Annons
X
Annons
X

Säkerhetsrådet

Claes Arvidsson

Claes Arvidsson

Bara så 1970-tal. Retroregeringen Löfven höjer skatterna, bygger ut offentlig sektor, minskar valfriheten och – förstås – lägger ned kärnkraften. Som väntat gav effektskattehöjningen på kärnkraft i vårpropositionen det önskade resultatet i form av ett besked från Vattenfall om förtida avveckling av Ringhals 1 och 2. Med E.ON:s planerade stängning av Oskarshamn 1 blir det tre reaktorer mindre.

Vice statsminister Åsa Romson har varit tydlig med den politiska viljan att stänga två reaktorer till nästa val. Att Vattenfall släcker ljuset någonstans mellan 2018 och 2020 i stället för 2025, har alltså inte med att reaktorerna har tjänat ut att göra. Beslutet är en effekt av en energipolitik som dessutom pressar kärnkraftens lönsamhet genom subventioner av andra energislag.

Att som Ibrahim Baylan beskriva detta som marknadsmässigt är faktiskt rena skämtet. Det är mindre roligt att politiken är ett rödgrönt Kinderägg: förtidsavvecklingen innebär kapitalförstöring för miljarder, är dålig för miljön och oroväckande för näringslivet.

Det finns dessutom ett säkerhetspolitiskt perspektiv, som Stefan Löfven rätt och slätt väljer att bortse från i sin iver att ge Miljöpartiet (och Vänsterpartiet) möjlighet att omsätta antikärnkraftsfundamentalismen till politik. Därmed går man på tvärs mot sin egen säkerhetspolitiska uppfattning.

MP har varit pådrivande för en bredare syn på säkerhet och varit så framgångsrik att både fallskador i hemmet och risken för militär konflikt numera ryms i det svenska säkerhetsbegreppet. Sårbarhetsfrågor och då inte minst de som rör energin finns med som en central del i bilden – i Sverige och Europa.

I Försvarsberedningen var MP med om att betona vikten av att ”skyndsamt genomföra vidtagna åtgärder för att analysera och minska EU:s energiberoende av Ryssland”. Här kan Sverige spela en roll via elkabelförbindelser till Baltikum och Centraleuropa. Det handlar om att öka sammanlänkningen mellan de tre baltiska staterna, utbyggd infrastruktur i Östersjöregionen och leveranssäkerhet.

Inom EU pågår ett intensivt arbete för att göra starkt beroende medlemsstater mindre utsatta och överlag minska sårbarheten – både i fråga om gas och om el. Den kommande energiunionen har tre fokusområden: miljö, effektivitet och säkerhet. Det är illustrativt att den rödgröna regeringen valt att prioritera bort säkerheten. Så mycket för solidaritetspolitiken.

Men inte heller på hemmaplan hänger energisäkerhetspolitiken ihop. I en reservation klagade MP över att beredningen inte nog hade lyssnat på de gröna:

”Vi har under beredningens arbete lyft upp att de nationella säkerhetsintressena borde breddas såsom t ex el-och livsmedelsförsörjningen. Energiförsörjningens sårbarhet har aktualiserats i samband med Ukrainakrisen.”

Slutsatsen – rödgrön logik – är alltså att öka sårbarheten genom att via politiska beslut snabbavveckla kärnkraft.

I decemberöverenskommelsen ingår energipolitiken som ett av tre samförståndsområden, men Löfven har valt att sätta sin egen agenda och gå före.

Energisäkerhetspolitiken är skäl nog att säga upp DÖ. Också det är för dåligt för Sverige. Europa är i krig. Regeringen låtsas som om det är fred.

 CLAES ARVIDSSON

Gästledare i SvD 30/4 2015

Om gästbloggen



Säkerhetsrådet är en gästblogg hos SvD Ledare och en mötesplats för försvars- och utrikespolitiskt intresserade. Utgångspunkten är att Sverige står inför nya prövningar av militär förmåga och politisk vilja.

Redaktörer är Claes Arvidsson, gästledarskribent och författare, och Mats Johansson, tidigare pol chefredaktör och nu ledarkolumnist, ordförande i tankesmedjan Frivärld.

Förutom egna kommentarer svarar de för urvalet av inbjudna gästskribenter.
Claes Arvidsson

Det finns en känsla av växande hot.

Häromdagen var ÖB Sverker Göranson i riksdagen för att ge sin syn på försvarsöverenskommelsen mellan den rödgröna regeringen och M, C och KD. Han hade inte blivit mer positiv sedan Försvarsmakten kom med sin första reaktion. För lite pengar. För mycket Gotland. I den första delen håller jag med. I andra är ÖB:s syn på betydelsen av Gotland oförståelig. För lite gäller faktiskt även Gotland.

För att citera ur en DN-intervju 28/4 med Keir Giles vid den brittiska tankesmedjan Chatham House:

”Jag vet inte hur den försvarspolitiska debatten i Sverige ser ut, men i internationella sammanhang finns det i dag en betydligt större medvetenhet om att Ryssland är fullt kapabelt att göra saker som för västmakterna ibland kan förefalla strategiskt otänkbart. Ett scenario som många militäranalytiker tar på största allvar i dag är en rysk intervention på Gotland, som ett första steg i en militär operation mot de baltiska staterna. Målet vore då att skära av baltstaterna från omvärlden.”

