Annons
X
Annons
X

Säkerhetsrådet

Mats Johansson

Mats Johansson

Ryssland bedriver informationskrig mot Sverige, men det finns motåtgärder

Sverige är i krig, ett informationskrig. Det borde stå klart för allt fler efter den senaste tiden då KGB:s arvtagare har fått sitta i TV4 och ljuga svenska folket upp i ansiktet om Gotland och kräva en neutral zon på ön. Inslaget kom samtidigt som kvinnoförbundet för fred gick till attack mot flygövningen ACE i Norrland, och felaktigt påstod att det var världens största militärövning och att Sverige militariseras. I samma andetag upprördes mediemakare och partiledare över att B52:or (som så många gånger förr) deltar i övningen Baltops. Det kombinerades med att två överljudsbombare av modellen TU-22M flög aggressivt utanför Öland. Informationsintensiteten står på högvolym.

Jag kan inte ange ett exakt datum när angreppet på vårt land inleddes, men jag kan berätta när jag själv började bli medveten om att något pågick. Det var 2013 när jag såg den här filmen som seglade runt i cyberrymden. Det var ett inslag som gjorde narr av det svenska veckoförsvaret med en välgjord ABBA-cover. Först skrattade jag som många andra, men när filmens budskap började sjunka in fastnade skrattet i halsen.

Filmen var ett led i arbetet på att påverka vår inställning, vår syn på oss själva och vår grannes styrka, med syftet att bryta vårt motstånd och vårt självbestämmande. Ett ensamt filmklipp orsakar inte det här. Men påverkanskampanjer smyger sig på, genomförs med låg kostnad, obefintlig risk, med potentiellt hög utdelning och under lång tid.

Rysslands informationskrig mot västvärlden, där Sverige är långt ifrån den mest prioriterade måltavlan, har pågått länge. Vi är en del i den allmänna måltavlan, men energi läggs också specifikt på oss. Vi har en strategisk position i Östersjön och vi är en livlina för Baltikum.

Insikter smyger sig på. För mig blev det mer och mer uppenbart under fjolåret. När den ryska invasionen av Krim blev så lyckosam ur Rysslands perspektiv men inte ens resulterade i några nämnvärda extrasändningar från SVT, var jag en frustrerad tv-tittare. Taktiken med gröna män, osäkerheten om vad som hände och en genomarbetad rysk verklighetsbeskrivning, gjorde att SVT-cheferna inte kom sig för att riva tablåer med anledning av något så banalt som en invasion i Sveriges närområde.

Med nedskjutningen av MH17 och invasionen av östra Ukraina var desinformationen stundtals desperat men alltför ofta lyckosam – för ryssarna. Medieredaktioner våndades över ryska konvojer på väg in i Ukraina: var dessa trojanska hästar lastade med militärutrustning eller var de lastade med humanitär hjälp som ryssarna påstod? Fanns det verkligen ryska trupper på plats i Ukraina? Och vem ska man tro på egentligen? Hade Ukraina, som ryssarna påstod, något att vinna på att skjuta ned MH17?

Under hösten skrev jag också om informationskriget på EUbloggen. I samband med detta började man även i vårt grannland Finland tala öppet om internettrollen och att man var under informationsattack. Jag följde också hur olika partier röstade i Rysslandsfrågorna i Europaparlamentet och fick höra hur Ukip, SD och Front National återgav den ryska världsbilden med inringningsmyten, intressesfärer och att konflikten är västs fel.

Under senaste året har vi i svenska medier sett några rejäla felaktigheter, som det okritiska återgivandet av den ryska lögnen att svenska marinen jagade en nederländsk ubåt, och DN:s uppgifter om ett ögonvittne till att ett ukrainskt jaktplan skulle ha skjutit ned MH17. Nyligen skrev TT att det inte går att klarlägga att två ryska krigsfångar i Ukraina verkligen var soldater i aktiv tjänst när spetsnatzpatrullen hamnade i eldstrid, eller om de redan hade avmönstrat. Om de i det ögonblick som de hamnade i strid var avmönstrade kan den ryska lögnen om att det inte finns några ryska trupper i östra Ukraina fortsätta att upprepas.

Här finns idag också en intressant paradox: få redaktioner i Sverige ger utrymme till uppgifter från Voice of America, Radio Liberty, Stars & Stripes. Däremot slås uppgifter från RT, Tass och Interfax upp stort i utrymmet.

Det ryska informationskriget är välplanerat, bygger på beprövade kunskaper parade med modern teknik och ett ”medielikt” tilltal. Det utnyttjar vårt öppna samhälle, den digitala tekniken och nedrustade mediers postmoderna inställning till journalistik.

Frågan är vad vi ska göra åt det, vem som ska göra något och hur ska vi undvika att förlora vår identitet som fria nationer, som Lettlands utrikesminister Edgars Rinkevics uttryckte det i en intervju med finländska Yles aktualitetsprogram Spotlight. En auktoritär stat kan ösa på med lögner, avlöna betalda troll som sprider osanningarna i forum och på sociala medier och som dessutom får en svans som helt frivilligt sprider lögnerna. En del av dessa spridare har legitima skäl för sin uppfattning men blir nyttiga för den auktoritära statens syfte genom att skänka sin trovärdighet till uppgifterna.

En demokrati måste hitta andra sätt att hantera informationskriget än diktaturen. Därför är vår första försvarslinje inte staten, utan du och jag och våra medier. Staten kan på olika sätt stödja men inte ta ledartröjan, helt enkelt för att en demokratisk stat inte kan vinna ett propagandakrig mot en diktatur genom att anamma diktaturens metoder utan att längs vägen förlora sin själ. Här behöver Sveriges samlade publicister ta ett kliv in i arenan med omfattande branschreformer som en följd. Mediers främsta tillgång är tillit, och den behöver stärkas.

