Annons
X
Annons
X

Säkerhetsrådet

Mats Johansson

Mats Johansson

Om det stora kriget kommer är Washington underrättat

Krig i Europa mellan Ryssland och västvärlden är numera tänkbart. Det var det inte för ett par år sedan. Särskilt otänkbart var det i Washington, DC, där Obama-administrationen – i likhet med de flesta regeringar i Västeuropa – avskrivit hotet från Ryssland. Fram till hösten 2013 var det i stort sett omöjligt att i Washington föra en någorlunda djupgående diskussion om rysk upprustning och rysk ideologisk omorientering under Putin. Allt detta avfärdades kategoriskt som icke-problem, särskilt i ljuset av det framväxande Kina.

Efter det ryska agerandet i Syrien under 2013, och givetvis särskilt efter den ryska aggressionen mot Ukraina under 2014, är läget helt förändrat. Ett tydligt exempel på den förändrade tonen i Washington är en nyutkommen rapport – The Ukrainian Crisis and European Security: Implications for the United States and U.S. Army – från det ansedda forskningsinstitutet Rand.

Författarna Stephen Larrabee, Peter Wilson och John Gordon är seniora säkerhetspolitiska analytiker på Rand. Rapporten är sponsrad av den amerikanska armén, som är en mycket viktig aktör även i den europeiska säkerhetspolitiken. Obama-administrationens beslut från 2012, om att dra tillbaka de två sista tunga armébrigaderna från Europa och därmed de sista amerikanska stridsvagnarna, blev mycket omskrivet på sin tid och sågs av många som det slutgiltiga tecknet på att USA nu tänkte ”överge Europa” och satsa allt på Asien istället.

Men faktum är att beslutet bara höll ett år; redan förra året kom stridsvagnarna tillbaka till Europa och finns nu i Tyskland, samt i den amerikanska marinkårens förhandslager i Norge. Diskussioner pågår också om ytterligare förhandslagring av materiel i central- och östra Europa, inklusive Baltikum.

Rand-rapporten speglar denna utveckling. Rysslands aggression mot Ukraina, menar författarna, har utmanat två tidigare fundamentala principer för USA:s syn på europeisk säkerhet; 1) att Europa är säkert och stabilt, och 2) att Ryssland är en partner snarare än en fiende.

USA måste nu omvärdera bägge dessa principer. Det ger två huvudkonsekvenser: för det första kan USA inte längre lugnt ”ombalansera” mot Asien. För det andra kommer Europa att bli avsevärt viktigare för den amerikanska säkerhetspolitiska strategin i framtiden. Ryssland under Putin är nu en revisionistisk stat, engagerad i ett ”kyligt krig” mot västvärlden och kan i värsta fall provocera fram en konflikt – t ex i Baltikum – för att skapa inrikespolitisk enighet.

Bland de motmedel Rand-analytikerna föreslår ingår att snabbt implementera Natos nya snabbreaktionsstyrka, ett stärkande av de baltiska staternas försvarsmakter, ökad amerikansk militär närvaro – särskilt i östra och centrala Europa – och någon form av amerikansk ”snubbeltrådsstyrka” kontinuerligt grupperad i Baltikum, eventuellt inklusive tunga förband.

Rapporten noterar också det allt närmare förhållandet mellan Nato och Sverige/Finland, bland annat manifesterat i det så kallade värdlandsavtal som länderna framförhandlat med Nato. Samtidigt pekar författarna på att Moskvas allt mer aggressiva agerande i Östersjöområdet har som syfte att aktivt motarbeta det svensk-finska närmandet till Nato, särskilt avseende medlemskap i alliansen.

Om detta blir framgångsrikt kommer, menar Rand-forskarna, de baltiska staternas förtroende för Nato att undermineras. Sverige och Finland har av geopolitiska skäl blivit allt viktigare för försvaret av Baltikum, vilket innebär att om en konflikt i Baltikum inträffar blir Sverige och Finland indragna redan från början. Detta är ett nytt läge jämfört med det kalla kriget.

Att denna typ av studier nu återkommer beror på att den amerikanska säkerhetspolitiken i det långa loppet styrs av de geopolitiska problem som uppträder i världen. Under många år uppfattade amerikanska beslutsfattare inte att sådana fanns i Europa. Nu har man tänkt om – och det är tur för Europa.

MIKE WINNERSTIG är fil dr i statsvetenskap, ledamot av Kungl Krigsvetenskapsakademien och forskningsledare vid FOI.

