chanserna för Ukrainas överlevnad som hel och självständig nation.

Det senare är beroende av hur tänkandet går i Washington, DC. Där har den senaste veckans diskussioner kretsat kring en rapport från tankesmedjan Brookings  som efterlyser just militärt stöd till Ukraina. Bland författarna märks tunga namn som Strobe Talbott och Ivo Daalder som förespråkar vapenleveranser för miljarder, främst anti-tankmissiler (Javelin) för att hjälpa Ukraina att kunna stå emot den ryska offensiven. Utan sådan kapacitet får den nya statsledningen inte andrum nog för nödvändiga reformer och den mer långsiktiga stabilitet som krävs för att säkra territoriet.

Kritiker hävdar att mer vapen inte botar det ukrainska försvarets grundläggande brister i organisation och operativ förmåga, utan snarare skulle förvärra situationen. Att ge efter för separatisternas krav är enda lösningen.

Det skulle förvåna om president Obama, vacklande mellan isolationism och interventionism från konflikt till konflikt runtom i världen, väljer någondera vägen i Ukraina. Under hans snart åtta år i Vita huset har USA fjärmats från Europa. Vad talar för att kriget i Ukraina skulle vända trenden?

MATS JOHANSSON

Lästips! Den 2 februari hölls ett seminarium i Stockholm med Carl Bildt, en av få svenska deltagare vid den pågående säkerhetskonferensen i München, och Finlands utrikesminister Erkki Tuomioja om spelet kring Norden 1939-1940. Olycksbådande nog finns det lärdomar att dra för dagens situation. Bildts tal här.

Följ även flödet på min blogg Kommentator!