Det här är utan inbördes rangordning ett underlag för en konkret diskussion om vad olika aktörer nu bör göra för att förbättra vårt försvar i informationskriget; förstärka journalistikens trovärdighet och medvetandegöra det som sker. Ytterst handlar det om att värna folkstyret.

Medier

* Paradigmskifte behöver genomföras från en postmodern relativistisk hållning som bygger på att det inte finns en objektiv sanning och att två parter alltid ska höras och det aldrig är ens fel att två träter. Om en part ljuger medvetet eller omedvetet kan sanningen aldrig hamna mellan sanning och lögn.

* Branschöverenskommelse om att inte använda statskontrollerade medier som källor i den löpande rapporteringen för något annat än officiella uttalanden från den ägande statens ledning. I klartext: bannlys uppgifter och länkar från ryska medier annat än i undantagsfall.

* En ”krav”-märkning på god journalistisk från oberoende medier och för enskilda artiklar. Här skulle exempelvis Utgivarna kunna ta fram en standard som medieföretag certifieras för årligen. Enskilda artiklar på verifierad egen journalistik som bygger på egna uppgifter skulle kunna få en tydlig märkning. Artiklar som bygger på rewrites eller sekundära källor märks med ”Nyheten är inte verifierad av redaktionen”. En certifierad redaktion skulle också kunna avkrävas att avsätta resurser till att bemöta felaktigheter i kommentarsfälten.

* På insändarplats höjs nivån genom ”svar direkt”-lösningar där relevant part får bemöta felaktigheter. Ibland kan det vara tidningens egna medarbetare som får konstatera att ”nej, Stalin var ingen hygglig kille”. Andra gånger kan det finnas en delvis berörd part som sitter på fakta.

* TT, SR och SVT skulle oberoende av varandra kunna inför en version av Metros viralgranskaren. Det innebär att varje vecka i respektive format gå igenom och granska propagandalögner och felaktiga påståenden som har att göra med Rysslands informationskrig, stora som små, för att därigenom blottlägga väven för en bredare allmänhet. Finländska Yle har redan en enklare variant med en regelbunden sammanställning om vad ryska medier rapporterar om Finland.

* Försök få IT-jättarna Google, Twitter och Facebook att ändra sina algoritmer så att certifierat och verifierat material får en högre rankning än det som inte är verifierat. Här behöver EU-nivån aktiveras och fås med i arbetet.

* Ordna omfattande utbildningsverksamhet, ett kunskapslyft, för den svenska journalistkåren genom stora seminariedagar motsvarande Grävseminariet som har fokus på de här frågorna med några av världens ledande journalister och analytiker som föredragshållare. Lämpligtvis bör Fojo och Utgivarna gemensamt ta ansvar för genomförandet.

Staten

* Koppla presstöd/ekonomiska incitament till medier som är certifierade.

* Finansiera utbildningslyft av journalistkåren.

* Driv på i EU, bland annat gentemot IT-jättarna.

* Inför 7/24 beredskap att bemöta lögner, halvlögner och halvsanningar som rör Sverige och svenska intressen i olika kanaler, svenska såväl som internationella.

* Utbilda myndigheter i grundlagsfrågor kring meddelarskydd och tryckfrihet, samt ge dem en förståelse för informationens roll i den pågående konflikten och vikten av att den är sann och relevant.

* Journalistutbildningen inför gedigna kursmoment kring hur informationspåverkan sker.

* Lämpliga undervisningsmoment i källkritik med aktuella exempel från informationskrigföringen införs i gymnasiet och högstadiet.

* Stöd till studieförbund som tar fram kursmaterial för studiecirklar.

Individen

* Var medveten om vem avsändaren är.

* Leta efter primärkällor i det du läser. Värdera hur nära händelsen uppgiftslämnaren står, men också om källan kan ha syften med informationen.

* Dela inte vidare sådant som inte är verifierat. Använd rimlighetsprincipen, tänk efter före.

* Dela inte sådant som främmande makt kan ha intresse av på sociala medier, som bilder och positioner på svensk militär och militära anläggningar.

* Inse att det finns krafter som förstärker varandra i att rasera tillit och samhälle, och att det finns ett aktivt samspel mellan Ryssland och extrema krafter till vänster och höger i debatten.

Det är bråttom att vidta åtgärder för att göra vårt samhälle uthålligt mot yttre påverkan och höja vår kunskap om vad som sker. Det är allvar nu. Sverige utkämpar ett informationskrig vi aldrig skådat förut.

PATRIK OKSANEN är politisk redaktör i Hudiksvalls Tidning (C), EU-bloggare och tidigare EU-korrespondent för Sveriges Television.

Lästips! Ny information om det senaste ryska mordet utomlands rapporteras i brittiska medier, vilket jag kommenterar i bloggen Kommentator./MJ

 

Om gästbloggen



Säkerhetsrådet är en gästblogg hos SvD Ledare och en mötesplats för försvars- och utrikespolitiskt intresserade. Utgångspunkten är att Sverige står inför nya prövningar av militär förmåga och politisk vilja.

Redaktörer är Claes Arvidsson, gästledarskribent och författare, och Mats Johansson, tidigare pol chefredaktör och nu ledarkolumnist, ordförande i tankesmedjan Frivärld.

Förutom egna kommentarer svarar de för urvalet av inbjudna gästskribenter.