Det finns en känsla av växande hot. Som när Lettlands premiärminister Laimdota Straujuma i en intervju 27/4 apropå Ryssland och Ukraina säger:

”And given our past in the Baltic States, and our history with Russia, it is very important for us to be in the EU and NATO. NATO training in Latvia, the Baltics and Poland helps guarantee our safety, so it will protect us, and if necessary, Article 5 of the NATO treaty will be enforced, because this concerns our history: We will not go back into a totalitarian regime like the Soviet Union.”

I förra veckan genomfördes en mobiliseringsövning i Litauen där reservister, alltså icke militär personal, inkallades för information och medicinsk undersökning. Polen är ett annat land som har mobiliserat sina reservister. Den finländska försvarsmakten har för sin del börjat sända ut brev till sina 900 000 reservister med information om krigstida uppgifter.

I samband med firandet av Veterandagen i måndags intervjuades president Niinistö. Han berättade att vid det senaste samtal som han hade haft med Putin hade denne talat mycket om fredens betydelse i Ukraina. Niinistö konstaterade samtidigt för egen del att bakgrunden till den ryska militära uppladdningen kanske skulle framgå efter firandet av Segerdagen den 9 maj i Moskva.

Från Ukraina rapporteras om hårda strider några kilometer utanför Mariupol. Putins separatister har utlovat en offensiv mot den strategiskt viktiga staden efter Segerdagsfirandet. Putin själv laddar upp med fortsatt informationskrig mot ryssarna, t ex i tv genom propgandafilmen Presidenten där han framställs som garanten mot hotande faror.

Vintern kan komma väldigt tidigt i år. I Ukraina är det redan iskallt.

CLAES ARVIDSSON

 

Claes Arvidsson

Anslagsnivåer, hur den ryska aggressionen ska hanteras och huruvida Sverige ska gå med i Nato är alla frågor som kommer att bli än mer aktuella.

Många har analyserat försvarsöverenskommelsen och regeringens försvarsproposition ingående. Men när försvarsdebatten i skrivande stund har fokuserat kring anslagsnivåer, kriget i Ukraina och huruvida behovet av samhällsplikt finns eller ej så skulle jag vilja ta ett steg tillbaka, till frågan om behovet av ett försvar och vilka värden det är som vi med vår försvarsmakt försvarar.

Som före detta värnpliktig och anställd i Nordic Battle Group 11, med flera vänner och bekanta som arbetar i försvaret och har varit ute på missioner i Afghanistan och Mali, har jag en större koppling till Försvarsmakten än den vanlige väljaren. Samma sak gäller, upplever jag, för de flesta som är engagerade i försvars- och säkerhetspolitiska frågor. Det medför problem för oss som politiskt engagerade; hur ska man förklara behovet av ett försvar för en väljare som kanske inte bryr sig om ubåtskränkningar och ryska flygövningar? Än viktigare; hur ska man kunna förmedla sina insikter till en beslutsfattare med makt att påverka?

Jag tror att vi behöver besvara frågan på ett mer övergripande plan: vad försvarar vi och varför?

Jag tror att alla människor, utom de mest hårdnackade extremister, instämmer i uppfattningen att det samhällssystem vi har är det bästa. Eller minst dåliga, för att tala med Churchill. Den liberala och sekulära demokratin har plats för alla olika människor, alla livsåskådningar och alla åsiktsyttringar. “E pluribus unum”, som det amerikanska mottot lyder, kan stämma in på alla moderna och öppna demokratier. Det som försvaras är inte specifika landsgränser, en specifik politik eller en specifik skattesats, utan tron på ett öppet och fritt samhälle. Det som försvaras är alla människors rätt att leva och tro som de vill utan att utsättas för hot om våld eller tvång. Det är det som alla män och kvinnor i grönkläder försvarar.

Inte bara syftet, utan också medlen skiljer demokratiska, frihetliga stater från terrorgrupper och skurkstater som illegalt överfaller grannländer. Genève-konventionerna och krigets lagar är försök att förmänskliga och i någon mån styra det våld som fortfarande präglar delar av världen. Det internationella utbrottet över Assads användning av kemiska stridsmedel i det syriska inbördeskriget visar att det finns gränser som fortfarande inte får överträdas. I ett krig som alla internationella aktörer verkar ha gett upp hoppet om att kunna lösa, utgör kraftsamlingen att få bort kemiska vapen en ljusglimt och en påminnelse om att handlingskraften att skydda människor finns, om än begränsat. Skillnaden mellan kontrollerad och okontrollerad våldsutövning kan tyckas hårfin på det teoretiska planet, men i verkligheten på marken så är det i förlängning skillnaden mellan att krigare förstör en by och att soldater delar ut godis till barnen.

De flesta människor förstår dessa distinktioner, och det är därför som upprördheten kring att Försvarsmakten nära nog inte fick vara med på nationaldagsfirandet i Umeå var så stor. Det är också därför människor blir så arga när Försvarsmaktens anställda jämställs med IS-terrorister; skillnaden mellan en anställd soldat och en terrorist är självklar, liksom skillnaden mellan Försvarsmakten och al-Qaida är självklar, för före detta soldater som för vanliga människor.

