Säkerhetsrådet

Claes Arvidsson

Claes Arvidsson

Den största nackdelen med det diminutiva markförsvaret är att en angripare i dag tydligt kan kalkylera sina insatser.

Dagens försvarspolitiker pekar ofta – när dagens minimala ”insatsförsvar” kritiseras – triumferande på den stora armén under det kalla kriget med otillräcklig kvalitet i modern strid, förrådsställd och därmed inte insatsberedd.

Förvisso hade armén problem med att avväga kvalitet och kvantitet under det kalla kriget. Svältkuren från slutet av 1960-talet och framåt medförde efterhand otillräcklig kvalitet när det gällde att möta en kvalificerad motståndare. Ett exempel var att infanteriförbanden förflyttades i opansrade fordon, utsatta för fientligt attackflyg.

Men att öka kvaliteten till priset av krympt numerär var inte så enkelt. Landet var stort och möjliga invasionsriktningar många. Vilka delar av riket skulle inte försvaras? Om detta gav den politiska ledningen inte någon vägledning; kravet var fortfarande att hindra fienden att få fast fot på landterritoriet. Det kunde ju i och för sig i vissa fall ske med flyg- och sjöstridskrafter, men att lämna tänkbara infallsportar utan markförsvar var strategiskt olämpligt och politiskt omöjligt.

I dag lanseras inom ramen för historieprojektet Försvaret och det kalla kriget (FoKK) boken Den stora armén (Medströms förlag) där personer som innehade höga befattningar i Försvarsmakten under det kalla kriget beskriver hur denna stora armé var uppbyggd, hur den producerades och hur den var tänkt att fungera i krig.

Titeln Den stora armén kan tolkas på olika sätt. En tolkning är ”den alltför stora armén” anknytande till ovan antydda kvalitetsproblem, det vill säga att arméstridskrafterna skulle ha stått sig slätt i strid om det blivit allvar. En annan är ”den respektingivande armén”, det vill säga hur det lilla landet med stora ansträngningar och med idoga och hängivna insatser, med sparsamhet och meranvändning av personal och materiel, kunde ställa en halvmiljonarmé på krigsfot, en armé som var ett uttryck för vår motståndsvilja och tillsammans med de andra försvarsgrenarnas stridskrafter avskräckte en presumtiv angripare.

Det finns en tolkning till, tokig men inte ovanlig, ”den onödigt stora armén”. Det fanns i själva verket inte fanns något reellt hot, det fanns varken motiv och möjligheter för Sovjetunionen att ge sig på Sverige; en kustinvasion över Östersjön vore alltför vansklig och en landgränsinvasion över Torne älv alltför tidsödande. Om denna invändning kan sägas att den bekräftar tesen om det krigsavhållande försvaret. Om ett starkt försvar gör ett angrepp osannolikt innebär det inte att försvaret är onödigt. Det bör också påpekas att de resurser som satsas på ett försvar får full effekt ett decennium fram i tiden, medan en stormakt som överväger angrepp kan öka sina resurser på mycket kortare tid.

Vilken av de två förstnämnda tolkningarna som är den rimligaste överlåts åt bokens läsare att bedöma. Det beror lite på vilket perspektiv som anläggs. Vi som var aktiva i Försvarsmakten då hade en tämligen klar uppfattning om styrka och svagheter i utbildning och utrustning. Vi trodde oss kunna förutse i vilka stridssituationer vi skulle nå framgång och var vi skulle komma till korta – givet att angriparen hade den förmåga som framställdes i Handbok Stormakten (och vi utgick alltid från worst-case). Om vi lutade åt något håll så var det att betona våra egna svårigheter mot den kvalitativt och kvantitativt överlägsna Sovjetarmén.

Angriparen å sin sida kände bättre sin egen styrka och egna svagheter. Han visste naturligtvis om en hel del av vår förmåga, men han kunde aldrig i förväg veta var vi var svaga eller starka, i synnerhet som han själv kunde vara försvagad efter landstigning eller långa marscher i fientlig ödemarksterräng. Han kunde helt enkelt inte kalkylera utgången. Härtill kom naturligtvis att hans huvudmotståndare Nato hade goda tillfällen att ingripa till vår hjälp. Oförutsägbarheten kunde vara krigsavhållande.

