X
Annons
X

Säkerhetsrådet

Claes Arvidsson

Claes Arvidsson

Vapnen ska vila i Ukraina. Så lät det efter uppgörelsen i Minsk i höstas. Så låter det igen efter avtalet om Minsk II. Och inte heller nu är det möjligt att veta om vapnen verkligen kommer att vila. För Putin blev Minsk I en möjlighet att flytta fram diplomatiska och militära positioner. På det diplomatiska planet innebar Minsk I ett erkännande av Ryssland som förhandlingspart (trots de ihärdiga förnekandena av inblandning). Det innebar också att Putins ombud i Donbass erkändes som förhandlingsparter. På det militära planet skapades möjligheter att förstärka och gå till offensiv – alltmedan väst hoppades på det bästa – och blev grundlurade.

Efter Minsk II växer åter förhoppningarna. Avtalet stadgar bland annat om vapenvila i helgen, säkerhetszon, tillbakadragande av främmande militära styrkor och samt att olösta frågor och då inte minst om ”folkrepublikernas” status ska lösas.

I själva verket är Minsk II väldigt likt Minsk I. Läget är dock i ett avseende förändrat. De ekonomiska sanktionerna och fallande oljepriser pressar Kreml. Att vapenstöd till Kiev har kommit upp på agendan kan också bidra.

I en rad europiska huvudstäder dras en lättnadens suck över att västs konfrontation med Moskva inte trappas upp – och om vapenvilan håller kan i stället de ekonomiska sanktionerna trappas ned. I andra växer oron. Av förståeliga skäl.

Putin har segrat utan att vinna. I praktiken har väst accepterat att Krim ligger där det ligger – i rysk hamn. Och östra Ukraina är i praktiken förlorat till Putin. Med självstyre för ”folkrepublikerna” kommer Putinland att finnas på parkett för att säkerställa att Ukraina inte blir det moderna europeiska land som majdan är symbol för.

En dyster slutsats för framtiden är att det lönar sig att rasera den europeiska säkerhetsordningen. Lika dystert är västs beredvillighet att offra Ukrainas territoriella integritet och folkrätten till förmån för hopp om business us usual.

Kanske nöjer sig Putin med sitt byte. Kanske inte. Revanschismen finns kvar både som ideologisk drivkraft och som instrument för bevarande av makten.

Det betyder att det redan innan vapenvilan har trätt i kraft finns skäl att fundera över framtiden. Inte minst gäller det att nu i framkant ta tag i frågan om militärt bistånd till Ukraina.

Här är några inlägg i debatten.

Timothy Garton Ash beskriver Putin som det forna Sovjetunionen Slobodan Milošević (The Guardian 1/2 2015). Lika usel men kraftfullare. Han placerar dessutom in kriget mot Ukraina i ett större perspektiv – ett krig mot väst i vilket Putin är villig att använda en uppsjö olika medel (från cyberattacker och informationskrig till militära provokationer).

Över tid hyser inte Ash något tvivel om att kommer att Putin falla men det kan ta lång tid. I perspektiv av kriget i Ukraina så förordar han kraftfullare ekonomiska sanktioner mot Kreml men det räcker inte.

Ash vill liksom Brookingsgruppen med Ivo Daalder och Strobe Talbott som förgrundsfigurer ge defensivt vapenstöd till Kiev. Allt för att förkorta Putin styre och få stopp på blodbadet i Donbass.

Utgångspunkt och slutsats är:

”Only when Ukrainian military defence can plausibly hold Russian offence to a stalemate will a negotiated settlement become possible. Sometimes it takes guns to stop the guns.”

Det krävs vapen för att få till stånd en verklig förhandlingslösning.

Eugene Rumer och Thomas Graham från tankesmedjan Carnegie står för den motsatta synen (Financial Times 3/2 2015). Att ge militärt stöd skulle inte ändra på något, eftersom typ och omfattning som skulle kunna spela roll inte är aktuell. Det skulle krävas en insats motsvarande den USA gjorde på Balkan på 90-talet.

Rumer och Graham menar också att Putin skulle skylla på väst och att ryssarna skulle tro på det. I stället vill man fokusera på återuppbyggnad – också av försvaret. Men det tar många år och låter sig inte göras mitt i ett krig. Som redan slås fast i rubriken varnar man för konsekvenserna av militärt stöd: ”Arm Ukraine and You Risk Another Black Hawk Down”.

Deras slutsats är:

”Ukraine cannot win this conflict now. It must be frozen.”

Verklig vapenhjälp är inte möjlig men däremot finns en risk för att väst dras in i den militära konflikten.

Anne Applebaum varnar för att även med en vapenvila så inträder inte fred utan i stället får vi en ny frusen konflikt av samma typ som t ex i Transdnistrien (Washington Post 8/2 2015). Det är områden som sedan bland annat används som baser för rysk militär och säkerhetstjänster.

Applebaum anser inte att diskussionen om defensiv vapenhjälp är relevant. Inte ens USA kan snabbt leverera den avancerade utrustning som behövs – och, betonar hon, existerar redan i praktiken Nya Ryssland. Hon lyfter i stället fram behovet av en långsiktigt och bred strategi för att stärka Ukraina som stat och öka integrationen med Europa. Militärt stöd, uppbyggnad av säkerhetstjänsten, hjälp med ekonomiska reformer och finansiell uppbackning står på agendan. Folkrepublikerna bör isoleras och hindras att expandera.

Men det handlar inte bara om Ukraina:

”We could recognize the real danger Russia poses to Europe, not only as a source of violence but also as a source of political and economic corruption.”

Applebaum efterlyser hårdare ekonomiska sanktioner, stopp för användande av internationella betalningssystem, stopp för pengatvätt

i London och Zürich. Vi har inget alternativ för annars kommer Putin att fortsätta på den inslagna vägen med risk för mycket allvarligare konsekvenser: det är ingen som önskar ett nytt kallt krig men det är trots allt att föredra för ett nytt världskrig.

Vapenhjälp är alltså inte något alternativ på kort sikt utan i stället bör fokus ligga på att långsiktigt stärka Ukraina – och lämna folkrepublikerna åt sitt öde.

Så vad man säga mer? Västs linje ryms inom ramen för en politik som stavas containment. Man har inte velat ge sig in i ett chicken race med Putin. Ett problem är förstås att Putin kör sitt eget race och från den utgångspunkten betraktar väst som ett gäng fegisar. Det inbjuder till ökad press och mer aggression – och inte bara mot Ukraina.

Realpolitik dominerar åter den europeiska scenen. Det är hög tid att varken glömma moralen eller sensmoralen. Ukraina är offer för rysk aggression – och den säkerhetspolitiska utmaningen handlar också om oss.

CLAES ARVIDSSON

>>>

Till sist: I Wall Street Journal 11/2 beskriver Robert D Kaplan EU som svagt och splittrat och manar USA att ta ledningen i striden med Ryssland.

Om gästbloggen



Säkerhetsrådet är en gästblogg hos SvD Ledare och en mötesplats för försvars- och utrikespolitiskt intresserade. Utgångspunkten är att Sverige står inför nya prövningar av militär förmåga och politisk vilja.

Redaktörer är Claes Arvidsson, gästledarskribent och författare, och Mats Johansson, tidigare pol chefredaktör och nu ledarkolumnist, ordförande i tankesmedjan Frivärld.

Förutom egna kommentarer svarar de för urvalet av inbjudna gästskribenter.