Debatten kring de försvars- och säkerhetspolitiska frågorna kommer förmodligen att föras än mer högljutt än tidigare. I takt med att den svenska opinionen för ett medlemskap i Nato blir allt starkare och krigen i Ukraina och Mellanöstern fortgår kommer behovet av en fungerande säkerhetspolitik att bli allt större. Anslagsnivåer, hur den ryska aggressionen ska hanteras och huruvida Sverige ska gå med i Nato är alla frågor som kommer att bli än mer aktuella, även inom mitt eget parti. Då är det viktigt att vi inte glömmer bort varför vårt försvar finns och vad det är som vi ytterst försvarar.

ALFRED ASKELJUNG 

Nyvald förbundsordförande för Centerstudenter och krigsplacerad i Enköping

Claes Arvidsson

I Putinlandet stiger i dessa dagar allehanda mörka skuggor fram ur det förflutna.

Nyligen fick en 80 minuter lång dokumentär, ”Imperiets siste riddare”, sin högtidliga premiär på Filmhuset i Moskva. Den hade då redan varit föremål för en sluten specialvisning på Ryska Institutet för Strategisk Forskning. Den berättar om Ivan Solonevitj, en tvättäkta tsarist med ett nästan osannolikt livsöde.

Solonevitj hävdade under en lång och vindlande emigranttillvaro att Ryssland bara kan finna sin själ i sin egen historia. Både socialismen och liberalismen är, betonade han, väsensfrämmande för det sant och sunt ryska. Han talade för upprättandet av en imperial ”folkmonarki” – vilket samtidigt gjorde honom suspekt i en del emigranters ögon.

1934 hade Solonevitj flytt från ett fångläger i Karelen och efter 16 dygns vandring tagit sig till Finland. Hans bok ”Ryssland i koncentrationslägret” väckte stort uppseende och gick snart ut på ett antal språk.

Från Helsingfors fortsatte han till Sofia och sedan till Berlin där han lyckades etablera kontakt med de innersta nazikretsarna och vann uppskattning av både Goebbels och Göring. 1938 skapade han en rysk motståndsfront som skulle förena antibolsjevikiska monarkister, konservativa och fascister.

Inte heller Gestapo litade dock riktigt på Solonevitj. När Molotov under den tyskryska paktens höjdpunkt kom till Berlin såg man till att för säkerhets skull hålla honom inlåst. 1941 tog han sig före att i ett memorandum varna Hitler för följderna av angreppet på Sovjetunionen – då var tålamodet slut. I det läget tvangs han till ett slags inre exil.

Efter kriget emigrerade Solonevitj till Argentina där han grundade tidskriften ”Vårt land”. Efter ett tag gjorde han sig omöjlig också hos Perón – efter rivaliserande emigrantgruppers intrigerande. I fortsättningen måste han bedriva sin verksamhet från Uruguay. Han dog där samtidigt med Stalin, 1953.

I dagens nationalistiska Ryssland är Solonevitj alltså en av dem som visar vägen. Han framstår som en hjälte, med sin antiliberala principfasthet, sin heroiska flykt, sin outtröttliga kamp på skilda kontinenter. Det faktum att han bland landsmän i förskingringen emellanåt misstänktes för Sovjetsamröre är bara ägnat att stärka hans sak. Vi kommer att få höra mer om honom.

MAGNUS LJUNGGREN

Professor em i rysk litteratur vid Göteborgs universitet

Mats Johansson

Nya insikter om ryska avsikter leder till dystra utsikter

TALLINN. Nordens ledande statsman, Estlands president Toomas Hendrik Ilves, bjuder på middag i passande miljö. Vi är närmare 400 utrikespolitiska experter och opinionsbildare från Natoländer och grannar som dinerar under ubåtarna i taket på stadens magnifika sjöfartsmuseum. Det är den årliga Lennart Meri-konferensen, uppkallad efter landets förre president, som med djupa säkerhetspolitiska diskussioner i dagarna tre manifesterar de senaste decenniernas självständighet efter befrielsen från sovjetväldet. Och ja, det sjungs fortfarande som under den ärorika ”sjungande revolutionen” då demokratin slutligen erövrade republiken; ingen estnisk fest utan svängig sångkör.

”Strategiskt tålamod” är ett begrepp som används under seminarierna och det som ska väntas ut och ringas in är den ryska aggressionen. Det är en tonsättning som antyder visst självförtroende åtminstone hos värdarna; Estland är inte skräckslaget av rädsla inför kommande prövningar från herrarna i Kreml, men så har man också fått både EU och USA att förstå allvaret i situationen i Baltikum. Så nu finns amerikansk trupp på plats i alla de tre baltiska republikerna, medan EU:s sanktioner fungerar och råvaruprisfallet försvagar den ryska ekonomin.

Det krävdes två krig, de ryska invasionerna i Georgien 2008 och Ukraina 2014, och ännu har inte alla vaknat i Europa; inte sydeuropéer som hanterar sina egna kriser, inte tyskar som fortfarande predikar ”förståelse” för ryska intressen, inte nynationalister till höger och vänster som i antiamerikansk anda gärna låter sig städslas i Kremls kampanjer för att splittra EU och Nato. Och framförallt inte de regeringar som ännu inte vänt trenden från nedrustning till upprustning.

”Ukraina var en väckarklocka, men efter att ha vaknat måste man stiga ur sängen också”, heter det i en besk kommentar till dem som inte låter pengar följa orden. Nya insikter om ryska avsikter och dystra utsikter måste leda till stärkta försvarsresurser. I publiken här råder ingen tvekan om att det krävs ett militärt svar på utmaningen från regimen i Moskva. Den har som mål att revidera den ordning som gällt i Europa sedan ett kvarts sekel – med våld, om så behövs för att ändra gränser och tvinga andra folk till underkastelse.