Dagens insatsförsvar (för några år sedan användes det löjeväckande uttrycket ”det insatta insatsförsvaret”) har en helt annan struktur. Det utformades främst med tanke på internationella insatser i ”Långt-bort-i-stan”. Nu har vi uppgiften att få försvaret till ett medel att möta väpnade hot i vår närhet, inte helt lätt eftersom försvarspolitiker (med god hjälp av den militära ledningen) i ofattbar inkompetens under två decennier inte kunde föra relevanta strategiska resonemang.

När nu gamla hotbilder blir som nya kan det kanske vara av intresse att se på de gamla lösningarna, inte för att återvända till dem men för att se var våra svagheter idag ligger.

En påtaglig sådan är insatsberedskapen. Armén var under det kalla kriget visserligen i huvudsak hempermitterad och förrådsställd, men mobilisering av krigsförbanden var minutiöst planlagd och ofta övad. I en snabbt uppblossande kris skulle inom ett dygn hamnar och flygfält ha varit försvarade av värnförband med kanoner i pansartorn, inom ytterligare något dygn skulle tjogtals lokalförsvarsbataljoner och många fältbataljoner ha varit mobiliserade och två dygn senare skulle tjugo brigader ha varit på krigsfot.

I dagens insatsförsvar med stående förband i ett modulsystem skulle det ta dubbla tiden – bortåt en vecka – att organisera en handfull bataljonsstridsgrupper. Först måste komponenterna personaluppfyllas på utbildningsorten. Därefter måste de olika delarna, stridsvagnskompanier, artillerikompanier etc förflyttas till bataljonsorten så att stridsgruppen kan monteras ihop. Och då kvarstår ändå arbetet för de två fristående brigadstaberna att ta befälet över sina stridsgrupper.

Som väl är känt räcker försvaret bara till för att försvara ett område en vecka. ”Det geografiska imperativet”, kravet att kunna möta en fiende varhelst han tränger in, har övergivits. Alla delar av riket är väl inte tänkbara mål att invadera, men det mest troliga, Gotland, är som alla (?) vet inte tillfredsställande försvarat.

Enveckasförsvaret har givetvis konsekvenser för våra möjligheter att få hjälp utifrån. Under det kalla kriget talade vi inte högt om allierade hjälpinsatser men hade med vår uthållighet vissa chanser att få dem. I dag förutsätter vi öppet sådan hjälp men vägrar göra vad vi skulle kunna för att få den i tid, samtidigt som vår egen uthållighet går mot noll.

Men den största nackdelen med det diminutiva markförsvaret är att en angripare i dag tydligt kan kalkylera sina insatser. Det svenska försvarets effekt är förutsebar och angriparen kan med en helt annan precision än under det kalla kriget kraftsamla sina insatser mot de avgörande punkterna. Därmed inte sagt att vi borde ha haft kvar den stora armén från det kalla kriget, men nu har vi mindre än en tjugondedel.

 BO HUGEMARK

Överste, säkerhetspolitisk kommentator och ledamot av Kungl Krigsvetenskapsakademien

>>>>

Till sist: Studier Den stora armén presenteras i dag 22 april på Armémuseum i Stockholm, kl 16.

 

 

 

Om gästbloggen



Säkerhetsrådet är en gästblogg hos SvD Ledare och en mötesplats för försvars- och utrikespolitiskt intresserade. Utgångspunkten är att Sverige står inför nya prövningar av militär förmåga och politisk vilja.

Redaktörer är Claes Arvidsson, gästledarskribent och författare, och Mats Johansson, tidigare pol chefredaktör och nu ledarkolumnist, ordförande i tankesmedjan Frivärld.

Förutom egna kommentarer svarar de för urvalet av inbjudna gästskribenter.
Fler bloggar