 

 

 

Om gästbloggen



Säkerhetsrådet är en gästblogg hos SvD Ledare och en mötesplats för försvars- och utrikespolitiskt intresserade. Utgångspunkten är att Sverige står inför nya prövningar av militär förmåga och politisk vilja.

Redaktörer är Claes Arvidsson, gästledarskribent och författare, och Mats Johansson, tidigare pol chefredaktör och nu ledarkolumnist, ordförande i tankesmedjan Frivärld.

Förutom egna kommentarer svarar de för urvalet av inbjudna gästskribenter.
Mats Johansson

Polen har hunnit längre än Sverige i omvärldsanalys

Sverige börjar långsamt inse att omvärlden är mer osäker än på länge. Härom veckan annonserades viktiga försvarssatsningar för de kommande åren. Detta är dock inte i närheten av de summor som ÖB och andra viktiga företrädare har sagt offentligt skulle behövas (40 miljarder) för att åstadkomma ett livskraftigt försvar. Polen har som kontrast en fundamentalt skild uppfattning om vad rådande omständigheter kräver och storsatsar därför på sitt försvar. Det ”fredsskadade” Sverige behöver lära från sina grannar.

 
”Historien lär oss att Polen måste se till sig själv för sin säkerhet – även i dess militära mening – och att denna säkerhet till stor del är beroende av dess egen försvarspotential”, hävdar Radek Sikorski, tidigare utrikesminister. Landet befinner sig i en historiskt och geostrategiskt prekär situation. Flera av de äldre geopolitiska tänkarna kallade symptomatiskt läget för en del av the crush zone. Alltså, inklämt mellan västra Europa, i synnerhet Tyskland, och det enorma Ryssland.

Detta har betytt att Polen blivit överkört av främmande härar under tusentals år. Ett antal gånger har man svikits av allierade och krossats av fienden. Inför andra världskriget utfärdade den brittiske premiärministern Chamberlain en garanti om att i det fall Polen hotades skulle Storbritannien intervenera på Polens sida och motverka aggression från andra stater. Hitler invaderade och startade andra världskriget men Polen fick vänta till slutet av kalla kriget innan man på allvar blev självständigt.

Under Putin har Ryssland kraftigt ökat försvarssatsningarna och visat sig villigt att använda sin krigsmakt. Hot är en kombination av kapacitet och vilja, vilket är vad Ryssland nu uppvisar, mest uppmärksammat i Ukraina, men i praktiken är hela närområdet utsatt for denna aggressivitet. Polen är nu en stat på frontlinjen.

Idag är Polen medlem av Nato och EU med hoppet att åtminstone någon av de 28 medlemsstaterna ska skydda landet i händelse av en attack. Sverige är medlem av EU och har skrivit under solidaritetsförklaringen om att vi ska bistå, med alla möjliga medel, en annan medlemsstat i händelse av en attack. I realiteten vågar Polen inte lita fullt ut på detta. Därför har man under flera år storsatsat på sitt försvar som en av få Nato-medlemmar som kommer att leva upp till målet att satsa två procent av BNP årligen på försvaret, 2015 och lång tid framöver.

2012 inleddes en stor investering för att modernisera armé, marin och flygvapen. Stora summor allokerades för detta då situationen betraktades som mycket brådskande med tanke på att majoriteten av Polens försvar bestod av gammal sovjetisk materiel. De bepansrade styrkorna kommer att tillföras 256 nya Leopard-stridsvagnar, nytt artilleri och 300 nya stridsfordon. Marinen får 17 nya ytfartyg, tre nya ubåtar och nya helikoptrar. Framförallt satsar man på avskräckningskapacitet i form av JAASSM-missiler med kapacitet att träffa mål långt inne i Ryssland. ”Polens sköld” är ett avancerat luftvärnssystem som ska skydda landet i fall en attack sker från luften.

Landet är redan utsatt för betydande informationskrigföring och trakasserier från Ryssland och nyligen annonserade man Country 2015, en militärövning med syfte att testa nationens kapacitet att försvara sig. Polen är oroat.

Varför är detta relevant för oss? Skulle inte upprustning provocera i onödan?

Polens oro och upprustning är av betydelse för Sverige av flera anledningar. Vi har skrivit under EU:s solidaritetsförklaring och om vi på allvar ska föra ut mänskliga rättigheter och bedriva en feministisk utrikespolitik måste vi inse att för detta är fred fundamentalt. Utan fred, garanterat inga mänskliga rättigheter.