Putin behöver nya heta krig för att trygga sin maktställning på hemmaplan. Just nu leder han dessutom det andra kalla kriget med en desinformationsoffensiv som får genomslag i länder och grupper runtom i Europa. I förlängningen vill Kreml tillbaka till en ställning som supermakt som kan diktera ”fredens” villkor som Stalin i Jalta och Potsdam vid andra världskrigets slut. Och då ingår både de forna sovjetrepublikerna och östra Europa i kalkylerna; de ska av väst åter erkännas som rysk intressesfär. Det är därför polacker och estländare förbereder sig för krig, de är mentalt mobiliserade och vill inte ha något nytt ”Jalta”.

”Det är bara att läsa Putins tal och artiklar” uppmanar en expert som aldrig upphör att förvånas över den förvåning som fortfarande präglar en opinion i väst som tycks ha svårt att fatta vad som händer, trots de ryska framgångarna i Ukraina. Ja, det är så dags, efter 15 år av Putinvälde!

När flyktingströmmar från Ukraina tar sig till EU är det för sent.

MATS JOHANSSON är ordförande i den utrikespolitiska tankesmedjan Frivärld och kolumnist i denna tidning. Han driver även den egna bloggen Kommentator.

 

 

 

Mats Johansson

Det pågår fortfarande ett krig

I förra veckan veckan besökte jag och mina medarbetare Ukraina. Syftet var att på plats bilda sig en uppfattning om landets utsatta och svåra situation.

Mycket har hänt i landet sedan protesterna på Maidan (Självständighetstorget) för ett drygt år sedan, som ledde till att landet valde väg genom att sluta ett associationsavtal med EU. Men istället för att respektera det ukrainska folkets vilja valde Putin att tolka associationsavtalet som en krigsförklaring. Illa förberedda ukrainska politiker och västmakter vaknade upp till ett faktum där ryska trupper annekterade Krim och de östra delarna svämmade över av ryska vapen och soldater.

Den svåra humanitära situationen i landet och de akuta behov som uppstått i spåren av Putins krig var ett av resans starkaste intryck. Enligt organisationen SOS Donbass som vi träffade i Kiev har ca 1 000 personer redan dött i Donbass enbart av hunger och brist på sjukvård. Ca 5 000 andra beräknas ha dött som ett resultat av direkta strider. Sex miljoner personer är beroende av humanitärt stöd. Sedan Rysslands invasion av Krim och östra Ukraina handlar det om en miljon människor som tvingats lämna sina hem och som nu lever som flyktingar i sitt eget land.

Ekonomiskt är landet i fritt fall. Valutan hryvnia har fallit som en sten mot havsbotten. Bland utländska investerare saknas förtroende för landet. Korruptionen, byråkratin, ett uselt affärsklimat och en konflikt som ingen vet var den kommer att sluta gör att man håller sig borta. För ukrainarna själva och för importerande företag har valutafallet inneburit att allt utanför Ukrainas gränser har blivit 80 procent dyrare. Världsbanken har förvisso utlovat 17,5 miljarder dollar men det är ett tag sedan någon utbetalning till Ukraina faktiskt skedde. Bristen på pengar är akut. Inflationen är på 29 procent. Fattigdomen växer. I slutet av 2015 beräknas medelmedborgaren vara 30 procent fattigare än då Sovjetunionen kollapsade.

På plats i Ukraina blir det tydligt hur Putins kalla krig övergått i en het konflikt. Det är ingen tvekan om att den ukrainska armén är i behov av ytterligare stöd från omvärlden för att kunna stå emot ytterligare ryska aggressioner. Enligt parlamentsledamoten Taras Pastukh, som vi träffade i Kiev, skeppar Ryssland kontinuerligt in nya vapen. Enligt honom har separatisterna nu tillgång till fler pansarfordon än vad Tyskland och Frankrike har tillsammans – samtidigt som de egna strider med gamla vapen. Alla vi mötte vädjade till Europa om stöd och assistans.

Vad gäller politiska reformer går det trögt samtidigt som det är viktigt att bära i minnet att det tog lång tid för de andra östeuropeiska länderna att reformeras. Men för landets utveckling är det helt nödvändigt att bli av med oligarkernas inflytande och att bekämpa korruptionen. President Porosjenko har uttalat att Ukraina skall vara redo för ett EU-inträde 2020 och har presenterat en lista på förändringar som måste komma på plats. Men för att detta skall kunna bli verklighet måste västländerna stödja Ukraina mer aktivt, både vad gäller säkerhetssituationen och den ekonomiska krisen. Regeringen måste ställa folk till svars: både vad gäller dödsskjutningarna mot Euromaidan-aktivisterna och korruptionen. Domstolsväsendet och polisen måste reformeras i grunden.

Mitt i allt mörker finns dock ljuspunkter. Janukovytj är borta och ett nytt parlament är på plats med många unga och reforminriktade personer. En majoritet i nya parlamentet består nu av västvänliga ledamöter och för första gången någonsin är över hälften av medborgarna för en anslutning till Nato. Ukraina har gjort sitt val – vilket är positivt. Putins agerande har fått konsekvenser för den ukrainska befolkningens syn på EU och Nato.

