Annons

Säkerhetsrådet

Claes Arvidsson

Claes Arvidsson

Den 9 maj kommer Vladimir Putin att presidera över en mäktig maktdemonstration i Moskva. Segerdagen blir en höjdpunkt i den sedan länge pågående kampanjen för att skapa en stämning av det hotade Ryssland. Samtidigt. I Ukraina har striderna kring Donetsk och Mariupol tilltagit och fortsättning lär följa. Informationskriget rullar på. Ryssland projicerar makt. Rysk rustning fortgår med kraft.

I utrikesdeklaration slog regeringen fast att ”den ryska aggressionen mot Ukraina utgör det största hotet mot europeisk fred och säkerhet sedan kalla krigets slut”. Andra har uttryckt saken mer drastiskt. Här ingår inte minst hotet mot Baltikum – och med Baltikum i fokus kommer också Gotland in i den ryska intressebilden.

Kort sagt, det finns inte några positiva nyheter att rapportera från Moskva. Däremot är det goda möjligheter för fler dåliga.

Mot den bakgrunden förs en intensiv diskussion i Sverige både om alliering och försvarspolitik. Det första fallet rör til syvende og sidst frågan om Natomedlemskap. Det andra handlar om anslagsnivåer, förmågor och inriktning.

Problemen har hopat sig sedan länge och nu står de på rad. Till de frågor som också bör diskuteras hör försvarets folkförankring.

I dag inleds hos Säkerhetsrådet en serie artiklar om folkförankringen med en redovisning av en ny studie från Försvarshögskolan. Gästinlägg kommer sedan från Mikael Odenberg, Peter Hultqvist, Erik Lagersten och Lars Ekeman.

Claes Arvidsson

***

DEN POLITISKA NIVÅNS SYN PÅ FÖRSVARETS FOLKFÖRANKRING

Faktorer som Försvarsmaktens volymminskning och värnpliktens vilande har lett till att försvarets folkförankring inte är lika självklar som tidigare. Försvarshögskolan har därför kartlagt vad som uppfattas underlätta respektive motverka folkförankringen genom djupintervjuer med representanter för Försvarsmaktens ledning, med våra försvarspolitiker och med några beredande tjänstemän på riksdag och departement.

Utifrån våra intervjuer har vi i studien Den politiska nivåns syn på försvarets folkförankring – en intervjustudie med försvarspolitiker och deras tjänstemän identifierat ett antal utmaningar som vi menar ger anledning till vidare diskussion.

En första utmaning är att allmänhetens intresse för, och kunskap om, försvarsfrågor uppfattas som begränsat. Ett problem som tas upp i intervjuerna är oklarheter vilken nivå som har vilket informationsansvar, något som indikerar ett behov av att klara ut detta samt ge tydligare informationsuppdrag till berörda myndigheter.

En möjlighet är att öka den utåtriktade kommunikation om försvarets syfte och nytta, då den nu till stor del upplevs vara dominerad av rekryteringskampanjer.

En andra utmaning i att skapa förtroende hos medborgarna är att förtroendet inte upplevs riktigt optimalt ens mellan den politiska nivån och Försvarsmakten. En del av detta tycks handla om bristande förståelse för varandras villkor, perspektiv och roller. Det är knappast ovanligt i vårt samhälle att man uppfattar att den verksamhet varinom man verkar får för lite resurser eller att man ser att mer resurser kvalitativt och kvantitativ skulle förbättra slutprodukten.

Samtidigt är den politiska nivåns uppdrag att göra avvägningar mellan de samhälleliga behov som finns, vilket ofrånkomligen skapar spänningar och missnöje. Försvarssektorn är inget undantag.

En tredje utmaning är målkonflikten mellan myndighetens önskan om långsiktiga spelregler och partiernas/politikernas vilja att profilera sig. En nyvald regering måste få sätta sin prägel på olika politikområden och oppositionen måste få ifrågasätta och kritisera. Detta kan samtidigt utgöra problem. Försvars- och säkerhetspolitik är därför, i varje fall till viss del, ett område där man söker bredare och långsiktigare överenskommelser.

