Annons

Säkerhetsrådet

Mats Johansson

Mats Johansson

 

Socialdemokraternas valfiasko ritar om kartan

Spännande vecka! Socialdemokratisk valkatastrof i Storbritannien, till helgen avgörande möten om Greklands framtid (Grexit?), polskt presidentval, finländsk borgerlig regeringsbildning.

När rösterna nu räknats i ett Storbritannien som än en gång överraskat sig själv står det viktigaste klart; Westminster var inte till salu för extremister och populister till höger och vänster. David Cameron kan sitta kvar på Downing Street och de konservativa är valets vinnare – trots att Carin Jämtin (S) på plats har stött Labour som nu är nere på svensk nivå. Inte undra på att Sveriges utrikesminister  som dålig förlorare beklagar valresultatet i en tidning som förutsett ”valkaos”.

När premiärminister David Cameron efter lunch träffade drottningen kom han med starkt stöd i ryggen, enligt det nu färdigräknade resultatet med egen majoritet bland 650 platser: Tories 330 mandat (+24), Labour 232 (-26), Scottish National Party 56 (+50), Liberaldemokraterna 8 (-49), övriga 23. Dramatiken understryks av att tre partiledare redan har aviserat sin avgång: Nigel Farage, Nick Klegg och Ed Miliband.

Visst är Camerons seger härlig just idag, men en tunn majoritet är av erfarenhet svår att hålla ihop. Det krävs fortsatt skickligt manövrerande för att överbrygga den interna splittringen i tories i EU-frågan där tidigare uppåt 100 ledamöter har uttalat sig för att lämna EU (”Brexit”).

Desto roligare var det att se de långa näsorna och fågelholkarna när torsdagskvällens första prognoser presenterades. De svenska journalister som i veckor förberett Ed Milibands intåg som ny premiärminister fick bråttom att ändra ansiktsdragen. Medan han själv förberedde sitt avgångstal talade ”experterna” fortfarande om hur jämnt valet skulle sluta. Stor underhållning! Hög skojfaktor!

Ett särskilt tröstpris går till Sveriges ledande kännare på brittisk politik, en ung vänsterkvinna som bott några år i London och därför visste berätta att en vänsterkändis som Russell Brand kunde avgöra valet eftersom han har nio miljoner följare på Tjatter.

Och vad ska man säga om all mediebevakning av UKIP som knappt ens kom in i parlamentet? Så mycket som skrivits om den hotande fascismen…

Det är inte bara de brittiska opinionsmätarna som har anledning till rannsakan. De må ha haft korrekta siffror i varenda mätning när den gjordes men saknar uppenbarligen metoder att fånga upp den strömning som satte igång på slutet.

Värre är det för svenska medier som åter visat undermålighet i rapportering om ett vals huvudfråga: i detta fall hur regeringen lyckades vända ekonomin från kris till tillväxt, till att befästa känslan av att det inte var läge att byta för osäkra alternativ (no time for change), särskilt inte till en s-regering som skulle bli beroende av en skotsk vänsternationalism som fångade mindre än fem procent av väljarna. Timme efter timme, program efter program, har man ältat tesen att ”det är så jämnt i opinionen”, plus fånigheter om vad kändisar tycker – hur upplysande är det för lyssnare, tittare och läsare?

Det var nu inte första gången ”experterna” lät sig bedras. 1992 var det så gott som klart att Neil Kinnock skulle krönas som ny PM och äntligen få ställa landet till rätta efter Thatcher-åren. I värsta fall kunde majoriteten bli bara 20 mandat men eftersom socialdemokraterna stod för det sanna och rätta skulle det räcka. När folket sagt sitt stod tories John Major som ny PM och klar segrare med 336 – 271.

David Cameron har ingen enkel uppgift framför sig. Det kan bli svårt nog att hålla Storbritannien kvar i EU efter folkomröstningen senast 2017 och dessutom hålla ihop den brittiska unionen; när enpartistaten Skottland uppenbarligen vill använda utpressning som politiskt vapen, kan det senare kosta mer än det är värt. Ett brittiskt uttåg ur EU skulle förändra hela balansen i Europabygget, liksom ett skotskt exit skulle förvandla Great Britain till Little England.

Internationella kritiker säger att en del av detta redan har inträffat. I takt med att Storbritannien har vänt sig inåt för att fokusera på egna ekonomiska och sociala problem har också dess inflytande i EU minskat. Detsamma gäller Nato, som ett resultat av den sjunkande försvarsviljan. Rekylen från Blair-årens interventionslusta har sammanfallit med Obamas ointresse för den transatlantiska länken. Ett aktuellt resultat är det brittiska beslutet att mot USA:s vilja bli medlem i den asiatiska investeringsbanken, ledd av Kommunist-Kina.

Ett allvarligare långsiktigt problem som berör alla grannar är Camerons nedrustningspolitik. Under hans ledning har försvarsbudgeten sjunkit under Natos överenskomna riktmärke om 2 procent av BNP. Kanske har han betraktat försvaret som ett “särintresse” som inte ger några röster i opinionsmätningar och av taktiska skäl reducerat den forna stormaktens förmåga för att få pengar att ösa in i den så kallade välfärden i kamp om mittenväljare.

Det har nog betalat sig på valdagen, men skapat en växande skuld till försvarsförmågan i en tid när säkerhetsläget är otryggare än på mycket länge, särskilt för den tidigare stormakten som med sin slagstyrka till sjöss och kärnvapen utgör en central del av västförsvaret.

I de konservativas valmanifest utfärdades löften om en höjning av materielanslagen med en procent per år plus utbyggnad av arméreserven. Än viktigare är utfästelsen att satsa 25 miljarder pund på nya kärnvapenrustade u-båtar. Nu återstår att se om de utställda checkarna kan lösas in.

MATS JOHANSSON är ordförande i tankesmedjan Frivärld och kolumnist i denna tidning.

Om gästbloggen



Säkerhetsrådet är en gästblogg hos SvD Ledare och en mötesplats för försvars- och utrikespolitiskt intresserade. Utgångspunkten är att Sverige står inför nya prövningar av militär förmåga och politisk vilja.

Redaktörer är Claes Arvidsson, gästledarskribent och författare, och Mats Johansson, tidigare pol chefredaktör och nu ledarkolumnist, ordförande i tankesmedjan Frivärld.

Förutom egna kommentarer svarar de för urvalet av inbjudna gästskribenter.