Tre lärdomar framträdde extra tydligt under resan:

  • Frågan om att stödja Ukraina humanitärt, ekonomiskt och militärt känns mer angelägen än någonsin. Under samtliga våra möten med både politiska och religiösa ledare underströks vikten för omvärlden att bistå Ukraina.
  • Det civila samhällets bärande roll är imponerande och någonting som vi i väst kan lära oss av Ukraina. Människor deltar aktivt i reformarbetet och fyller genom aktiva medborgare på en imponerande sätt den roll som i många fall staten tagit i våra länder.
  • Under besöket framstod det tydligt hur viktiga sanktionerna mot Ryssland är. En medarbetare på organisationen ”Reanimation package of reform” vädjade: “Keep pushing for sanctions against Russia. Theses are the signs that Europe cares. We can’t stand alone against Russia”. Västländernas omfattande sanktioner mot Ryssland (i kombination med lågt oljepris) har försvagat rysk ekonomi och därmed Putin.

Sammantaget konstaterar vi efter besöket att situationen i Ukraina är allvarlig. Putins aggressioner är långtifrån över. I ett läge då USA:s utrikespolitik präglas av passivitet och Europa saknar beredskap har Putin identifierat en historisk öppning för utökat ryskt inflytande genom militär aggressivitet. Det är endast genuint engagemang och konkreta insatser från omvärlden som kan stoppa maktens män i Kreml.

Därför fortsätter vi att driva de frågorna här i Europaparlamentet. EU får inte svika Ukraina. Ukrainarna visar ett oerhört mod och beslutsamhet att försvara sitt land. Euromaidan-aktivisterna gav sina liv för att få tillhöra väst. Deras minne och det ukrainska folkets frihet förtjänar att hedras genom vårt helhjärtade stöd.

LARS ADAKTUSSON är ledamot av Europaparlamentet (KD).

 

 

Mats Johansson

Regeringen fortsätter vidga Natosamarbetet

Fredagens presentation av regeringens inriktningsproposition för försvaret sker till ackompanjemang av fortsatt hotfullt ryskt uppträdande i vårt närområde. När rysk militär ger färdorder till ett svensk-finländskt forskningsfartyg på internationellt vatten på Östersjön, ”Fredens hav”, sker det med sedvanlig stormaktsarrogans, som vore Lettlands ekonomiska zon fortfarande tillhörig en sovjetrepublik.

Desto större anledning att regeringen håller fast vid den Natopositiva kurs som under bred enighet lades fast i försvarsberedningens omvärldsanalys för ett år sedan (SvD 22/4). Basplattan för det militära och säkerhetspolitiska samarbetet med våra grannländer i västvärlden kan därmed fortsätta utvecklas i den takt kring vilken fortsatt bred partipolitisk enighet kan nås. Det är föga dramatik i detta.

Det sker numera dessutom med ökat stöd i opinionen. MSB:s årliga opinionsundersökning Opinioner 2014: Allmänhetens syn på samhällsskydd, beredskap, säkerhetspolitik och försvar, publicerad i januari, bekräftar den bild som framkom i andra mätningar förra hösten: nu finns en klar majoritet för ett svenskt Natomedlemskap; 48-35 (mätt 13/10-10/11 2014); första gången någonsin i MSB. 2013 var ställningen jämn (36-40), men under den senaste tioårsperioden har Natoanhängarna i Sverige sakta men säkert vuxit, från 17 procent 2005 till 36 procent 2008 (Putins invasion i Georgien) och nu alltså till fler än hälften av dem som har en uppfattning.

Men opinioner kan komma och gå, beroende på omvärldsbevakningen. Den växande ryska aggressionen i vårt närområde och invasionen i Ukraina har påverkat omvärldsbilden och inställningen till regimen i Kreml. Till det långsiktiga och bestående ska noteras att enligt MSB:s tidsserie har de senaste decenniernas avrustningspolitik i Sverige helt saknat folkligt stöd. Försvarsviljan är starkare utanför riksdagen än i den.

Av dem som i vårt land och Ryssland vill stoppa fortsatt integration och avbryta även samarbetet med våra nordiska grannar får den rödgröna regeringen höra att det partnerskap som inleddes redan 1994 har smugits på svenskarna i statskuppsliknande former. Det är att ringakta de beslut som fattats i riksdagen under många år med full insyn och skiftande politiska majoriteter.

Men visst är det glädjande att nu också Miljöpartiet står bakom både grundanalysen om Sveriges behov av grannsamverkan och den fortsättning som väntar i form av en proposition nästa vår som fullföljer överenskommelsen om ett värdlandsavtal med Nato så att vi kan ta emot alliansens stöd i lagliga former. Problemet är att ett år är en lång tid i politikens värld och mycket kan ännu hända i opinionen i de rödgröna partierna innan man tryckt på de gröna voteringsknapparna i plenisalen.

Ur den synvinkeln var det illavarslande att under ”kulturvänsterns” upprop mot militär övningsverksamhet med våra grannar finna en undertecknare från regeringspartiet de gröna, riksdagsledamoten Annika Lillemets. Hon delar uppenbarligen inte regeringens och därmed sitt partis bedömning i inriktningspropositionen att ”utvidgningen av Nato gynnat säkerheten i Europa, inklusive för Sverige och i vårt närområde”, ej heller att ”vårt samarbete med Nato ger oss möjlighet att utveckla vår militära förmåga” och att det ska ske genom att ”öka svenskt deltagande i Natos mest avancerade och komplexa övningar, framförallt inom ramen för Natos snabbinsatsstyrka, samt i Natos återkommande storskaliga övningar”.

