Gästinlägg: Ljungman om kriget i Lettland

Desinformationskampanjer pågår kring Östersjön

Läget i Baltikum är en oerhört angelägen fråga för Sverige. Kampen mot desinformation, spioneri och propaganda pågår sedan flera år i forna sovjetstater, men också i väst. Samtidigt negligerar flera europiska stater, i synnerhet den svenska, det fortsatt försämrade säkerhetspolitiska läget i regionen.

Situationen är betydligt mer hotfull i våra grannländer på andra sidan Östersjön. Under lång tid har den ryska staten försökt manipulera Estland, Lettland och Litauen till att fatta för Ryssland mer gynsamma politiska beslut. Det handlar inte om vanligt påverkansarbete utan om massiva propagandakampanjer.

Den ryska minoriteten används som en förevändning för klagomål och hot från ryskt håll. Kultursatsningar riktade mot etniska ryssar används för att förhärliga Sovjetunionen och förneka de brott som begicks mot Lettland. Syftet är att misskreditera Lettland, Nato och EU, samt att skrämma grannländer som Sverige att inte agera när baltiska stater hotas.

Sponsring av kultur sker främst via ryska statliga organisationer som Russkij Mir och Rossotrudnitjestvo. Russkij Mir är den mest framträdande i Lettland och har donerat mångmiljonbelopp till olika rörelser, institut och skolor i landet de senaste åren. Alla dessa är naturligtvis inte del i ett koordinerat försök att genom mjuk makt överta Lettland, men det finns flera individuella fall som bekräftar dessa farhågor.

Politiseringen av historien är det som förmodligen kan få mest problematiska konsekvenser. Exempelvis har det uppdagats hur Sovjetockupationen av Lettland har skildrats som en positiv tid av fred inom ramen för vissa utbildningssatsningar bekostade av Russkij Mir. Svartmålning av det nutida Lettland som russofobiskt och fascistiskt förekommer givetvis också – detta följer det sedvanliga antifascistiska narrativet signerat Kreml.

Den statliga ryska satsningen på utvecklingen av informationsteknologi och massmedia märks också av här. Experter menar att man försöker integrera den rysk-språkiga minoriteten i Lettland i den ryska informationssfären – en sfär där statliga RT, Sputnik och RIA Novosti säger vad som är sanning. Rysk tv lockar med hög visuell standard och till synes objektiv rapportering.

Ett exempel på vilken effekt denna påverkan har är den ökande anti-europeiska inställningen bland lettiska ryssar, en grupp som för något mer än tio år sen var mer positivt inställda till EU och väst än etniska letter. Just de etniska skiljelinjerna går igen i politiken, där partilinjerna först går efter etnicitet och i andra hand ideologi.

Även om det största pro-ryska partiet, socialdemokratiska Harmoni, har tonat ner sin Kremlvänliga inställning är det fortfarande samma personer som leder partiet och man har haft ett nära samarbete med Putins parti Förenade Ryssland. Faktumet att Förenade Ryssland har utbildat Harmonipolitiker i propaganda är ett bevis på detta.

Tre huvudsakliga faktum framstår som mest problematiska: sponsringen som sker via den ryska staten är svår att granska, eftersom mottagare ingår sekretessavtal med Russkij Mir. Transparens i dessa transaktioner är viktigt för att komma åt problemen. Desinformationen måste bekämpas på ett sätt där demokrati och yttrandefrihet begränsas minimalt, samtidigt som den ryska minoriteten integreras i den lettiska informationssfären. För Lettland är det också i viktigt att den etniska dimensioneringen av politiken tonas ned. Detta kan motverka att en än tydligare klyfta skapas i det lettiska samhället.

Det Sverige kan göra för att motverka de ryska försöken att påverka vår hållning gentemot de baltiska staterna är att först och främst visa att vi lever upp till de åtaganden som Solidaritetsdeklarationen från 2009 gör gällande. Detta kräver en stark försvarsmakt och delaktighet i försvaret av baltstaterna. Att göra detta utan att ingå i Nato tycks i dagsläget alltmer verklighetsfrämmande.

För det andra måste informationsflöden som berör Sverige, både inrikes och utrikes, analyseras kontinuerligt. Både media och stat har här ansvar.

Slutligen är internationella samarbeten numera ett måste om man effektivt ska motverka propaganda och desinformation. Inom EU finns redan förslag på hur ett sådant arbete kan utformas, signerat Storbritannien, Estland, Litauen och Danmark. Sverige kan bidra mer till detta och andra projekt i syfte att bryta igenom Rysslands informationsnät.

JAKOB LJUNGMAN är statsvetare med inriktning på propagandakrigföring. Texten är en kortversion av en rapport från tankesmedjan Frivärld.

Tittartips! Onsdagens seminarium på Försvarshögskolan om rysk propagandaförmåga hos Psyopsförbundet finns att se på nätet.