X
Annons
X

Säkerhetsrådet

Claes Arvidsson

Claes Arvidsson

I bästa fall kan resultatet av försvarsförhandlingarna bli dåligt, men sannolikt blir det inte så bra.

På Expressens ledarsida den 13 april skrev Ann-Charlotte Marteus häromdagen om feministisk försvarspolitik modell Feministiskt initiativ. Den handlar om att inte upprusta utan att i stället nedrusta. Fi-analysen är rena skämtet. Fast det är på allvar.

Den rödgröna regeringen nöjer sig med att föra en feministisk utrikespolitik och talar för försvarets del om behovet av förstärkning för att möta en rysk hotbild. Samma dag intervjuades Stefan Löfven i Expressen och han slog då fast att ”ett lands regerings viktigaste uppgift är att se till att försvara våra gränser”.

I verkligheten är Löfven feministisk som Schyman. Ansvaret för att det trögar i förhandlingarna om försvarsbeslutet ligger helt på regeringen vars ingångsbud på totalt dryga 6 miljarder kronor är rena skämtet. Fast där är på allvar. Räknar man av 2 miljarder för ökade kostnader blir det alltså lika mycket ÖB har äskat per år.

I praktiken innebär detta den nedrustning som Fi efterlyser. Eftersom Putin inte för en rosa försvarspolitik utan tvärtom rustar upp, minskar vår relativa förmåga.

Socialdemokraternas försvarspolitik står på samma fredsskadade fundament som presenterades i en SvD-artikel häromdagen. Den ställde ökade försvarsanslag mot möjligheten att få x antal nya undersköterskor och speciallärare.

Jag förstår mycket väl att tålamodet tog slut för folkpartiet och att man därför lämnade försvarsförhandlingarna. Med Löfven och Andersson – med Hultqvist som påjagat ombud – blir det på låtsas. Det är inte roligt men förstås väldigt allvarligt.

Allan Widman kan – precis som Mikael Odenberg kunde efter sin protestavgång 2007 – se sig själv i spegeln. Det gäller även Jan Björklund även det ska noteras att det är åtskilliga sprickor i hans spegel. Förvisso lyfte Björklund försvarsfrågan i offentligheten under alliansåren och gav moderaterna välförtjänt kritik, men någon regeringskris var aldrig synlig. Enligt Reinfeldt drev Björklund aldrig frågan om försvarsanslaget vid regeringens budgetförhandlingar.

Likväl: respekt.

Fp:s utgångsbud på 17 miljarder  kolliderade med den politiska verkligheten, men kanske kan FP:s avhopp öka pressen på lite mindre feministisk försvarspolitik från Löfven och Andersson. I bästa fall kan resultatet bli dåligt, men sannolikt blir det inte så bra.

Här är Widmans egen kommentar till avhoppet.

Och hur är då läget utanför förhandlingsrummet? Ja, den insatsorganisation som skulle vara färdig 2014 dröjer till någonstans 2020. Om försvarsanslagen höjs enligt ÖB:s räkneverk – och så blir alltså av allt att döma inte fallet. Det betyder att inte ens enveckasförsvaret (i en riktning) kommer att förverkligas.

Och som om det inte skulle räcka så behövs egentligen en ny inriktning.

Häromdagen kom det en, som jag ironiskt kallar, positiv försvarsnyhet. Statskontoret har efter granskning av logistikreformen kommit fram till att den bara blir minst två år försenad.

Så vi är där vi är och Ryssland ligger där det ligger – och ligger på.

CLAES ARVIDSSON

>>>

Till sist: Vapennytt från Putinland.

Om gästbloggen



Säkerhetsrådet är en gästblogg hos SvD Ledare och en mötesplats för försvars- och utrikespolitiskt intresserade. Utgångspunkten är att Sverige står inför nya prövningar av militär förmåga och politisk vilja.

Redaktörer är Claes Arvidsson, gästledarskribent och författare, och Mats Johansson, tidigare pol chefredaktör och nu ledarkolumnist, ordförande i tankesmedjan Frivärld.

Förutom egna kommentarer svarar de för urvalet av inbjudna gästskribenter.