Annons
X
Annons
X

Säkerhetsrådet

Claes Arvidsson

Claes Arvidsson

Haveri, fredsskadat folk, signaleffekt

Olof Palme var en föregångsman på många olika sätt. I samband med att socialdemokraterna i januari 1977 presenterade sin alternativa budget till Fälldinregeringens nådiga lunta, ställde han ökade resurser för försvaret mot mer offentlig välfärd. Valet stod mellan upprustning och åldringsvården.

Palme skrev därmed historia. Sedan dess har många svenska politiker trampat i hans spår. Statsminister Fredrik Reinfeldt gjorde det trots ett samtidigt reformutrymme. Senast i raden har finansminister Magdalena Andersson kört med samma trick, men i en mer socialdemokratisk tappning. För att mer pengar till försvaret inte ska gå ut över vård, skola och omsorg måste det till skattehöjningar, något som svenska folket, antog hon, säkerligen glatt skulle ställa upp på för att stärka försvaret.

Att skattehöjningarna ändå har legat i pipeline, teg Andersson still om.

Med försvarsminister Hultqvist som budbärare har Andersson lämnat socialdemokraternas bud i förhandlingarna om det kommande försvarsbeslutet. Och hur ska man se på det? Försvarsbloggarna nödlandar så här i sina analyser.

Wiseman (Carl Bergqvist) skriver:

”Många hade säkert trott att det nya försvarsbeslutet skulle innebära en höjd svensk ambition och försvarsförmåga gentemot det tidigare beslutet som togs i en annan tid och med ett annat fokus, men så blir alltså inte fallet.”

Wiseman jämför regeringens bud på netto 4,2 miljarder kronor för perioden 2016-2019 med ÖB:s äskande från i januari, det vill säga 4 miljarder kronor per år för till 2019 säkra den numera så omtalade bottenplattan. Det handlar om att ”täta luckorna i den beställning som Riksdagen lade 2009”.

Och det läcker verkligen. Uniformer saknas. Bara det säger förstås en del. Fast tyvärr bara en liten del.

Slutsatsen är att:

”Under den period som Regeringen nu talar om skulle i så fall underskottet för att uppnå 2009 års beställning bli inte mindre än 14 miljarder kr. 70 % av finansieringen saknas med andra ord.”

Och vidare:

”Det är med anledning av ovanstående svårt att se regeringens ’tillskott’ som något annat än ytterligare ett svenskt haveri i försvars- och säkerhetspolitiken.”

 Bloggaren Skipper (Niklas Wiklund) – som också skriver bra krönikor i SvD – går på samma kritiska linje:

 ”Att regeringen endast kan åstadkomma drygt 25% av Försvarsmaktens framställda behov, som dessutom är satt som ett absolut minimum tyder på att vi inte har förstått allvaret.”

Skipper pekar också på diskrepansen mellan regeringen och Försvarsmakten, och slår fast ett dubbelfel:

”För det första finns det ett enormt glapp mellan de verkliga försvarsbehoven och den försvarspolitiska ambitionen utifrån försvarsberedningens förslag. Dessutom så finns det även ett glapp mellan den försvarspolitiska ambitionen och politisk betalningsvilja när det väl kommer till kritan.”

Och utbrister i slutsatsen:

”Jag tror att vi svenskar har blivit ’fredsskadade’.”

Bloggaren Annika Nordgren Christensen är lika kritisk men också lite positiv. Hon pekar på att regeringens bud leder till ett ”fortsatt strukturellt underskott och problemen puttas som en växande snöboll framför politiken och Försvarsmakten”. Det positiva är att det ändå avspeglar ett ”fortsatt trendbrott när det gäller politisk vilja över hela linjen att tilldela mer resurser till det militära försvaret”.

Och vidare:

”Förslagen är inte obetydliga, men kanske mer som signaleffekt riktat mot medborgarna än som något som skapar en grundläggande nivåhöjning som får eventuella yttre bråkstakar att tänka om – eller som positionerar Sverige gynnsamt i relation till de vi förhoppningsvis står gemensamt med om kriget kommer. Ett stort bekymmer är att inget ännu så länge har tilldelats den grundläggande civila förmåga som är helt avgörande för det militära försvaret och (t.ex. när det gäller påverkansoperationer och gråzonsproblematik) är helt avgörande för det politiska beslutsfattandet när det gäller att faktiskt använda det vi har, om det så står på Gotland eller ej.”

Som sagt, man får vara glad för det lilla.

Det understryks av hennes slutsats efter det att moderaterna lagt sitt förhandlingsbud på 2 miljarder årligen:

”Med dagens moderata bud har allmänhet och myndighet fått spannet utmätt: Någonstans mellan S och M kommer man att hamna, förutsätt att man kommer överens.”

Vad kan man säga mer än: Arma land.

>>>

Till sist: Och så här rök Gotland.

 

 

Om gästbloggen



Säkerhetsrådet är en gästblogg hos SvD Ledare och en mötesplats för försvars- och utrikespolitiskt intresserade. Utgångspunkten är att Sverige står inför nya prövningar av militär förmåga och politisk vilja.

Redaktörer är Claes Arvidsson, gästledarskribent och författare, och Mats Johansson, tidigare pol chefredaktör och nu ledarkolumnist, ordförande i tankesmedjan Frivärld.

Förutom egna kommentarer svarar de för urvalet av inbjudna gästskribenter.