Inrikes utrikespolitik krymper världen

Apropå dagens utrikesdebatt i riksdagen som blev en uppvisning av inrikes utrikespolitik snarare än en strategisk analys av hur omvärlden påverkar Sverige:

Det finns olika sorters utrikesdeklarationer. Oftast skrivs de med den kremlologiska metoden; redan invigda läsare ska jämföra texten med föregående års för att se om någon kärnformulering har ändrats, om en världskris prioriterats på en annans bekostnad, om vissa länder nämns oftare än andra. Ambassadörerna på riksdagsläktaren förväntas rapportera hem med löddrig depesch att Sveriges förhållande till främmande makt är gott, beredskapen i ordning och att det inte finns någon anledning till oro.

I år har denna 1800-talsmetod övergetts till förmån för symbolmetoden; utrikesministern ska berätta om allt gott hon vill göra och hur ”Sverige”, d v s den rödgröna minoriteten, önskar att världen borde se ut bara man följde socialdemokratins ordinationer.

Det ger utrikesminister Wallströms premiärdoktrin ett sympatiskt uttryck. Den världens ondska finns knappt som inte nämns och ska bekämpas. Utom på några punkter. Ryssland nämns på ett enda ställe, med ett ord av 2 800, med åtta bokstäver av 19 000 tecken. Mer har ”Sverige” inte att säga om detta land, huvudaktören i det största kriget i närområdet. Det är mindre än vad som var för sig ägnas nog så viktiga ämnen som Cyperns återförening, antibiotikaresistens, konfliktmineraler och klimathot. Till de senare räknas uppenbarligen inte ryska kärnvapen i vår närhet, inte de baltiska staternas utsatta läge.

Dessbättre upprepas mantrat från Bildt-årens säkerhetspolitiska doktrin: ”Vårt land ska kunna ge och ta emot stöd såväl civilt som militärt.” På frågan hur saknas alltjämt konkreta svar, utöver löftet att Sveriges försvarsförmåga ska förstärkas. Det förblir allmänt tal tills försvarsbeslutet lägger pengarna på bordet; show me the money. Att sända enstaka förband till Långtbortistan är en sak, att kunna hjälpa våra baltiska grannar i händelse av ofred en betydligt större operation – för att inte tala om att säkra Gotland för att kunna ta emot Natoförband.

Jo, Nato nämns faktiskt på flera ställen, positivt. Ordet är alltså godkänt att använda i UD-vokabulären, trots tidigare rödgrönt motstånd mot beröring utanför den krets som vet hur långt samarbetet har kommit inom ramen för partnerskapet.

En annan viktig markering är stödet för TTIP, det euroamerikanska handels- och investeringsavtalet. Det ses av ”Sverige”, d v s den rödgröna minoritetsregeringen, som ”strategiskt angeläget för att stärka den transatlantiska länken” och ska vara både ”djupt och omfattande”. Där fick kampanjvänstern och Putins nättroll något att bita i.

Mindre imponerande är en tanke om att eftersträva ”närmare samarbete” med Kina på det politiska området. Att bekämpa diktaturer med ”samarbete” leder sällan till något gott. Likaså undrar man över vem det är som har funnit Nordkoreas kärnvapenutveckling ”bekymmersam” och definierar det som en säkerhetspolitisk uppgift att ”motverka fattigdom och ojämlikhet”.

Men lite skulle väl de gröna ha också.

MATS JOHANSSON

Lästips! På Frihandelsbloggen skriver Magnus Nilsson initierat och med daglig uppdatering om TTIP och andra besläktade ämnen.

Följ även flödet på min blogg Kommentator.