Ryssland bedriver omfattande spionage i och mot Sverige, enligt Säkerhetspolisens årsbok 2014. Det kan inte tolkas som annat än förberedelse för krigshandling mot Sverige. Så för dem som ännu inte är övertygade: detta rör inte endast Polen, eller andra stater runt Ryssland. Detta rör direkt Sverige och vi behöver förbereda oss.

Romaren Vegetius sade en gång: Om du vill ha fred, förbered för krig. Vad innebär det? Jo, att tröskelkapacitet och avskräckning betyder allt. Ju dyrare det framstår för en motståndare att angripa dig, desto mer motvillig kommer han att vara att göra det.

Den världsordning som västvärlden byggt upp är nu hotad. Det är tydligt inte bara i vårt närområde utan även i Mellanöstern, Nordafrika och Sydkinesiska havet. Det är dags att svenskarna inser att det ibland krävs mer än ord, eller ”soft power”, för att upprätthålla en (någorlunda) fredlig världsordning. Sverige behöver storsatsa på sitt försvar.

Albin Aronsson är tankesmedjan Frivärlds Capitolium-stipendiat, verksam som forskningsassistent vid tankesmedjan Atlantic Council i Washington DC.

 

 

Claes Arvidsson

Att Sverige går med i Nato är inget villkor för ett finländskt medlemskap

I sitt tal ”Den säkerhetspolitiska miljön i omvälvning – hur svarar Finland” vid Paasikivi-Samfundet den 24 mars behandlade statsminister Alexander Stubb förändringarna inom den säkerhetspolitiska miljön i Finland.

”Nästa regering har två uppgifter som är viktigare än alla andra. För det första, att få Finlands ekonomi in på en ny tillväxtbana. Och för det andra, att reagera på omvälvningarna i den säkerhetspolitiska miljön. Nästa regering är i ett lika stort behov av en gemensam lägesbild om säkerheten som om ekonomin”, konstaterade statsminister Stubb.

Enligt Stubb har Finlands säkerhetspolitiska miljö förändrats så att det finns ett större antal olika riskfaktorer än tidigare, och vid sidan av de traditionella finns det många nya. Samtidigt har de gamla utmaningarna inte försvunnit. Detta har accentuerats särskilt i och med krisen i Ukraina.

Därför måste vi nu se både de stora förändringarna i den världspolitiska helheten och vår egen plats i denna förändring. Dessutom måste vi genom ärligt, fördomslöst begrundande välja de lösningar som allra bäst stärker vår säkerhet, fortsatte statsminister Stubb.

Utifrån en gemensam lägesbild kan vi stärka vårt eget nationella försvar och intensifiera vårt internationella samarbete. Detta innebär även en öppen diskussion om ett Natomedlemskap.

”Ett eventuellt Natomedlemskap förutsätter fyra steg: Nummer ett, att vi inte i regeringsprogrammet utesluter möjligheten till ett Natomedlemskap. Nummer två, att vi utarbetar en Nato-redogörelse. Nummer tre, att ett medlemskap ska ha ett omfattande stöd hos landets utrikespolitiska ledning. Och nummer fyra, att medlemskapet har folkets stöd”, räknade Stubb upp.

”År 2011 stack vissa av partierna huvudet i sanden inför de tråkiga ekonomiska faktumen. Finland har fått lida för det misstaget. Jag hoppas att vi år 2015 inte upprepar detta misstag fyra år tillbaka i tiden, denna gång i fråga om säkerheten”, sammanfattade statsminister Stubb.

Mats Johansson

Som extra helgläsning rekommenderar vi denna vecka en artikel om Putins nya hotpolitik av Pavel Felgenhauer i nättidningen Eurasia Daily Monitor (EDM), ett organ för tankesmedjan Jamestown som erbjuder information som sällan når svenska medier.

 

Mats Johansson

En 75-åring stärker psykförsvaret

Medan partierna nu underbjuder varandra i strävan efter lägsta möjliga försvarskostnader i förhållande till behoven (40 miljarder 2015-2020) finns det anledning att reflektera över SvD-kolumnisten Niklas Wiklunds uttryck ”fredsskadat” som etikett på tillståndet.

Det är träffande; under millenniets första decennium fortsatte den tidigare beslutade nedmonteringen av militär förmåga med betydande precision, trots att Rysslands militära förmåga samtidigt ökade tack vare väldiga satsningar från Putins tillträde 2000 fram till 2020.

Något folkligt stöd för denna nedrustningspolitik har aldrig funnits, att döma av MSB:s årliga mätningar av försvarsviljan. Utanför kretsen av Aftonbladets kulturredaktion har pacifismen haft starkt stöd endast i marginella gröna och rödbruna extremistgrupper.