Trots detta finns hos många icke-politiker en uppfattning att försvarspolitiken är otydlig och att partierna dividerar för mycket sinsemellan.

En fjärde utmaning är att dagens försvarspolitiska beslut får effekt först ett antal år framåt i tiden, vilket gör att de till delar bygger på framtidsförutsägelser. Samtidigt kan det konstateras att om vi ser ett antal år tillbaka har mycket hänt på den säkerhetspolitiska arenan som få – eller rentav ingen – förutsett. När vi i dag planerar för framtidens försvar vet vi alltså inte hur hotbilden ser ut när planen blir verklighet. Detta gör det än svårare att kommunicera med medborgarna varför man gör – eller inte gör – olika satsningar.

Avsaknaden av något absolut svar vilken som är den ”rätta” hotbilden att planera mot kan också öppna upp för att besluten i stället blir påverkade av starka särintressen, vilket kan påverka förtroendet för dem.

En femte utmaning är att den försvarspolitiska kunskapsnivån varierar. Mest kunskap finner man naturligtvis hos dem som sysslar med försvarsfrågor på heltid, det vill säga tjänstemän på departementet och i myndighetsledningen. Nästa kunskapsnivå är de politiker som sitter i försvarsutskottet eller på annat sätt har ett speciellt engagemang i försvarsfrågor.

Men går vi sedan ut i partierna minskar naturligtvis den specifika kunskapen om försvaret. Det kan tyckas som att detta inte gör så mycket, eftersom många beslut går via departement och utskott. Vissa tyngre frågor avgörs emellertid i partierna – där kongresser eller motsvarande organ kan ha stor inverkan. Politiker måste också beakta opinioner i befolkningen, i varje fall om dessa är tydliga. Det kan då uppstå farhågor, vilket också intervjuerna visar, att frågor avgörs mer på emotionella än på rationella grunder.

En sjätte utmaning är motsatsen, att folkviljan inte får något utrymme. Det finns en återkommande kritik inom många politikområden att ett fåtal experter – möjligen i samverkan med ett fåtal pålästa politiker – gör upp i centrala frågor, medan folkets medverkan mest betraktas som ett störande moment. Försvars- och säkerhetspolitiken är inte det enda område där det går att hävda att en ökad komplexitet i de frågor som diskuteras kommer i konflikt med den folkliga förankringen och ytterst också med vår syn på en deltagande demokrati.

En sjunde utmaning är att det ibland kan framkomma en farhåga i debatten att ett yrkesförsvar riskerar att avvika från det civila samhällets värdegrund, exempelvis när det gäller synen på demokrati och mångfald. Det är dock ingen som uttrycker i intervjuerna att detta i dagsläget är något problem. Försvarsmakten arbetar aktivt med värdegrundsfrågor, söker att utöka andelen kvinnor och går med i Prideparaden.

Nu går vi vidare genom att via en enkätstudie kartlägga befolkningens syn på folkförankringens begränsningar och möjligheter. Resultaten av denna kommer att redovisas i slutet av året.

CLAES WALLENIUS, ANNA KARIN BERGLUND & CARINA BRANDOW

Försvarshögskolans Ledarskapscentrum

 

Om gästbloggen



Säkerhetsrådet är en gästblogg hos SvD Ledare och en mötesplats för försvars- och utrikespolitiskt intresserade. Utgångspunkten är att Sverige står inför nya prövningar av militär förmåga och politisk vilja.

Redaktörer är Claes Arvidsson, gästledarskribent och författare, och Mats Johansson, tidigare pol chefredaktör och nu ledarkolumnist, ordförande i tankesmedjan Frivärld.

Förutom egna kommentarer svarar de för urvalet av inbjudna gästskribenter.