Säkerhetsrådet

Mats Johansson

Mats Johansson

En 75-åring stärker psykförsvaret

Medan partierna nu underbjuder varandra i strävan efter lägsta möjliga försvarskostnader i förhållande till behoven (40 miljarder 2015-2020) finns det anledning att reflektera över SvD-kolumnisten Niklas Wiklunds uttryck ”fredsskadat” som etikett på tillståndet.

Det är träffande; under millenniets första decennium fortsatte den tidigare beslutade nedmonteringen av militär förmåga med betydande precision, trots att Rysslands militära förmåga samtidigt ökade tack vare väldiga satsningar från Putins tillträde 2000 fram till 2020.

Något folkligt stöd för denna nedrustningspolitik har aldrig funnits, att döma av MSB:s årliga mätningar av försvarsviljan. Utanför kretsen av Aftonbladets kulturredaktion har pacifismen haft starkt stöd endast i marginella gröna och rödbruna extremistgrupper.

I den bemärkelsen har allmänheten aldrig varit förledd att tro att den eviga freden skulle ha infunnit sig, eller att väpnat motstånd i händelse av ofred skulle ha blivit meningslöst. Tvärtom visar väl den nyuppmätta majoriteten för svenskt medlemskap i Nato (MSB) att hoppet inte är ute om återvunnen krigsrealism.

Men den långsiktiga trenden kanske ändå är negativ. Minnet av andra världskriget bleknar i takt med att de generationer som då försvarade landets gränser dör bort. Årtionden av fredsflummande och diktaturfjäsk i 68-generationen har satt sina spår bland landets vänstereliter i medier och politik för vilka värnandet av nationen nedprioriteras bland statens kärnuppdrag till förmån för allsköns andra kollektiva uppgifter och utgifter.

Tur då att det finns några äldre människor kvar med känsla för ansvar. Jag påmindes om detta vid en moderat försvarskonferens i riksdagen härom veckan, hos ett parti som på kort tid gått från att se försvaret som särintresse till att, med den nya vokabulären, se det som av särskilt intresse. Under viss ödmjukhet, högst passande, genomför man vad som måste vara nytt rekord i policyskifte.

Som symbol för detta tilläts konferensen lyssna då Hemvärnets rikschef Roland Ekenberg sjöng de nationella skyddsstyrkornas lov med den äran. Den 75-årsfirande organisationen må ha begränsad militär betydelse men för psykförsvaret är det inte av ringa intresse att det ännu finns medborgare som har kommit i närheten av ofredlig erfarenhet.

Tillsammans med landets reservofficerare, frivilligorganisationerna och överlevande bland de hundratusen svenska krigsveteraner som numera hedras med årligt officiellt firande utgör Hemvärnets 40 bataljoner en betydande mental resurs i en tid när önsketänkandet punkterats av realiteter i vår nära omvärld.

Den som fortfarande lever med bilden av ett hemvärn från filmkomediernas värld rekommenderas läsning av skriften Blev det som vi tänkt oss? som är riksdagens officiella utvärdering av ”vissa frågor i det försvarspolitiska inriktningsbeslutet 2009”, författad av försvarsutskottets tidigare kanslichef Ingemar Wahlberg och utgiven som rapport från detta utskott.

Där konstateras bland mycket annat av intresse för pågående försvarsdebatt att ”hemvärnet har under perioden 2010-2014 utvecklats mycket väl både kvantitativt och kvalitativt… Ett nytt och effektivare utbildningssystem har införts med årliga krigsförbandsövningar för alla hemvärnsförband. Krigsdugligheten hos förbanden har ökat genom en utvecklad övningsverksamhet och en god rekrytering av hemvärnssoldater.”

Inte för att den nya versionen av Loffe och hans kompisar kommer att stoppa spetsnaz, cyberattacker och kärnvapenutpressning, sådan falsk trygghet erbjuds inte. Men i ett fredsskadat och allianslöst Sverige med en insatsorganisation i det nya endagsförsvaret som är underdimensionerad och bemannad endast till 65-80 procent får man ta vara på ljusen i mörkret i väntan på att tillnyktringen ska få effekt.

Medan ”hybridfreden” i Ukraina fortsätter att skörda offer.

MATS JOHANSSON

Lästips! Läs SMB:s opinionsstudie om försvarsviljan.

 

Om gästbloggen



Säkerhetsrådet är en gästblogg hos SvD Ledare och en mötesplats för försvars- och utrikespolitiskt intresserade. Utgångspunkten är att Sverige står inför nya prövningar av militär förmåga och politisk vilja.

Redaktörer är Claes Arvidsson, gästledarskribent och författare, och Mats Johansson, tidigare pol chefredaktör och nu ledarkolumnist, ordförande i tankesmedjan Frivärld.

Förutom egna kommentarer svarar de för urvalet av inbjudna gästskribenter.
Fler bloggar