I den bemärkelsen har allmänheten aldrig varit förledd att tro att den eviga freden skulle ha infunnit sig, eller att väpnat motstånd i händelse av ofred skulle ha blivit meningslöst. Tvärtom visar väl den nyuppmätta majoriteten för svenskt medlemskap i Nato (MSB) att hoppet inte är ute om återvunnen krigsrealism.

Men den långsiktiga trenden kanske ändå är negativ. Minnet av andra världskriget bleknar i takt med att de generationer som då försvarade landets gränser dör bort. Årtionden av fredsflummande och diktaturfjäsk i 68-generationen har satt sina spår bland landets vänstereliter i medier och politik för vilka värnandet av nationen nedprioriteras bland statens kärnuppdrag till förmån för allsköns andra kollektiva uppgifter och utgifter.

Tur då att det finns några äldre människor kvar med känsla för ansvar. Jag påmindes om detta vid en moderat försvarskonferens i riksdagen härom veckan, hos ett parti som på kort tid gått från att se försvaret som särintresse till att, med den nya vokabulären, se det som av särskilt intresse. Under viss ödmjukhet, högst passande, genomför man vad som måste vara nytt rekord i policyskifte.

Som symbol för detta tilläts konferensen lyssna då Hemvärnets rikschef Roland Ekenberg sjöng de nationella skyddsstyrkornas lov med den äran. Den 75-årsfirande organisationen må ha begränsad militär betydelse men för psykförsvaret är det inte av ringa intresse att det ännu finns medborgare som har kommit i närheten av ofredlig erfarenhet.

Tillsammans med landets reservofficerare, frivilligorganisationerna och överlevande bland de hundratusen svenska krigsveteraner som numera hedras med årligt officiellt firande utgör Hemvärnets 40 bataljoner en betydande mental resurs i en tid när önsketänkandet punkterats av realiteter i vår nära omvärld.

Den som fortfarande lever med bilden av ett hemvärn från filmkomediernas värld rekommenderas läsning av skriften Blev det som vi tänkt oss? som är riksdagens officiella utvärdering av ”vissa frågor i det försvarspolitiska inriktningsbeslutet 2009”, författad av försvarsutskottets tidigare kanslichef Ingemar Wahlberg och utgiven som rapport från detta utskott.

Där konstateras bland mycket annat av intresse för pågående försvarsdebatt att ”hemvärnet har under perioden 2010-2014 utvecklats mycket väl både kvantitativt och kvalitativt… Ett nytt och effektivare utbildningssystem har införts med årliga krigsförbandsövningar för alla hemvärnsförband. Krigsdugligheten hos förbanden har ökat genom en utvecklad övningsverksamhet och en god rekrytering av hemvärnssoldater.”

Inte för att den nya versionen av Loffe och hans kompisar kommer att stoppa spetsnaz, cyberattacker och kärnvapenutpressning, sådan falsk trygghet erbjuds inte. Men i ett fredsskadat och allianslöst Sverige med en insatsorganisation i det nya endagsförsvaret som är underdimensionerad och bemannad endast till 65-80 procent får man ta vara på ljusen i mörkret i väntan på att tillnyktringen ska få effekt.

Medan ”hybridfreden” i Ukraina fortsätter att skörda offer.

MATS JOHANSSON

Lästips! Läs SMB:s opinionsstudie om försvarsviljan.

 

Mats Johansson

Visst finns det militära lösningar, inte bara politiska

Två välmenande ”sanningar” hörs allt som oftast i resonemangen om de konflikter som nu upptar vårt intresse. Jag sätter ordet inom citationstecken, eftersom det på sin höjd är halvsanningar, farliga att ta ad notam.

Den första är ”Det finns ingen militär lösning, bara en politisk”. Det är en truism som tillåts undanskymma det faktum att parter i en konflikt kan ha helt olika syn på vilken roll militära medel ska ha för att nå denna politiska lösning – och vilket som är deras mål. I kraft av denna floskel tilläts krigen i det före detta Jugoslavien skörda en förfärande mängd offer.

De flesta inser idag att det inte finns någon chans att med diplomati få IS att sluta mörda. Men i fallet Ukraina klamrar sig västliga ledare fast vid en naiv tro på att Putin kan förmås till en politisk lösning som innebär Ukrainas politiska suveränitet och territoriella integritet. Eller de kanske inte tror det? Är de kanske benägna att upprepa ”München”, att – för att tala med Churchill – välja skam för att slippa krig? Tror de att Putin kommer att avstå från det medel han skaffat sig prerogativ att använda: krig? En politisk lösning är möjlig bara om den angripne inte besegras militärt.