Det återstår att se om regeringens starke man, försvarsminister Peter Hultqvist, förmår att föra den här delen av processen i mål. Försvarsreformen är ännu underfinansierad och vägran att utreda ett nödvändigt Natomedlemskap högst onödig, men efter det mörker som präglat försvarspolitiken under decennier är det i alla fall bra att några ljus har tänts.

Det ska dock inte skapa några illusioner. Sverige förblir utbyggda samarbeten till trots ännu en tid militärt allianslöst, ett tillstånd som inte har gagnat oss väl utan skapat vakuum i närområdet. Det kan bara fyllas under det skydd som ges av artikel 5 vid fullt medlemskap i Nato.

MATS JOHANSSON är ordförande i tankesmedjan Frivärld och kolumnist i denna tidning.

Lästips!Frihandelsbloggen följer Magnus Nilsson med daglig uppdatering debatten kring frihandelsavtalet TTIP, här bland annat ett inslag i den ryska motkampanjen.

 

 

 

 

 

Claes Arvidsson

Den största nackdelen med det diminutiva markförsvaret är att en angripare i dag tydligt kan kalkylera sina insatser.

Dagens försvarspolitiker pekar ofta – när dagens minimala ”insatsförsvar” kritiseras – triumferande på den stora armén under det kalla kriget med otillräcklig kvalitet i modern strid, förrådsställd och därmed inte insatsberedd.

Förvisso hade armén problem med att avväga kvalitet och kvantitet under det kalla kriget. Svältkuren från slutet av 1960-talet och framåt medförde efterhand otillräcklig kvalitet när det gällde att möta en kvalificerad motståndare. Ett exempel var att infanteriförbanden förflyttades i opansrade fordon, utsatta för fientligt attackflyg.

Men att öka kvaliteten till priset av krympt numerär var inte så enkelt. Landet var stort och möjliga invasionsriktningar många. Vilka delar av riket skulle inte försvaras? Om detta gav den politiska ledningen inte någon vägledning; kravet var fortfarande att hindra fienden att få fast fot på landterritoriet. Det kunde ju i och för sig i vissa fall ske med flyg- och sjöstridskrafter, men att lämna tänkbara infallsportar utan markförsvar var strategiskt olämpligt och politiskt omöjligt.

I dag lanseras inom ramen för historieprojektet Försvaret och det kalla kriget (FoKK) boken Den stora armén (Medströms förlag) där personer som innehade höga befattningar i Försvarsmakten under det kalla kriget beskriver hur denna stora armé var uppbyggd, hur den producerades och hur den var tänkt att fungera i krig.

Titeln Den stora armén kan tolkas på olika sätt. En tolkning är ”den alltför stora armén” anknytande till ovan antydda kvalitetsproblem, det vill säga att arméstridskrafterna skulle ha stått sig slätt i strid om det blivit allvar. En annan är ”den respektingivande armén”, det vill säga hur det lilla landet med stora ansträngningar och med idoga och hängivna insatser, med sparsamhet och meranvändning av personal och materiel, kunde ställa en halvmiljonarmé på krigsfot, en armé som var ett uttryck för vår motståndsvilja och tillsammans med de andra försvarsgrenarnas stridskrafter avskräckte en presumtiv angripare.

Det finns en tolkning till, tokig men inte ovanlig, ”den onödigt stora armén”. Det fanns i själva verket inte fanns något reellt hot, det fanns varken motiv och möjligheter för Sovjetunionen att ge sig på Sverige; en kustinvasion över Östersjön vore alltför vansklig och en landgränsinvasion över Torne älv alltför tidsödande. Om denna invändning kan sägas att den bekräftar tesen om det krigsavhållande försvaret. Om ett starkt försvar gör ett angrepp osannolikt innebär det inte att försvaret är onödigt. Det bör också påpekas att de resurser som satsas på ett försvar får full effekt ett decennium fram i tiden, medan en stormakt som överväger angrepp kan öka sina resurser på mycket kortare tid.

Vilken av de två förstnämnda tolkningarna som är den rimligaste överlåts åt bokens läsare att bedöma. Det beror lite på vilket perspektiv som anläggs. Vi som var aktiva i Försvarsmakten då hade en tämligen klar uppfattning om styrka och svagheter i utbildning och utrustning. Vi trodde oss kunna förutse i vilka stridssituationer vi skulle nå framgång och var vi skulle komma till korta – givet att angriparen hade den förmåga som framställdes i Handbok Stormakten (och vi utgick alltid från worst-case). Om vi lutade åt något håll så var det att betona våra egna svårigheter mot den kvalitativt och kvantitativt överlägsna Sovjetarmén.

Angriparen å sin sida kände bättre sin egen styrka och egna svagheter. Han visste naturligtvis om en hel del av vår förmåga, men han kunde aldrig i förväg veta var vi var svaga eller starka, i synnerhet som han själv kunde vara försvagad efter landstigning eller långa marscher i fientlig ödemarksterräng. Han kunde helt enkelt inte kalkylera utgången. Härtill kom naturligtvis att hans huvudmotståndare Nato hade goda tillfällen att ingripa till vår hjälp. Oförutsägbarheten kunde vara krigsavhållande.

