General Peter tar befälet

Försvarsminister Peter Hultqvist tar ”steget” in i ett nytt försvarssamarbete – mot vem?

Det var fullsatt på Finlandsinstitutet/Folk&Försvar i tisdags kväll när utredningen om det framtida försvarssamarbetet mellan Sverige och Finland presenterades av försvarsministrarna Hultqvist och Haglund. Större delen av tiden – två timmar – ägnades åt att understryka att det inte handlade om ett försvarsförbund eller en allians mellan de två broderländerna. Länderna ska även i framtiden, tydligen oavsett vad som händer i verkligheten, försvara sig var för sig, allianslösa utanför Nato.

Vi ska vara ensamma tillsammans, alltså.

Ändå betonade Peter Hultqvist flera gånger att överenskommelsen var ”steget”, ett stort kliv in i ett nytt läge som dock inte är en allians, nej då, absolut inte en allians. Men han har rätt i att det samarbete som förra året sades gälla enbart förhållanden i fredstid nu förutsätts gälla även i krigstid, fast det enligt gällande språkregler endast får kallas kristid, utan g. Det pågående allt blodigare kriget i Ukraina kallades av flera talare fortfarande för ”krisen”, och lär väl så göra även när Ryssland delat Ukraina vid Dnjepr, skulle man stanna där.

Vad ”steget” konkret innebär i försvarstermer är ännu något oklart. Det talades lite allmänt om våra respektive försvars styrkeområden som kompletterar varandra rätt väl. Även det är sant; jag har själv tillsammans med en finländsk kollega på tankesmedjan ICDS i Tallinn, ambassadören Pauli Järvenpää, förra våren just med detta argument pläderat för en gemensam strömlinjeformning av våra respektive försvarsorganisationer som förberedelse inför Natomedlemskap (Helsingin Sanomat 4 juni).

Vi konstaterade då att de samlade flyg- och sjöstridskrafterna samövade, moderniserade och infogade i gemensamma krigsförberedelser inte ställer oss helt värnlösa, givet också det faktum att Finlands armé med sin ännu höga numerär även är en del av svenskt territorialförsvar när blottorna i vår egen marknärvaro blir allt tydligare. Och detta borde vi kunna ta ett steg vidare inom ramen för båda ländernas integration i västförsvaret, som goda partnerskapsländer.

Men mot vad? Det talades under tisdagen mycket om målet att utveckla en gemensam ”operativ förmåga”, vilket vore bra, men mot vem och varför? Kan det vara dåligt väder och sjöräddning det handlar om? Eller finns det en fiende mot vilken gemensam ubåtsjakt ska kunna bedrivas, samma makt mot vilken gemensamma flygstridsövningar redan nu bedrivs i stor skala och ska utvecklas till en ”Northern Flag”? Mot vem är det ”långräckviddig” bekämpning önskas? Är det Grönland som hotar Sveriges och Finlands självständighet med kärnvapenmissiler i närområdet?

Livet är fullt av frågor, i tilltagande grad just på det säkerhetspolitiska området. I det ljuset är det bra att Sverige har fått en försvarsminister som ser ut som en försvarsminister och låter som en försvarsminister. Men det visas väl snart om han också kommer att kunna gå som en försvarsminister. Hans problem är internt; i brist på pengar och med Nato-optionen av dogmatiska skäl stängd får han hållas med Ersatz-politik, det man gör i väntan på ett läge som gör det omöjliga nödvändigt. Och då kan det vara för sent.

Att Sverige och Finland ökar den gemensamma försvarsförmågan, använder varandras resurser och territorier och samplanerar för ett angrepp från Ryssland kan aldrig vara fel. Men man ska inte lura folk att tro att det kan ersätta ett Natomedlemskap, särskilt inte nu när en majoritet av svenskarna stöder ett sådant.

MATS JOHANSSON

Lästips! Den förre danske statsministern Anders Fogh Rasmussen varnar för att Baltikum blir nästa testområde för rysk hybridkrigföring i syfte att pröva Natos reaktionsförmåga.

Följ även flödet på min blogg Kommentator.