Därmed över till den andra ”sanningen”, uttryckt i sin mest naiva form av Fredrik Reinfeldt vid Krim-ockupationen: ”Våld föder våld” (sagt i samma veva som han uttalade förståelse för Putin och avslöjade total säkerhetspolitisk oförståelse). Den nu aktuella tillämpningen är påståendet att militär hjälp till Ukraina skulle eskalera konflikten.

Situationen är hjärtskärande hemsk och absurd. I Irak får den lagliga regimen med all rätt militärt bistånd i kampen mot IS, svenska instruktörer, tyska vapen, kurdiska marktrupper och allierat attackflyg. I Europa vägrar omvärlden att ge ett enda vapen till det ukrainska försvaret – för övrigt en av de försvarsmakter som flitigast deltagit i FN:s fredsfrämjande operationer. Och president Obama fortsätter sin vana trogen att uttala hot utan täckning.

Rädslan att provocera har i alla tider lett många i fördärvet. I samma ögonblick vi uttalar att egna försvarsåtgärder kan provocera motparten har vi gjort ett självuppfyllande påstående. Det innehåller underförstått tanken att motparten har rätt att känna sig hotad. Och han missar inte chansen att bygga på vår självavskräckning. Angriparen har skaffat sig monopol på att använda militära medel.

I Ukraina-fallet hamnade väst på det sluttande planet redan vid Natos Bukarest-möte 2008 när Georgien och Ukraina inte kom med i Membership Action Plan (MAP). Därmed accepterades implicit Rysslands pretentioner på en intressesfär. Färden nedför fortsatte med enfaldiga uttalanden om diplomatisk upptrappning i stället för militär upptrappning i samband med Krim-ockupationen och öppna deklarationer från västs ledare att militär hjälp mot invasionen i östra Ukraina inte var aktuell.

Att man nu vägrar ge Ukraina möjlighet att försvara sitt oberoende är en logisk följd av denna självavskräckning. Det försvaras med ett argument som i förstone låter högst plausibelt: vapenhjälp leder till att Ryssland eskalerar insatsen och det förbättrar inte läget. Men det man då egentligen säger är att vi måste ge Putin möjligheten till militär seger utan att han behöver sätta in större styrkor.

Ett annat argument är att det hjälper Putin att utmåla väst som ett hot. Men det påstådda hotet utnyttjar han redan fullt ut.

Det finns naturligtvis ingen garanti för att mer vapen till Ukraina skulle hejda invasionen, men det skulle öka den ryska osäkerheten, kanske stärka den inre oppositionen, när det ryska folket blir varse att landet faktiskt för krig mot Ukraina. Putin kan inte ösa in hur mycket trupp som helst om han vill upprätthålla skenet av att det bara är ryska frivilliga i Donbass. Utebliven väpnad hjälp till Ukraina ger däremot klarsignal till Putin att fortsätta med en militär lösning på sitt problem: att fasciststaten riskerar att få ett demokratiskt Ukraina som granne.

BO HUGEMARK är överste, säkerhetspolitisk kommentator och ledamot av Kungl Krigsvetenskapsakademien.

Lästips! Fil dr Stefan Olsson, tidigare chef för tankesmedjan Frivärld, utreder läget i försvarsfinansieringsfrågan på sin blogg.

 

Claes Arvidsson

Haveri, fredsskadat folk, signaleffekt

Olof Palme var en föregångsman på många olika sätt. I samband med att socialdemokraterna i januari 1977 presenterade sin alternativa budget till Fälldinregeringens nådiga lunta, ställde han ökade resurser för försvaret mot mer offentlig välfärd. Valet stod mellan upprustning och åldringsvården.

Palme skrev därmed historia. Sedan dess har många svenska politiker trampat i hans spår. Statsminister Fredrik Reinfeldt gjorde det trots ett samtidigt reformutrymme. Senast i raden har finansminister Magdalena Andersson kört med samma trick, men i en mer socialdemokratisk tappning. För att mer pengar till försvaret inte ska gå ut över vård, skola och omsorg måste det till skattehöjningar, något som svenska folket, antog hon, säkerligen glatt skulle ställa upp på för att stärka försvaret.

Att skattehöjningarna ändå har legat i pipeline, teg Andersson still om.