Dagens insatsförsvar (för några år sedan användes det löjeväckande uttrycket ”det insatta insatsförsvaret”) har en helt annan struktur. Det utformades främst med tanke på internationella insatser i ”Långt-bort-i-stan”. Nu har vi uppgiften att få försvaret till ett medel att möta väpnade hot i vår närhet, inte helt lätt eftersom försvarspolitiker (med god hjälp av den militära ledningen) i ofattbar inkompetens under två decennier inte kunde föra relevanta strategiska resonemang.

När nu gamla hotbilder blir som nya kan det kanske vara av intresse att se på de gamla lösningarna, inte för att återvända till dem men för att se var våra svagheter idag ligger.

En påtaglig sådan är insatsberedskapen. Armén var under det kalla kriget visserligen i huvudsak hempermitterad och förrådsställd, men mobilisering av krigsförbanden var minutiöst planlagd och ofta övad. I en snabbt uppblossande kris skulle inom ett dygn hamnar och flygfält ha varit försvarade av värnförband med kanoner i pansartorn, inom ytterligare något dygn skulle tjogtals lokalförsvarsbataljoner och många fältbataljoner ha varit mobiliserade och två dygn senare skulle tjugo brigader ha varit på krigsfot.

I dagens insatsförsvar med stående förband i ett modulsystem skulle det ta dubbla tiden – bortåt en vecka – att organisera en handfull bataljonsstridsgrupper. Först måste komponenterna personaluppfyllas på utbildningsorten. Därefter måste de olika delarna, stridsvagnskompanier, artillerikompanier etc förflyttas till bataljonsorten så att stridsgruppen kan monteras ihop. Och då kvarstår ändå arbetet för de två fristående brigadstaberna att ta befälet över sina stridsgrupper.

Som väl är känt räcker försvaret bara till för att försvara ett område en vecka. ”Det geografiska imperativet”, kravet att kunna möta en fiende varhelst han tränger in, har övergivits. Alla delar av riket är väl inte tänkbara mål att invadera, men det mest troliga, Gotland, är som alla (?) vet inte tillfredsställande försvarat.

Enveckasförsvaret har givetvis konsekvenser för våra möjligheter att få hjälp utifrån. Under det kalla kriget talade vi inte högt om allierade hjälpinsatser men hade med vår uthållighet vissa chanser att få dem. I dag förutsätter vi öppet sådan hjälp men vägrar göra vad vi skulle kunna för att få den i tid, samtidigt som vår egen uthållighet går mot noll.

Men den största nackdelen med det diminutiva markförsvaret är att en angripare i dag tydligt kan kalkylera sina insatser. Det svenska försvarets effekt är förutsebar och angriparen kan med en helt annan precision än under det kalla kriget kraftsamla sina insatser mot de avgörande punkterna. Därmed inte sagt att vi borde ha haft kvar den stora armén från det kalla kriget, men nu har vi mindre än en tjugondedel.

 BO HUGEMARK

Överste, säkerhetspolitisk kommentator och ledamot av Kungl Krigsvetenskapsakademien

>>>>

Till sist: Studier Den stora armén presenteras i dag 22 april på Armémuseum i Stockholm, kl 16.

 

 

 

Claes Arvidsson

Det finns en nyckelfigur i Kremls nu allt intensivare informationskrig: Boris Kagarlitskij, chef för Institutet för globalisering och sociala rörelser i Moskva. Det anmärkningsvärda med honom är att han kallar sig socialist samtidigt som han är stadigt förankrad i den ryska extremnationalismen. Västvärlden faller ofta kritiklöst för hans påklistrade vänstertonfall.

Presentationen av Kagarlitskij på Wikipedia rymmer inte ett ord om att han en gång tillhörde en dissidentgrupp som under sen Brezjnevtid sprängdes av KGB. Straffen blev hårda för samtliga ”sammansvurna” utom för just Kagarlitskij. Han hade valt att samarbeta med sina förhörsledare, vid rättegången 1983 uppträdde han som åklagarvittne. Så kom han undan med ett år i fångenskap medan t ex Michail Rivkin fick tolv (så småningom nerkortat tack vare Gorbatjov).

Några år senare visade sig Kagarlitskij vara stor glasnostvän. I början av 90-talet anlände han till Sverige och intervjuades i Dagens Nyheter i rollen av modig medborgarrättskämpe med fångförflutet. Om tjallandet inte ett ord.

Rätt kort efter Krimannekteringen ordnade han en konferens på halvön om ”Världskrisen och den ukrainska oppositionen”. Den mynnade i ett manifest där det framhölls att Ukraina inte är en nation utan ett ”territorium” som skyndsamt måste ”befrias från det gäng av pedofiler, religiösa sekterister och andra avskum som behärskar Kiev”.

Kagarlitskij har varit aktiv hos Florian Geyer-sällskapet i Moskva, döpt efter SS-truppernas fruktade kavalleridivision. Han var en av initiativtagarna till den nya ”Heliga allians” som möttes i Wien den 31 maj 2014. Här lades upp planer för det fortsatta samarbetet mellan rysk nyfascism och extremister i Väst.

Nyss framträdde han i rollen av ”dissident” och ”oligarkkritiker” på universitetet i Wisconsin. Där förklarade han att det är ett ”inbördeskrig” som pågår i Ukraina. Det kommer att pågå i all evighet. Väst gör bäst i att hålla sig borta – det var budskapet.

