Annons

Säkerhetsrådet

Claes Arvidsson

Claes Arvidsson

Det är framförallt två saker som skapar förtroende, dels hur väl organisationens uppgifter löses men framförallt om uppdraget uppfattas som relevant.

Folkförankring är ett begrepp som återkommer i den försvarspolitiska debatten och som ibland nästan antar mytiska proportioner. Det är ett begrepp som sällan är definierat men ändå ofta används för att finna motiv för förändring eller förklara beslut som rör Försvarsmakten. Den vanligaste användningen rör frågeställningar kring soldat- och sjömansrekrytering och hur Försvarsmakten ska personalförsörjas.

Så är fallet även i den nu föreliggande inriktningspropositionen där folkförankring används som motiv för ett antal förslag.

När ett mytiskt begrepp används som politisk förklaring förtjänar det att problematiseras. Det är därför förtjänstfullt att FHS tittar på frågeställningen och många av de slutsatser som redovisas i FHS inlägg är intressanta som grund för en fortsatt diskussion.

Folkförankring som begrepp återfinns inte i några opinionsundersökningar. Det gör däremot försvarsvilja och förtroende som därmed förenklat kan sägas utgöra grunden för att mäta och bedöma folkförankringen. Begreppet kan då också anses som relevant att använda som grund för beslut eller behov av förändring. Vi kan konstatera att för Sverige så är försvarsviljan hög under det att förtroendet för vår försvarsförmåga är lågt.

Rent generellt så manar jag till försiktighet vad gäller att koppla personalförsörjning och allmänhetens bildningsnivå kring försvaret, eller enskilda medborgares personliga erfarenheter, som någon slags förklaring till folkförankring. Rent empiriskt finns det ganska få bevis för ett sådant förhållande. I länder som sedan länge varken har värnplikt eller medborgarna har en egen direktkontakt med landets försvarsmakt är folkförankringen, enligt definitionen ovan, ändå hög.

Inte ens i Sverige när vi hade värnplikt var förtroendet stadigt högt utan har sakta sjunkit genom åren. Värnplikten har helt andra kvaliteter men ger inte med automatik en folkförankring. Tvärtom så var kanske unga mäns möte med försvaret inte alltid positivt för deras förtroende för organisationen.

För vad är det egentligen som konstituerar medborgarnas förtroende? Det är framförallt två saker, dels hur väl organisationens uppgifter löses men framförallt om uppdraget uppfattas som relevant. Brandkåren upprätthåller ett sådant högt förtroende, den löser sina uppgifter väl och medborgarna uppfattar de tjänster som tillhandhålls som nödvändiga för samhällets skydd och beredskap.

Försvarsmakten åtnjuter inte ett sådant förtroende; vi klarar inte – enligt medborgarna – vår huvuduppgift att skydda landet mot ett väpnat angrepp samtidigt som många inte bedömer vår institutionella roll som relevant. Om det inte finns en risk för väpnad konflikt, varför finns då Försvarsmakten? Nu ser vi en förändring i den uppfattade relevansen genom ett försämrat omvärldsläge men att höja allmänhetens förtroende är långsamma processer och kräver ett systematiskt arbete. Och skulle omvärlden förbättras så uppstår igen en relevansdiskussion.

Försvarsmakten ska ha ett högt förtroende – eller folkförankring – därför att vi har ett kollektivt våldsmonopol men också för att medborgarna har rätt att kräva ett väl fungerande skydd mot yttre hot.

Det är framförallt fem saker som ger förutsättningar för folkförankring:

  1. Allmänheten måste uppfatta vår verksamhet som förtroendeingivande och relevant.
  2. Politiken har ett ansvar att förklara sina beslut och landets säkerhetspolitiska hållning så att allmänheten förstår varför Försvarsmakten är dimensionerad och utformad på det sätt den är.
  3. Försvarsmaktens medarbetare måste själva tro på det de gör och att de kan lösa de uppgifter riksdag och regering gett myndigheten.
  4. Försvarsmakten måste synliggöra sin verksamhet så att medborgarna uppfattar dess roll och det grundläggande ansvaret för rikets självständighet och oberoende.
  5. Det krävs mångas engagemang, inte bara i Försvarsmakten eller i en frivilligorganisation utan i mycket ett bredare perspektiv, från Kungliga Krigsvetenskapsakademien till Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen. Tystnad och ointresse för frågor kring landets säkerhet är mer skadligt för folkförankring än något annat.

Försvarsmakten uppbär inte folkets förankring som något av Gud givet eller något som kommer med självklarhet. Det måste förtjänas, varje dag, året runt. Det kanske är den viktigaste insikten som måste skapas genom hårt arbete, internt och hos våra beslutsfattare. Det är inte minst viktigt nu med en bekymmersam omvärldsutveckling.

 ERIK LAGERSTEN

Försvarsmaktens informationsdirektör

>>>

Läs de tre tidigare inläggen om försvarets folkförankring av FHS-forskare,  Mikael Odenberg och Peter Hultqvist.

Om gästbloggen



Säkerhetsrådet är en gästblogg hos SvD Ledare och en mötesplats för försvars- och utrikespolitiskt intresserade. Utgångspunkten är att Sverige står inför nya prövningar av militär förmåga och politisk vilja.

Redaktörer är Claes Arvidsson, gästledarskribent och författare, och Mats Johansson, tidigare pol chefredaktör och nu ledarkolumnist, ordförande i tankesmedjan Frivärld.

Förutom egna kommentarer svarar de för urvalet av inbjudna gästskribenter.