Med försvarsminister Hultqvist som budbärare har Andersson lämnat socialdemokraternas bud i förhandlingarna om det kommande försvarsbeslutet. Och hur ska man se på det? Försvarsbloggarna nödlandar så här i sina analyser.

Wiseman (Carl Bergqvist) skriver:

”Många hade säkert trott att det nya försvarsbeslutet skulle innebära en höjd svensk ambition och försvarsförmåga gentemot det tidigare beslutet som togs i en annan tid och med ett annat fokus, men så blir alltså inte fallet.”

Wiseman jämför regeringens bud på netto 4,2 miljarder kronor för perioden 2016-2019 med ÖB:s äskande från i januari, det vill säga 4 miljarder kronor per år för till 2019 säkra den numera så omtalade bottenplattan. Det handlar om att ”täta luckorna i den beställning som Riksdagen lade 2009”.

Och det läcker verkligen. Uniformer saknas. Bara det säger förstås en del. Fast tyvärr bara en liten del.

Slutsatsen är att:

”Under den period som Regeringen nu talar om skulle i så fall underskottet för att uppnå 2009 års beställning bli inte mindre än 14 miljarder kr. 70 % av finansieringen saknas med andra ord.”

Och vidare:

”Det är med anledning av ovanstående svårt att se regeringens ’tillskott’ som något annat än ytterligare ett svenskt haveri i försvars- och säkerhetspolitiken.”

 Bloggaren Skipper (Niklas Wiklund) – som också skriver bra krönikor i SvD – går på samma kritiska linje:

 ”Att regeringen endast kan åstadkomma drygt 25% av Försvarsmaktens framställda behov, som dessutom är satt som ett absolut minimum tyder på att vi inte har förstått allvaret.”

Skipper pekar också på diskrepansen mellan regeringen och Försvarsmakten, och slår fast ett dubbelfel:

”För det första finns det ett enormt glapp mellan de verkliga försvarsbehoven och den försvarspolitiska ambitionen utifrån försvarsberedningens förslag. Dessutom så finns det även ett glapp mellan den försvarspolitiska ambitionen och politisk betalningsvilja när det väl kommer till kritan.”

Och utbrister i slutsatsen:

”Jag tror att vi svenskar har blivit ’fredsskadade’.”

Bloggaren Annika Nordgren Christensen är lika kritisk men också lite positiv. Hon pekar på att regeringens bud leder till ett ”fortsatt strukturellt underskott och problemen puttas som en växande snöboll framför politiken och Försvarsmakten”. Det positiva är att det ändå avspeglar ett ”fortsatt trendbrott när det gäller politisk vilja över hela linjen att tilldela mer resurser till det militära försvaret”.

Och vidare:

”Förslagen är inte obetydliga, men kanske mer som signaleffekt riktat mot medborgarna än som något som skapar en grundläggande nivåhöjning som får eventuella yttre bråkstakar att tänka om – eller som positionerar Sverige gynnsamt i relation till de vi förhoppningsvis står gemensamt med om kriget kommer. Ett stort bekymmer är att inget ännu så länge har tilldelats den grundläggande civila förmåga som är helt avgörande för det militära försvaret och (t.ex. när det gäller påverkansoperationer och gråzonsproblematik) är helt avgörande för det politiska beslutsfattandet när det gäller att faktiskt använda det vi har, om det så står på Gotland eller ej.”

Som sagt, man får vara glad för det lilla.

Det understryks av hennes slutsats efter det att moderaterna lagt sitt förhandlingsbud på 2 miljarder årligen:

”Med dagens moderata bud har allmänhet och myndighet fått spannet utmätt: Någonstans mellan S och M kommer man att hamna, förutsätt att man kommer överens.”

Vad kan man säga mer än: Arma land.

>>>

Till sist: Och så här rök Gotland.

 

 

Mats Johansson

Det finns en gemensam nämnare i morden på Magnitskij och Nemtsov

Om detta skriver jag en lång artikel på Göteborgs-Postens kultursidor.

MATS JOHANSSON är bland annat ordförande i tankesmedjan Frivärld.

 

 

Mats Johansson

Medan omvärlden rustar upp, fortsätter väst rusta ned

Nyligen publicerade den brittiska tankesmedjan International Institute for Strategic Studies (IISS) sin årliga publikation Military Balance, som är en omfattande bedömning av världens militära förmågor och försvarsekonomier.