När som helst kan denne mycket rörlige ”marxist” dyka upp hos Åsa Linderborg på Aftonbladets kultursida. Se upp!

MAGNUS LJUNGGREN

Professor em i rysk litteratur vid Göteborgs universitet

Mats Johansson

Kreml vill stoppa Natoövningar i Sverige

Moskvaregimen är inte helt nöjd med Sverige och Finland. Det framgår om inte annat av en helsidesartikel i det ryska försvarsdepartementets tidning Krasnaja zvezda (9/4) som har tagit god tid på sig att nå svenska medier. Läses inte den Röda stjärnan längre på landets redaktioner?

I så fall hade man för mer än en vecka sedan kunnat ta del av den officiella vassa kritiken mot ländernas säkerhetspolitiska orientering på senare år, lagom före riksdagsvalet i Finland och den svenska försvarsuppgörelsen. Närmandet till Nato med partnerskap, snabbinsatsstyrka, värdlandsavtal, övningsverksamhet och representation i dess militärkommittéer tas i Kreml till intäkt för att vi redan är med i Nato.

Våra länders politiker anses ha drabbats av ”militär hysteri som är framtvingad av USA och Natos ledning”. Anledningen till denna yrsel skulle vara att de är ”trötta på neutraliteten” vilket i sin tur skulle bero på ”de från Kalla kriget framdragna påhitten om hotet från Öst”.

I spetsen för rysskräcken i Norden anses Norge gå. Det är inte Natos socialdemokratiske generalsekreterare Jens Stoltenberg som utpekas utan den norska försvarsministern Ine Eriksen Søreide som anges påverka befolkningen att tycka illa om Rysslands agerande i Ukraina.

Ja, en sådan folkrättsligt grundad hållning kan förstås skapa dålig stämning mellan en krigförande diktatur och en fredlig demokrati, däri har Röda stjärnan rätt. Som straff för vanartigheten deklarerar tidningen att ”vänskapens gräns” mellan Norge och Ryssland inte längre existerar. Som ytterligare bevis för den nya fiendskapen åberopas att norsk television ska börja sända en thrillerserie i tio delar där handlingen utspelas under rysk ockupation av Norge.

Man förstår den ryska oron. Sådant är man inte van vid i ett land där mediefriheten är avskaffad och journalister mördas. I det pågående informationskriget i Europa är television ett farligare vapen än aldrig så många JAASM-robotar riktade mot Moskva. Tänk om serien skulle bli populär och sprida sig även till Sverige och Finland? Om sådan yttrandefrihet får förekomma kan vad som helst hända i Norden. Dock framgår inte om svaret heter störsändningar eller kärnvapenattack.

Fokus i det ryska angreppet i spalterna ligger dock inte på recension av tv-tablåer utan på att det kan bedrivas samövningar med Natoländer på svensk mark. Att norrmän, danskar och balter förenas med Sverige i gemensamma intressen av att värna våra territorier kommer inte att accepteras från ryskt håll vid det som förr kallades ”Fredens hav”.

Tur då att Kreml i alla fall har stöd i den kampanjen av en grupp svenska poeter och skådespelare tillsammans med politiker som Gudrun Schyman (FI) och Annika Lillemets från regeringspartiet (MP). I en dikt på debattplats häromdagen slog experterna i lilla Ekoklubben fast att ”våld löser aldrig några problem” och att tänkbara ”krigsförbrytare” från Nato därför bör åka hem till Norge och Danmark istället för att komma hit och solka ner vår fina neutralism. ”Go home, go home” kommer nu att eka hela vägen från kulturredaktionerna till Dramaten, som under de röda åren kring ”68”.

Röda stjärnans retoriska attack skulle kunna avskrivas som ännu ett fantasifoster i propagandakriget om det inte vore för dess guldstjärna till en namngiven svensk politiker: Margot Wallström. Hennes kamp mot en utredning om svenskt Nato-medlemskap uppskattas i Moskva:

”För rättvisans skull bör sägas att man i Sverige i mindre utsträckning än i Finland förespråkar ett anslutande till Nato. Den svenska utrikesministern Margot Wallström avslog kategoriskt Alliansens förslag om en utredning av svenskt medlemskap i Nato under en sammankomst i Riksdagen tillägnad utrikespolitik. Enligt Wallström skulle en sådan undersökning vara en signal till omvärlden att Sverige ändrar sin position i denna fråga.”

Wallström kan förstås inte värja sig mot denna ryska björnkram, men det ska noteras att samma värme förmodligen inte har strömmat mot försvarsminister Hultqvist. Tvärtom uttalas en fatwa mot hela den utökade nordiska samverkan som blivit Hultqvists signum som komplement till Natointegrationen.

Enligt Röda stjärnan har det nu skapats en militär union mellan Sverige och Finland som kommer att skicka förband till EU:s militära struktur och delta i Natoövningar: ”Detta bidrar inte till fördjupad vänskap, god grannsämja i norra Europa och samarbete med vårt land som varit karakteristiskt för regionen i många årtionden.”

På den punkten har tidningen rätt. Så blir det när man invaderar grannländer, nu igen.

MATS JOHANSSON är ordförande i tankesmedjan Frivärld och kolumnist i denna tidning.

Följ även flödet på min blogg Kommentator. Där länkar jag till söndagens inlägg i God morgon, Världen-panelen om försvarsuppgörelsen.