Den visar att europeiska försvarsutgifter föll i fasta priser med runt åtta procent mellan åren 2008-2014, att jämföra med Ryssland vars försvarsutgifter idag ligger på 3,4 procent av BNP. Det är en ökning med åtta procent sedan 2010. Enligt den federala budgeten som i september förra året lades fram till den ryska duman ska den siffran öka till mer än 4,2 procent av BNP i år.

Trenden består alltså med fallande försvarsbudgetar i Europa. Däremot har det uppstått en seriös debatt om hållbarheten i detta med tanke på utvecklingen i Ryssland men även i Mellanöstern. På toppmötet i Cardiff i höstas tog Nato-länderna beslut om att stoppa de gångna årens minskning av försvarsutgifterna och nå målet att investera två procent av BNP på försvaret.

Sett till ren militär hårdvara har antalet stridsvagnar i Europa de senaste tjugo åren (1995-2015) minskat från runt 25 000 till under 8 000. Mängden stridsflygplan har under samma tidsperiod minskat från ungefär 5 400 till 2 400. Nedskärningar i försvarsförmågor fortsatte till och med under 2014. Rysslands agerande i Ukraina och alltmer aggressiva beteende generellt är en fundamental utmaning mot efterkrigstidens ordning i Europa.

IISS-publikationen lyfter också det nygamla problem som hybridkrigföring utgör. Konceptet är en blandning av olika insatser, inte bara militära, och det kan sägas vara nygammalt eftersom det är ett återkommande inslag i rysk krigföring. Efter det förra kalla krigets slut har vi successivt glömt bort hur man bemöter det. Det räcker inte att ha konventionella militära förmågor utan det gäller även att vara väl förberedd med krishanteringsåtgärder, koordination mellan olika myndigheter och samarbete med andra länder.

I Nato tar man nu steg för att se över hur försvarsalliansen ska reagera i en situation som skulle kunna ses som hybridkrigföring. Eftersom Sverige står allianslöst är vi särskilt utsatta då det inte finns någon garanti för att vi skulle kunna få stöd från andra länder om vi utsattes för en attack i någon form.

I samband med publikationen anordnades en frågestund med en stor grupp personer ansvariga för rapportskrivningen. På frågan om varför väst inte ger vapen till Ukraina svarade Ben Barry från IISS att det osäkra med att ge vapen till Ukraina är att dessa för att ha effekt måste vara avancerade. Det innebär att det kommer att ta tid att få ut dem i fält eftersom personal måste tränas att använda dem. Risken är att om USA eller andra länder gav vapen till Ukraina skulle Ryssland reagera med att i än större omfattning stödja separatisterna.

I övriga världen är IISS bild av utvecklingen också oroväckande. IS framryckning i Syrien och Irak har haft en omvälvande effekt. Länderna i Mellanöstern har länge satsat mycket på sina försvar, men de pågående kriserna/krigen har lett till ökade ansträngningar att bygga upp nuvarande och nya förmågor. Sedan 2011, då den i folkmun så kallade ”arabiska våren” tog fart, uppskattar IISS att försvarsutgifterna i hela regionen ökat med tio procent årligen.

Samtidigt fortsätter USA med sin ”strategiska ombalansering” till Stillahavs-regionen. Generellt sett utökar nästan alla länder där sina försvarsförmågor, särskilt Kina. Många möjliga konflikter skulle kunna blåsa upp, enligt IISS, t ex kring Taiwan, Nordkorea, Kina och Japans dispyt över Senkaku/Diayou-öarna.

Även om länder som Japan och Vietnam förbättrar sina försvarsförmågor är det Kina som ligger i framkant på det militära området. Ledningen i Kina proklamerade nyligen att målet för landets ekonomiska tillväxt kommer att sänkas till sju procent, medan försvarsbudgeten ska öka med tio procent per år.

Tidigare har den ekonomiska utvecklingen mer eller mindre gått hand i hand med ökningar av försvarsanslagen i Kina. Nu börjar vi se en frikoppling mellan de två, vilket tyder på att man prioriterar försvaret. Dessutom finns ett mörkertal för hur mycket Kina egentligen lägger på sin militär då det är mycket som inte inkluderas i den offentliga budgeten, till exempel forskning och utveckling.

På kort tid har vi sett hur världen blivit alltmer osäker och risken för att konflikter sprider sig är stor. Medan de så kallade utvecklingsekonomierna satsar mer på sina försvarsmakter är trenden fortfarande den omvända i västvärlden. Tillsammans står USA och Europa idag för omkring hälften av de globala försvarsutgifterna – en minskning från två tredjedelar för några år sedan.

Med dagens utveckling kommer den andelen att fortsätta minska. Samtidigt står vi inför hotet om hybridkrigföring som inte lika lätt bemöts med enbart militära medel. Det som inte går att göra är att gömma huvudet i sanden.

ZEBULON CARLANDER studerar statsvetenskap vid Linköpings universitet och deltar i utbildningen Utrikesakademin som arrangeras av tankesmedjan Frivärld.

Lästips! Även den splittrade opinionen i Tyskland är ett växande problem för EU, enligt en analytiker vid German Marshall Fund.

Mats Johansson

Inget töväder när krigsvindar blåser från öster

BRYSSEL Putins sändebud Konstantin Kossatjev avbryter de andra talarna i panelen, håller egna anföranden istället för att svara på frågor och uppträder överhuvudtaget så arrogant som en representant för Europas nya härskarmakt förväntas göra för att demonstrera överlägsenhet. Platsen är väl vald, den stora säkerhetskonferensen Brussels Forum som ordnas för tionde året i regi av German Marshall Fund.

Nej, Ryssland har inte angripit något grannland. Nej, det finns inga ryska soldater i Ukraina. Nej, Ryssland har aldrig utpekat Nato som fiende. Inför hundratals experter och säkerhetspolitiker från väst som invänder högljutt talar Kossatjev uppenbart mot bättre vetande, trots att hans högste chef just har bekräftat alltsammans.

Det vore skrattretande om han inte också plötsligt hade ställt en fråga till Natos generalsekreterare: ”Tänker ni bomba oss om det blir cyberkrig?”. Sådan är den mentalitet som nu styr aggressionspolitiken i vårt närområde.

Det nya kalla kriget talar sitt tydliga språk; Kreml har övergivit normalt diplomatiskt umgänge, oavsett vem som verkligen har makten i den ”djupa staten” bakom Putin. ”De vill skrämma och förolämpa” tror mina tillfälliga lunchvänner från Georgien, Ukraina och Moldavien.

De lever i den verkliga verkligheten alltför nära Ryssland, på en högre medvetandenivå än den som präglar en svensk försvarsdebatt som kommit så långt i återtåget att det mest äventyrliga som kan företas på vägen bort från den falska neutraliteten är att ge Gotland ett försvar igen.

De förbereder fler heta krig, herrarna i Kreml. Det är därför Litauen har återinfört värnplikten och delat ut broschyren ”Om kriget kommer” till alla hushåll. I Polen visar mätningar att andelen av befolkningen som betraktar Ryssland som ett militärt hot på ett år stigit från 15 till 50 procent, vilket ökat tillströmningen av frivilliga till paramilitär träning.

Det sker mot bakgrund av en ytterligare försämring av säkerhetsläget i vårt närområde. På annat sätt kan man inte tolka den stora oannonserade snabbövning som Ryssland genomfört i veckan. Avsikten var att överraska Nato med att visa hur en fullskalig konfrontation kan se ut, därav det substantiella pådraget med kärnvapenbestyckade ubåtar, missiler och strategiskt bombflyg i framskjutna positioner vid Natogränser, inklusive Krim. Plus 76 000 soldater, över 3 000 fordon, ett 70-tal fartyg och hundratals plan.

Enligt försvarsminister Sjojgu omfattar planeringen anfall mot bland annat Baltikum, om någon nu trodde annat. Allt tillkännagivet i samband med firandet av ettårsdagen för annekteringen av Krim, ackompanjerat av Putins uttalande att ”ryssar och ukrainare är ett folk”. Ett folk, i ett rike, under en ledare?

Men det finns ingen anledning till oro; Sveriges beredskap är god och vårt förhållande till främmande makt är gott. Eller?

Och så har vi ju en skyddsängel, EU:s ”utrikesminister” Federica Mogherini, vars främsta merit för uppdraget enligt Bryssels lokalblad European Voice var bristande erfarenhet efter ett halvår som Italiens yngsta utrikesminister genom tiderna. Som sådan kritiserades hon för att vara ”alltför vänstervriden, pro-rysk, tunn och naiv”.

Vid Brysselkonferensen beklagade f d ungkommunisten Mogherini kalla kriget-stämningen, nu när läget i Ukraina hade blivit ”så mycket bättre”. På fullt allvar uttryckte hon förhoppningen att stämningen snart skulle gå över, kanske var det en ”generationsfråga”. Arma Europa.

MATS JOHANSSON

Följ även flödet på min blogg Kommentator.

Lästips! I Newsweek berättar Elisabeth Braw historien om hur Norge hjälper den ryska marinen.